Uppkomsten av legenden om Bowiekniven - och i förlängningen dess europeisktillverkade uppföljare – är i korthet följande:

1827 blev plantageägaren Rezin Pleasant Bowie attackerad av en tjur. Han försökte rädda sig genom att hugga tjuren i skallen med sin kniv, men den kunde inte tränga igenom. Rezin klarade sig undan tjuren, men hans tankar kom härefter att kretsa kring att skapa en ny och mer tillförlitlig kniv. Det blev en stor enkeleggad kniv med ett 23 cm. långt och 4 cm. brett blad med en parerstång och ett enkelt skaft av trä.

Det var en sådan kniv som Rezin gav till sin bror James Bowie (1793-1836), som senare samma år blev inblandad i den, i amerikansk nybyggarhistoria, berömda ”Sandbar Fight” i Vidalia, Louisiana vid Mississippifloden.

James blev sårad av både pistolskott och knivhugg men lyckades ändå, med hjälp av sin brors kniv, såväl sprätta upp buken på en av angriparna, svårt såra en annan och driva en tredje på flykt. Den lokala pressen rapporterade om striden - tillsammans med utförliga detaljer om James Bowie´s osedvanligt stora kniv – och en legend var född.

”Jim” Bowie´s berömmelse ökade sedan han i en knivduell 1829 (1830) först sårade men sedan sparade livet på anfallaren. Själva episoden i sig hade väl knappast haft något nyhetsvärde om det inte varit så att Bowie kort därefter blev attackerad av tre andra män som på ett eller annat sätt var i förbund med den tidigare besegrade. Bowie inte bara praktiskt taget halshögg en av dessa, han skar upp magen på en annan - den tredje flydde.

Kniven som Jim Bowie använde 1829 (1830) var en ny version som han själv utvecklat, en modifierad version av hans bror Rezin´s originalidé. Kniven tillverkades av smeden James Black (1830) och enligt vissa uppgifter i  Damascus-stål-principen.  Den var nu att betrakta som i huvudsak ett vapen: kniven hade ett kraftigt längre enkeleggat blad med falsk egg, dvs. eggen var på ryggsidan, vid spetsen, böjd och utdraget dubbeleggad. Det är denna form som blev basen för den traditionella Bowie-kniven sådan vi känner den idag.

1830 flyttade Jim Bowie till Texas, som från 1820-talet lydde under Mexiko. Han involverades där i upproret mot det rådande Mexikanska styret. Efter genom
åren ett otal strider var han bland de 188 i garnisonen i det befästa Alamo som slutligen stormades av de numerärt överlägsna mexikanerna under general Santa Anna. Överste Jim Bowie stupade i slaget om Alamo den 6 mars 1836. Hela garnisonen jämte civila nedgjordes. Jim Bowie´s kniv blev aldrig funnen.

Efter denna sista strid verkade det som om alla i denna del av världen ville ha en Bowie-kniv, även om man inte kunde komma överens om hur den i verkligheten såg ut. Klart var med säkerhet att den hade ett stort brett blad och consensus rådde beträffande att den skulle vara enkeleggad. Snart kom namnet ”Bowie-kniv” att beteckna alla stora enkeleggade knivar som började tillverkas i staterna Mississippi, Louisiana, Arkansas, Texas, Tennessee och Missouri. Bladen var 23-38 cm långa och som regel 4-5 cm breda. Parerplåten var rak eller S-formad, medan handtaget vanligtvis var av trä eller horn. Många av dessa Bowie-knivar var också inte sällan märkta eller dedicerade på ett eller annat sätt till sin ägare.

Den europeiska, och där främst den engelska knivsmidesindustrin (men även andra länders som t.ex. den tyska – och den spanska) var nu snabb att se potentialen i denna efterfrågan. Man började en tillverkning i stor skala för export till pälsjägare och soldater, till nybyggare och jägare i den barska amerikanska västern.
Eftersom Bowie-knivar blev alltmer tillgängliga på marknaden, började tillverkarna också ett tävlande om alltmer utspekulerade, konstrika och dyrbara versioner. Handtag av pärlemor, sköldpaddsskal och silverfästen med etsade och förgyllda blad. Ofta försåg de engelska tillverkarna knivarna med såväl personliga som chauvinistiska slogans som vid denna tid appellerade till amerikanarna.
                                                                                           
I början av det amerikanska inbördeskriget (1861-65) mellan nord- och sydstaterna var Bowie-knivar populära på båda sidor, the Confederates (syd-) föredrog en typ med ett D-format täckt skaft, the Union (nord-) huvudsakligast ett enkelt träskaft.

På sitt sätt avspeglade sig denna popularitet för Bowie-knivar passionen för kriget på båda sidor, både vad gäller nordsidan och sydsidan, och allteftersom konflikten blev allt längre och allt blodigare, dog entusiasmen ut. Under slutet av inbördeskriget förkastade både nord- och sydstaterna sina stridsknivar, och efter freden blev det direkt förkastligt och uppenbart omodernt att bära kniv.
Efter ca 1880 hade den ursprungliga Bowie-kniven i praktiken försvunnit