Cirka tjugofem år efter Martin IV var påvedömet inte vad det varit tidigare. Påven lämnade Rom, och slogs sig ner i Avignon 1309-1376.

Det som kallades ”den stora schismen” som drabbade den katolska kyrkan efter detta, var bland annat att det från 1378 fanns två (och vid ett tillfälle tre) påvar som inte erkände varandra.
Bland annat dessa omständigheter föranledde inkallandet av västerlandets största kyrkomöte (5 nov 1414 - 22 april 1418): konciliet i Konstanz.

Det inkallades i verkligheten av den tyske kejsaren, Sigismund, som också hade ett stort inflytande över konciliet. Dess viktigaste (?) uppgift var att bilägga ”den stora schismen”.

Av de stridande påvarna abdikerade Gregorius XII och Benedictus XIII, medan Johannes XXIII som (tillsammans med kejsaren) sammankallat mötet avsattes (och kom senare att räknas som motpåve).
                                        
Till ny påve valdes Oddo Colonna 1417 som Martin V.

I överensstämmelse med konciliarismens och den italienska humanismens idéer genomfördes en del kyrkliga reformer, och sedan John Wycliffes läror fördömts, inleddes processen mot Jan Hus som anslutit sig till dessa läror; processen fördes givetvis till stor del av politiska skäl, och slutade med Hus dödsdom (han togs till fånga trots att kejsar Sigismund lovat honom fri lejd). Jan Hus brändes på bål 1415. Påve och kejsare fick den makt och ordning som de både ansåg vara av nöden - och deras!

Efter detta sitt första och kraftfulla ämbetsutövande (21 påvar och motpåvar senare i tiden dock), men samma andas barn (kanske därtill av än högre och dristigare skäl) skulle Martin V, utan vidare kunna tänkas förena sig med sin tidigare namne (Martin IV) i dennes lysande uttalande:

”Hur mycket har vi nu inte återigen lidit för Guds Heliga Kyrka”:
”Må vi alltså dricka!”: ”Ergo Bibamus!”