BOKSTAVSMYSTIK

År 205 f.Kr., då Hannibal, ännu stående på Italiens jord, hotade Rom, skall enligt sägnen stenar ha fallit ned från himlen och högligen uppskrämt den romerska befolkningen. Stadens prästerskap rådfrågade på grund av detta järtecken de sibylliska böckerna och kungjorde därefter orakelsvaret, att Italien skulle befrias från fienden, om ”den Stora Modern från Ida” fördes till Rom.

Tack vare romarnas vänskapliga förbindelser med Attalos, konungen i Pergamon, blev en svart meteorsten, som gällde för den i Frygien sedan gammalt dyrkade gudinnan, överlämnad till senatens sändebud, varefter ett romerskt fartyg förde den till Italien.

I Ostia mottogs skeppet med stora hedersbetygelser, och stenen forslades sedan av Roms vördnadsvärdaste matroner under fokets jubel in i huvudstaden och upp på den palatinska kullen. Här blev stenen den sista april år 204 högtidligt nedlagd i Victoriatemplet.
Samma år kunde kriget överföras till Afrikas jord, och snart nog, år 202, krossades Hannibal genom nederlaget vid Zama. Den sibyllinska förutsägelsen hade gått i uppfyllelse.
Den Stor Modern, Magna Mater, som betraktades såsom de enligt släkttraditionen från Troja härstammande aristokratfamiljernas skyddsgudinna, hade sedermera sitt eget tempel på Palatinen. ...

Denna händelse var begynnelsen till de orientaliska religionernas inmarsch i det romerska riket, en rörelse, som dock först under perioden omkring vår tideräknings begynnelse tog någon avsevärd omfattning. Länge nog hölls den Stora Moderns kult isolerad inom en enda av Roms stadsdelar, och något egentligt proselytmakeri har dess prästerskap under de första båda seklen icke varit i stånd att bedriva bland den italienska befolkningen. Roms medborgare voro nämligen av staten förbjudna att deltaga i den med misstro betraktade främmande kulten. ...

Först under vår tideräknings första och andra århundraden vann denna för det gamla rommarsinnet så främmande religionsform genom orientaliska köpmän, slavar och legosoldater en allt starkare märkbar utbredning i västerlandet, där den dock mest höll sig till gränsprovinserna. Något tidigare fick den insteg i de östromerska nordprovinserna bortom västra sidan av Bosporen. Tidigast under kejsardömets första århundrade har sålunda denna kult kunnat komma i beröring med germanerna. Möjligen har den först nalkats dem västerifrån, sedan den hemmastadd hos deras grannar kelterna i Gallien, där Lugudunum (det nutida Lyon) rätt tidigt blev ett utbredningscentrum.

Den Stora Moderns kult kom, som nämnt, från Mindre Asien. På dess bergstoppar dyrkades den stora gudinnan, en personifikation av den alstrande jordens kraft. Samma gudinna hyllades även rätt tidigt av grekerna under namn av Kybele. ...

Från slutet av 1:a årh. e.Kr. började Magna Materkulten assimileras med den på allvar från Persien inträngande Mithraläran.
Dennas främsta kvinliga gudomlighet, Anâhita, de befruktande vattnens gudinna, hade i Mindre Asien identifierats med den sedan urminnes tid i olika trakter av landet dyrkade Stora Modern, den frukbarhetsskänkande Kybele. I de romerska provinserna grundlades, efter vad arkeologiska vittnesbörd ge vid handen, de första mithraistiska kryptorna i omedelbar närhet av Magna Maters tempel.

Intill den hedniska kejsartidens slut fortsatte de båda religionerna sin sammanlevnad. Då i den romerska Mithrareligionen endast männen fingo delta i de hemliga ceremonierna, voro deras hustrur och döttrar hänvisade till Kybelekulten.

Enär,..., runmagien kan visas ha tagit intryck av Mithraläran, som vid tiden omkring 200 e.Kr. var den romerska soldatreligionen framför andra, är det högst antagligt, att även Attis- (den sköne yngling som var Kybeles älskade, min anm. på gr. av textförk.) och Kybelekulten parallellt övat ett visst inflytande på germanska folkelement inom härlägren liksom strax utanför det stora rikets nordgräns.

Så vitt jag kan se, finnes det icke något orimligt i tvenne tyska forskares av utförliga utredningar stödda försök i att påvisa ett samband mellan den fornnordiska Baldersmyten och Mindre Asiens sägner om Attis och hans död.
Av den isländska sagan att döma torde Balders tempeltjänst i Norden särskilt ha handhafts av kvinnor.

Den tanken ligger nära till hands, att åtskilligt, som ursprungligen tillhört Attismyten, genom germansk kvinnlig tradition, vars begynnelse kan vara att söka i de kejserliga härlägren i Rhen och Donaus närhet, förts in i sägnerna om Balder, vilken dock enligt mitt förmenande i huvudsak är att betrakta som en forngermansk, från indoeuropeiska urfäder övertagen gudom.
Även Freja, gudinnan, som åker efter ?kattor?, torde ha lånat drag från den av lejon dragna Kybele. Argumenten, som stödja denna teori, äro främst av astrologisk art ...

Ett spörsmål, som med hänsyn till föreliggande arbetes huvudsyfte är av särskilt intresse, är frågan rörande de senantika Magna Materdyrkarnas förhållande till bokstavsmystik, som från och med första århundradet av vår tideräkning fick en allt större utbredning inom skilda delar av det romerska kejsardömet. Vi känna hittills endast få och till väsentlig del rätt osäkra inskrifter av tydligt magisk karaktär, vilka visa eller låta förmoda samband med Attis eller Kybele.

Möjligt är, att för Mindre Asiens bokstavsmagiker i senantik tid gudinnan
Magna Mater sammanblandats med eller delvis undanskymts av jordgudinnan Demeter, som ofta anropas i trolldomsinskrifter från denna trakt. Att bokstavsmagi utövats även inom de folkskikt (aristokratfamiljerna, min anm.), som under kejsartidens första århundraden tillbett den Stora Modern, torde dock knappt kunna betvivlas.
I vilken utsträckning detta skett, undandrar sig dock vårt bedömande.

Att Kybeles präster burit amuletter, är i varje fall säkert. Det framgår bl.a. av en till vår tid bevarad senantik relief, framställande en överstepräst i full ornat. Om halsen bär denne ett hängsmycke, och kring hans huvud är fäst ett diadem med tre runda medaljonger. Ett skäl, som talar för detta antagande, är det ovan påpekande nära sambandet med Mithrakulten(s), ... bokstavsmystik ...
Åtskilliga forskare antaga, att Attiskulten även från Mithradyrkarna mot slutet av kejsartiden övertagit en för vår tid frånstötande rit: tauroboliet eller kriobolliet, ett pånyttfödelsens blodsdop. ... Den kristne poeten Prudentius har lämnat en utförlig beskrivning av en dylik ohygglig kulthandling. Ceremonien torde gå tillbaka på ett urgammalt barbariskt bruk i Mindre Asien. ...

Sannolikt ha de romerska Kybeledyrkarna övertagit detta offerskick från dess eget hemland, ehuru först i sen tid. Att ett blodsdop förekommit även inom mithraismen, torde dock vara så gott som betygat. Samband med mithraistisk talsymbolik röjer enligt min förmodan den omständigheten, att den tjur, som av Kybelekultens överstepräster offrades för att säkra fältens fruktbarhet, skulle vara sex år gammal. Talet 6 är nämligen i runmagien och mithraistisk mystik ett offer-tal (det är den talmystiska symbolen för offergåvan).

Redan i andra århundradet f.Kr., några årtionden efter Kybelekultens ankomst till Rom, har den egyptiska Osiris- och Isiskulten genom slavar, frigivna och köpmän överförts till det hellenistiska Syditalien.
Härifrån har den fått spridning norr ut och småningom vunnit anhängare i Rom, där redan på Sullas tid det äldsta egyptiska mysteriesällskapet lär ha bildats.

De romerska myndigheterna förde under republikens sista år en energisk kamp mot den alexandinska kultens utövare. Vid fyra olika tillfällen (år 58, 53, 50 och 48 f.Kr.) lät den romerska staten förstöra Isisdyrkarnas kapell och nedbryta de nykomna gudarnas bildstoder. ...”
(Men) ”Den främmande gudstron hade hunnit bli så inrotad hos det lägre folkskiktet i Rom, att den ej längre trots ivriga bemödanden av stadens styresmän och det officiella prästerskapet kunde utrotas.

Efter Caesars död måste triumvirerna för att lugna massorna uppföra ett Isistempel på statens bekostnad. Hade Antonius segrat vid Actium, hade sannolikt den egyptiska kulten blivit romersk statsreligion eller i varje fall fått ett mäktigt hägn av imperiets härskare. I stället kom under Augustus´och Tiberius´tid en reaktion mot allt egyptiskt, vilket dock upphörde med Cligulas trontillträde.

Denne lät, tvivelsutan år 38, på själva Marsfältet uppföra ett stort Isistempel. Denna helgedom gjordes sedermera av Domitianus till en av de praktfullaste bland Roms monumentala byggnader. Därefter åtnjöt den egyptiska religionen ynnest av en följd av dynastier, tills den i början av tredje århundradet, efter att ha nått sin kulmen omkring år 200, fick träda tillbaka först för Baal och andra syriska gudomligheter och därefter för den persiske Mithra.

I slutet av det fjärde århundradet bröts den egyptiska religionens välde våldsamt ned av den skoningslöst framträngande kristendomen.

I den tro, som efter sin främsta gudinnegestalt kallas Isisreligionen, spelade sägnen om Osiris´död och uppståndelse en central roll. Serapis uppfattades av romarna liksom av Egyptens senhellener såsom identisk med Osiris. Egyptologerna anse namnet Serapis vara uppkommet ur dubbelnamnet Osiris-Apis (Usur-apî), så nämndes skyddsguden för Memfis´dödsstad. ...

Den romerska Isisreligionen var, trots att dess främsta gudinna identifierades med Venus, betydligt mer sansad till sin allmänna karaktär än Kydelekulten. Det fanns otvivelaktigt däri mycket, som kunde tillfredställa ett djupare religiöst krav hos senantikens på den lättfärdiga grekisk-romerska mytologien trötta människor.
Gudinnan Isis fordrade av sina dyrkare renhet och avhållsamhet. I hennes helgedomar kunde mysteriesällskapets medlemmar och proselyter mötas varje dag, då däremot kring de grekiska och romerska gudomligheterna anhängarna endast församlades vid de stora festligheterna.
Isis´ tempeltjänst ombesörjdes av ett i kyrklig diciplin inordnat prästerskap.

Hennes i rena vita linnedräkter klädda tempeltjänare, vilkas hjässor var helt eller delvis rakade (förebilden till en senare tids tonsur), åtnjöto hos de sina, bland de obildade massorna och de högre ståndens vidskepliga kretsar ett ej ringa mått av aktning, om ock författare av rang - troligtvis delvis med orätt - beskyllt gudinnans prästerskap för liderlighet och falhet.

Till kultens stora popularitet bidrog ej minst de ståtliga processioner, som anordnades vid dess fester. Viktigast bland dessa voro de, som firades vid vårens och höstens ankomst. Samtidigt med åminnelsefesten av Osiris-Serapis´ återuppståndelse högtidlighöll man även sjöfartens öppnande. En dylik fest skildras av Apulejus ...:

Ett långt tåg av festsmyckade människor rör sig från staden Korinth ned mot havet för att åt gudinnan inviga ett fartyg. ... Då tåget stannat vid havsstranden, träder den främste av prästerskapet fram till ett vackert byggt litet fartyg. Han renar det med svavel och en fackla och inviger det under högstämda böner åt Isis. Skeppets akter är förgylld och har formen av en gås. Medan farkosten avlägsnar sig, vaggande undan vågorna, kastas offer i vattnet. Då det lilla skeppet glidit utom synhåll, återvända alla till staden. Noggrant iakttagande samma ordning, vari de kommit, bege de sig templet, där en präst stiger upp i en predikstol och läser böner för kejsarens, senatens, romerska folkets och marinens välfärd. Så avtroppa alla, efter att först ha defilerat förbi gudinnans silverstaty, vars fötter de kyssa, sedan de nedlagt blommande olivgrenar och blomstergirlander framför gudinnebilden. ...

I Isisreligionen, sådan den utvecklats i senantik tid, hade så småningom en sammansmältning med nästan alla Medelhavsländernas kulter ägt rum.
Särskilt kunde de flesta gudinnor av betydenhet identifieras med den egyptiska Isis, som bl.a. i egenskap av moder till Horosbarnet kom att låna drag åt den katolska madonnakulten.

Hos Apulejus säger Isis om sig själv:
?Här är jag, naturens moder, alla elements härskarinna, tidsåldrarnas första upphov, sammanfattningen av gudomliga väsen, de underjordiskas drottning, den första bland de himmelska, urtypen för gudar och gudinnor, som efter min vink bestämma över himmelens ljusa höjder, havets hälsosamma fläktar och underjordens beklagansvärda stillhet.

Mig, det enda gudaväsendet, dyrkar hela världen i olika gestalter, med skilda kultbruk och under mångfaldiga namn: frygernas urfolk såsom gudamodern från Pessinus, Attikas urinvånare såsom den kekropiska Minerva, de havsfarande kyprierna såsom Venus från Pafos, de pilskjutande kretenserna såsom Diana Dictynna, de trespråkiga sicilianarna såsom den stygiska Proserpina, Eleusis´invånare såsom den gamla gudinnan Ceres, somliga såsom Juno, andra såsom Bellona, andra åter såsom Hekate eller Rhamnusia.

Men de, som upplysas av den uppgående solens första strålar, nämligen ethioper och arier samt egypterna, som äro mästare i urgammal vishet och dyrka mig med sina egna kultbruk, de kalla mig med mitt rätta namn för drottning Isis.?

- Vi veta, att den egyptiska gudadrottningen i senantik tid
assimilerats även med den fenikiska Astarte, den syriska Atargatis (”dea Syria”) och den iranska Anaïtis (Anâhita). Isis blev till en panteistisk makt, som i sig var allt: una quae est omnia. ...

Ända sedan fornegyptisk tid har Isis spelat en stor roll såsom trolldomsgudinna. Genom magiska formler hade hon ju bragt nytt liv i Osiris. ... Isis´ och Osiris´ motpol inom den egyptiska mytvärlden var, ..., den onde och skräckinjagande Seth, av grekerna vanligen kallad Tyfon. Denne hölls för ett i hög grad mäktigt väsen och har sedan urminnes tid varit föremål för dyrkan, minst lika intensiv som den, vilken ägnats de ljusa och goda livsmakterna. Han hölls dock i ära av ett helt annat skikt i samhället.

I åkallan av Seth har vad som kallas ”svart magi” en av sina viktigaste rötter. I hellenistisk tid har Sethkulten i Egypten särskilt haft sin hemvist i trakten kring Nildeltat, och traditionen nämner Seth såsom Hykosfolkets gud.
Mellan judisk Jahvehkult och Egyptisk Sethdyrkan förefinnes ett egendomligt och förbryllande samband, vars rätta natur forskningen ännu icke har till fullo utrett. Skäl finnas, som tala för en uråldrig genetisk förbindelse, men å andra sidan har tvivelsutan åtskilligt av judisk magi först i senantik tid inlånats i den egyptiska trolldomstekniken.

Judafolkets grannar i hellenistisk tid synas alla ha haft klart för sig, att dettas gud Jahveh, i grekisk språkform kallad Iáô, var att betrakta som en sällsport betydelsefull potentat, vilkens åkallan inom magien var av den allra största betydelse för ett gott resultat.

Senhellenistisk trolldomslitteratur vimlar av namnen Iáô, Sabaôth, Adonai o.s.v. En hellenistisk-egyptisk till Seth (Tyfon) riktad besvärgelseformel i en stor i Paris förvarad trolldomspapyrus, begynner t.ex. som följer:
?Tyfon, du starke, spirförare och herre över den högsta makten, gudarnas gud, härskare, spjutsvingare, du som sänder åskan, du lysande, som blixtrar i natten ... Murskakare, böljeuppjagare, du som upprör djupen, till dig går min bön: Det är jag, som tillsammans med dig genomsökt hela världen och uppspårat den store Osiris, vilken jag fängslad överlämnade till dig, det är jag, som tillsammans med dig bekämpar gudarna o.s.v.?
Det hela slutar med en mångfald av Iáô, Iáô etc. Seth anropas sålunda med Jahvehs grekiska namn.

Karakteristiskt för den ”svarta” egyptiska magien är, att besvärjaren dristar sig att som sin förtjänst framhäva, att han deltagit i Seths våldsdåd mot Osiris. ...

Senantika grekiska författare (Plutarchos och andra) ha velat sätta den åsnehövdade Seth-Tyfon i förbindelse med den judiska religionens föreställningsvärld. Av s.k. smädekrucifix - bilder av en vid ett kors fäst åsna eller man med åsnehuvud - funna bl.a. i Italien, erfara vi även, att de äldsta kristna, vilka av romarna betraktades såsom utgörande en judisk sekt, avhånats såsom tillbedjare av en åsnehövdad gud.

Denne mäktige, för sina fiender i så hög grad skadebringande Seth-Tyfon har tydligtvis varit synnerligen lämplig såsom främste skyddsherre åt den under kejsartiden ofantligt utbredda skadetrolldomen, vilken tidigare huvudsakligen anropat blyets herre, den kalle Saturnus och allehanda demoner. ...

Såsom omskrivning av Seths namn användas helst uttryck sådana som: ”den, som under Ananke håller kretsarna (kykla)”, ”den som under jorden håller kretsarna”, ”den som står under [d.v.s. lyder] Ananke” o.s.v.

Ananke är nödvändighetens fruktade gudinna, vars namn först träder oss tillmötes i de orfiska teogonierna och som senare särskilt hos Platon erhållit sin kända poetiskt-filosofiska utgestaltning: själarnas vandring är underkastad hennes makt; så fort de åt sig valt en ny levnadslott, ha de att infinna sig inför hennes tron, förtäljer den eskatologiska (förställningar om livets slut och ev. tillståndet efter döden [i olika religioner], min anm.) myten i dialogen ”Statens” tionde bok.

De själar, som skola anträda en ny livsvandring, befinna sig i (tillblivelsens krets (cirkel)”, vilken även hos Platon kallas för ”Anankes krets (kyklos)”. ...
Längre fram blev denna ödesgudinna, som romarna kallades Necessitas (...), i senantiken ofta identifierad med Tyche, Fortuna och Nemesis. I den sistnämnda såg man även Isis.

En identifiering av Ananke och Isis är därför tänkbar. I varje fall härstammar den i vår tid ofta använda bilden ”lyckans hjul” och ”Fortunas hjul” (bl.a. namn på ett tarok-kort) i sista hand från antik magisk åskådning, bevarad in i medeltiden. ...

I den senegyptiska mystiken voro egendomligt nog Isis och Seth icke utan ett andligt samband. I Isis´världsplan ansågs Seth ingå som ett för existensen behövligt komplement.
Genom ett stort antal trolldomstexter, bevarade till vår tid, är det på ett otvetydigt och mångsidigt sätt ådagalagt, att den egyptiska religionen i sin hellenistiska gestaltning varit förbunden med en magi, vari bokstavsmystiken spelat en väsentlig roll.
Särskilt gäller detta den från Egypten utgångna sethianska svartkonsten. ...

Om vi med detta material (som följer längre fram min anm.) jämföra det vi i anslutning till mina teorier känna om nordisk runmagi, framträder en rad verkligt slående likheter.

Därmed är emellertid enligt min mening ingalunda bevisat, att det egyptiskt-grekiska trolldomsväsendet haft en alldeles omedelbar beröring med runmagiens första utövare.
Ofantligt mycket av det, som ingår i egyptisk magi under hellenistisk tid, återfinnes även, oförändrat eller obetydligt omgestaltat, hos den mindre-asiatiska trolldomskonsten, vars viktigaste rötter äro att söka i Fornbabylonien och Iran, delvis kanske i Indien. ...

Astrologien i alexandrinsk tid har t.ex. visat sig vara i sina grunddrag hämtad från Babylonien. De strängt egyptiskt stiliserade astrala gestalterna på himmelsbilden i Dendera motsvara t.ex. in i minsta detalj ett av babylonierna uttänkt astrologiskt system.
Om bokstavsmystiken i huvudsak är en semitisk eller en egyptisk uppfinning, är därför ett ännu oavgjort spörsmål. ...

I Mindre Asien vid tiden något före runskriftens uppkomst (omkring 200 e.Kr.) [har] i yrkesmagikernas teknik egyptiskt och iranskt blandats samman till ett brokigt konglomerat, vari i åtskilliga fall det primära icke med någon högre grad av sannolikhet kan påvisas med de medel, som hittills stå vår forskning till buds.
Av geografiska och folkpsykologiska skäl är emellertid en direkt påverkan av iransk åskådning - låt vara i vulgärmagisk form - på forngermanskt tänkesätt betydligt sannolikare än påverkan av Isisreligionen och dess skugga, den sethianska svartkonsten.

Innan vi övergå till ett skärskådande av det för runmagien så viktiga iranska inslaget i senantikens religiösa synkretism, ha vi att i förbigående ägna någon uppmärksamhet åt de syriska religionsformer, som påverkat troslivet inom det romerska väldet.

Den första semitiska gudomlighet, som blev bekant i det romerska Italien, var Atargatis.
Grekerna kallade henne ”den syriska gudinnan”. Sitt vida berömda tempel hade hon i Bambyka eller Hierapolis, ej långt från Eufrat. Hos romarna nämndes hon dea Syria (”den syriska gudinnan”), vilket i folkmun förvrängdes till Iasura. ...

Till Italien bragtes hennes kult först av syriska slavar, hemförda av romarna efter krigen med Antiochus den store. Det är bekant, att det stora slavupproret, som förrödde Sicilien år 134 f.Kr., framkallats av en träl från Apameja, som nämnes såsom dyrkare av ”den syriska gudinnan”. Under kejsardömets fredsperiod fortsatte slavimporten, dessutom spreds syrisk religion åt väster även genom massor av levantinska köpmän.

Såsom den förste romerska kejsare, som visat intresse för ”den syriska gudinnan”, omtalas uttryckligen Nero, som under en kortare period av sin oroliga levnad - sannolikt vid tiden efter modermordet - lär ha bragt denna asiatiska gudinna sin hyllning. Enligt Suetonius övergav han emelltid snart hennes kult och lär t.o.m. på ett rått sätt ha besudlat gudinnans bildstod.

Syriska legionärer medförde även dyrkan av en intresseväckande, urgammal gud, Jupiter Dolichmene, benämnd så av romarna efter kultens hemstad Doliche i Kommagene i norra Syrien, ett rike, som år 71 e.Kr. införlivades med romarväldet.

Denna orientaliska gud avbildades med dubbelyxa i handen, stående på en tjur. Tvivelsutan är denna krigiska gudomlighet till sitt ursprung identisk med den mindreasiatiske blixtgud, som mer än ett årtusende före vår tideräkning dyrkades av det en gång så mäktiga hetitfolket under namn av Teschub.

Under perserväldets tid har enligt ledande religionsforskares åsikt tvivelsutan denna åskdemon omvandlats till en motsvarighet till den iranske Ahura Mazda, himlavalvsguden, den högsta fysiska och moraliska makten. Jupiter Dolichenus är uppenbarligen även identisk med den fruktade gudom, som av grekerna kallades ”den trettonde guden”. Såsom dennes inkarnation ha Filip av Makedonien, Alexander den store och kejsar Hadrianus låtit hylla sig.

Bland ruiner och lämningar av romerska härläger under tiden mellan det första och det femte århundradet e.Kr. ha mycket talrika spår av Dolicheuskulten påträffats. Däribland befinna sig monument med inskriptioner, som visa egendomliga formelartade förkortningar. Vid en prövning av de däri ingående talvärdena kommer man teckenkombinationernas fördolda inre mening på spåren.

Som regel bestå de av bokstäver, vilkas sammanlagda siffervärde (i enlighet med tecknens ställning i alfabetet) bilda talet 13 eller mutipler av detta tal (26, 39 etc.). Här förefinnes alltså ett stöd för den i och för sig ytterst sannolika hypotesen, att Jupiter Dolichenus, en urgammal himmelsgud, betraktats såsom ?den trettonde guden?.
Orsaken till, att denne ljusguds heliga tal 13, ett nu gärna undviket nummer, i forntiden dock ett i hög grad magiskt ”laddat” tal, har varit föreställningen om honom såsom den sammanhållande överguden över de 12 zodiakstjärnbildernas gudomligheter.

Av ännu större betydelse för det romerska riket blev längre fram Baal-religionen med kultcentrum i Emesa, då kejsar Septimus Severus och hans ätt fingo härskarmakten över världsväldet. Nämnde kejsare hade till gemål en syriska. Denna hade i sin hemtrakt burit namnet Martha, vilket betyder ´härskarinna´. Som romarinna antog hon namnet Julia Domna. Denna med betydande intelligens och stor viljekraft begåvade kvinna var en fanatisk anhängare av guden i Emesa, vars prästinna hon varit.

Genom henne fördes denna underliga kult, vari djup mystik och vild orgiasm förenades, in i kejsarväldets centrum.
En dotterson till Julia Domna var den beryktade vällustingen, kejsar Heliogabalus. Då legionerna år 218 e.Kr. hade förskaffat den fjortonårige österländske tempelprästen kejsarmakten, medtog denne sin guds bild till Rom och förblev även där dess präst.

Elagabal var gudens namn, och med samma ord betecknades även dess överstepräst. Emedan guden främst uppfattades som en solgud, blev det semitiska namnet folketymologiskt ombildat till Heliogabalus i anslutning till det grekiska solgudsnamnet Helios (´sol´heter på grekiska helios, det semitiska el däremot betyder ´gud´).

På Palatinen fick den semitiske guden åt sig uppfört ett ståtligt tempel, och i denna helgedom uppställdes även bilder av en hel rad andra gudar, vilka alla betraktades såsom lydande under den kejserlige överguden. Fyra år härskade denna orientaliska solgudom över det romerska imperiets trosliv och underordnade under sig de flesta av dess polyteistiska religioner.

Varje år lät kejsaren en stor procession dra fram genom Roms gator, varvid Baal visades för stadsbefolkningens skådelystna blickar. Guden själv var emellertid till sin gestalt en obearbetad sten, och religionen var sålunda på sätt och vis en primitiv fetischkult.
Vid processionerna stod stenen uppställd på en vagn, och hästspannets tyglar voro lindade kring fetischen för att antyda, att det var guden själv, som styrde.

Om någon tid kom den mytspekulerande kejsaren på idén att bortgifta sin
sten. Den utvalda blev den stora gudinnan i Karthago, som kallades än
Juno, än ?den himmelska jungfrun?. Hennes praktfulla bildstod fördes till
Rom och fick spela brudens roll vid den storslagna bröllopsfest, som kejsar-prästen lät anordna. Bakom den orientaliske ynglingens till synes vanvettiga infall ligger dock en urgammal religiös tanke: förmälningen av gudakonungen och gudadrottningen till världsalltets förkovran.

Då Heliogabalus störtades, hejdades den syriska solgudskulten i sitt kraftigt påbörjade segerlopp. Baal var ej längre kejsarväldets högste gud. Efter bortåt ett halvsekels förlopp fick dock Syrien revansch.
Då kejsar Aurelianus på 270-talet hade besegrat den mäktiga Zenobia och intagit den märkliga ökenstaden Palmyra, fann den romerske imperatorn det lämpligt att till åminnelse av sin seger föra en annan Baal, nämnd Sol invictus - ”den obesegrade solen” - till Rom.

Kejsaren instiftade ett nytt prästerskap, ”solens överstepräster”. Åt kulten byggdes att ståtligt tempel, och som dess främsta fest firades dagen för solens pånyttfödelse, vintersolståndsdagen, som då inföll den 25 december.

Denna solkult, som blev det romerska rikets sista hedniska statsreligion, erbjuder betydande likhet med den från Persien anryckande Mithraläran, vilken i Främre Asien upptagit många element av detta lands uråldriga solkult och dess från det gamla Babylon härstammande dyrkan av stjärngudomligheter.

Den iranska religionsform, som utbildat den fornariske guden Mitra (på iranska Mithra), förbundstrohetens himmelske vårdare, till en centralfigur inom troslivet, hade redan före vår tideräknings början fått en betydande utbredning inom de i öster åt Rom förvärvade länderna. Blott i det egentliga Grekland, provinsen Achaja, hade persisk åskådning ännu på Neros tid icke fått insteg och kom aldrig att där fatta fast fot. I det halvhelleniska Mindre Asien och särskilt i det sarmatisk-helleniska f.d. Pontiska riket hade däremot denna mystiskt färgade gudalära förvärvat talrika anhängare.

I det sistnämnda landet hade Mithrakulten under den krigiske härskaren Mithridates Eupater (död 63 f.Kr.) fått en stark ställning inom adeln, som till väsentlig del bestod av rent persiska släkter.
Vi veta även, att redan under Flaviernas dynasti slavar och frigivna i Rom dyrkat den persiske Mithra.

Vid tiden omkring år 180 e.Kr., då germanstormen mot det romerska riket på allvar begynt, synes Mithraläran av mycket att döma ha varit den mest omhuldade religionsformen bland kejserliga ämbetsmän och vaktsoldater inom de nordöstra gränsprovinserna. Vid denna tid bestod den till dessa trakter förlagda romerska armén, officerare och soldater, av ett brokigt vimmel av västromare, främreasiater och germaner. ...

Att döma av vad som bevarats av rester från de kejserliga härlägren längs imperiets nordöstra landgräns ha vid tiden mellan Flaviernas och Konstantin den stores dynasti dessa platser varit rikt försedda med monument och minnesstenar, mest altaren och votivtavlor, uppsatta av mithraister inom den romerska armén. ...

I Dakien och Moesien, de romerska provinser, som legat närmast invid goternas välde vid Svarta havet, har enligt relogionsforskarnas bestämda åsikt den romerska Mithrakulten ägt sitt huvudcentrum, då dess framgångs stjärna stod i zenit.
Den romerska mithraismens blomstringperioder äro trenne och kunna angivas såsom liggande inom följande tidsskeden: 150-250 (...), 284-313 (...) och 361-363 (...).

Redan på 360-talet började förföljelser från de kristnas sida, och efter den fanatiske kristendomsanhängaren Theodosius´seger år 394 var det ute med Mithras tillgivna i det romerska väldets både öst- och västprovinser. Endast här och där i avlägsna gränstrakter levde ännu den en gång så mäktiga trosskapelsen kvar någon tid i det fördolda.
I mångt och mycket var dock den från Babylon härstammande manicheismen arvtagare av de mithraistiska idéerna, och dess kamp med kristendomen rasade ännu en tid in i den begynnade medeltiden.

Tvivelsutan har mithranismen varit kristendomens farligaste fiende.
Att den fullständigt och för alltid kunde besegras av en till synes länge nog mindre starkt rustad medtävlare, beror givetvis på ett flertal samverkande orsaker.
Mithrakulten var, trots att en bestämd gudom stod dominerande i tron centrum, en utpräglat polyteistisk religion, som med största försonlighet i sig upptog en tallös mängd av de mest skilda element.

Kristendomen däremot var mera enhetlig i sin trosbyggnad och utvecklade sig till en mot olika tänkande fanatiskt avog livsåskådning. Dess frenesi gav den i det avgörande tidsskedet en mer koncentrerad kraft.

Vidare var Mithraläran huvudsakligen ett enda samhällsskikts, krigarkastens, religion, och i dess egentliga kult mottogs dessutom bara män.

Kristendomen vann däremot undan för undan skilda samhällsklasser på sin sida och hade därtill från första stund talrika och hängivna anhängare bland kvinnorna, en faktor, som alltid visat sig vara av stor betydelse vid en trosläras utbredning.

Efter vad det synes har Mithrareligionen emellertid till skillnad från den äldre romersk-grekiska hedendomen med dess virrvarr av sinsemellan osammanhängande myter och riter utmärkt sig genom ett dogmatiskt system, som sökt tillmötesgå sin tids strävan efter en tillfredsställande världsförklaring.

Gemensamt med Zarathustras religion har den ävenledes från Iran utgångna Mithraläran haft uppfattningen av världen såsom icke beroende av regellöst verkande naturkrafter utan såsom en produkt av tvenne principers samspel: det godas och det ondas strid. ...

Mithraismens centralgestalt - på visst sätt motsvarande Kristus eller Buddha i andra frälsningsreligioner - var den ädelt mänskligt gestaltade guden Mithra, de godas beskyddare och människosläktets blivande räddare från undergång.
Han stod som ett förstående högre väsen mellan människovärlden och det allra högsta, det i abstraktioner sig förlorande, helt inom sig slutna gudomliga. ...

Mycket i Mithrabildernas symbolik går uppenbarligen tillbaka på ”chaldeiska”, d.v.s babylonisk-assyriska, astralmytiska föreställningar. Detta gäller inte blott planet- och zodiakframställningarna ...
Med den grekisk-romerska mytologien hade mithraismen ... knutit ett intimt förbund. ... I inskrifterna från kejsartiden nämnes gudarna än med latiniserade iranska namn (T.ex. Arimanius), än med rent grekisk-romerska (T.ex Pluto). Frånsett gudanamnet Mithra är det senare förfarandet det vanligaste.

Egendomligt nog känner man ett flertal inskrifter med orden Deo Arimanio, d.v.s. ´åt guden Ahriman´. Hos grekerna blev denne, som egentligen var det ondas furste, identifierad med underjordsguden Pluton. Sannolikt har Deus Arimanius, som han nämnes i de latinska inskrifterna, främst dyrkats av sådana, som i första hand tänkte på denna världens goda. ...

Om ett av persiska mager förrättat Ahrimanoffer berättar Plutarchos: ”För detta stampa de i en mortel sönder en ört vid namn ómômi (ett slags lök), under det de anropa Hades och Mörkret, blanda det [sönderstötta] med blodet av en slaktad varg, bära ut det till en av solen icke belyst plats och kasta bort det” (nämligen såsom offer åt mörkrets makter).

I Mithraläran har även den i all senantik magi så betydelsefulla trolldoms- och ödesgudinnan Ananke hyllats, särskilt, begripligt nog, av magiens utövare. I det ovan återgivna Plutarchosstycket avses tvivelsutan med Mörkret just Nyx, Ananke, härskarinnan över sfären utanför fixstjärnehimlen, den tomma, mörka rymden. Enligt Proklos var den mithraitiska Ananke, även kallad Themis (d.v.s. ´lagen´), identisk med etern, alltså vad som enligt antik kosmologisk uppfattning antogs omsluta elementens värld. Samma gudom kallades av orfikerna för Nyx (d.v.s.`natten´jfr Plutachoscitatet ovan).

Då det övervägande antalet av de till vår tid bevarade mithraistiska inskrifterna äro avfattade på latin, möter givetvis i dessa icke det grekiska namnet Ananke. I stället omtalas ödesgudinnan såsom Nemesis och ofta Hecate. Belägg finnas för dativ-genitiv Hecatae och genitiv pluralis Hecatarum. Denna nattens och svartkonstens gudom uppträdde ju i tre gestalter ( ... ).
Otvivelaktigt är Anake-Hekate förebilden för den nordika magiens tre nornor, de som sägas ”skapa nöd” (= magiskt tvång, på grekiska anánkê). ...

Att jag i denna översikt med särskild utförlighet dröjt vid ett dokument (genom en härförinnan lång Miyhra-liturgisk redogörelse, min anm.), som sannolikt endast är representativ för ett visst slag, snarast kanske en avart av mithraism, har sin grund i tvenne omständigheter.
Dels sakna vi varje spår av andra, i någon mån utförliga vittnesbörd om de mithraistiska mysteriernas liturgiska uttryckssätt, dels förhåller det sig så, att runmagien mycket väl kan ha influertas just av en avart av senatik mithraism.

Det synes mig t.o.m. i hög grad sannolikt, att runradsbildaren och grundaren av den första systematiska forngermanska bokstavsmagien snarast kommit i beröring just med en egyptiserad och gnostiskt färgad form av Mithratro, som nedsjunkit till att huvudsakligen bestå i en magisk teknik, använd vid spådom, skadetrolldom och dylikt. ...

Icke blott den enskilda själens frälsning utan även hela människosläktets avlägsna slutmål har sysselsatt forniraniernas religiösa spekulation. Kampen mellan det onda och det goda tänktes icke skola fortskrida i det oändliga.

Då den yttersta tiden var inne, skulle världens förestående slut förebådas genom en följd av stora plågor, som det ondas furste Ahriman komme att sända över jorden. Därefter skulle en underbar tjur, urtidstjurens like, uppenbara sig på jorden.

Mithra komme att träda ned från sin himmel och väcka hänsovna släkten till nytt liv. Sanningens gud skulle församla alla människor kring sig och skilja de goda från de onda. Därefter slaktar han som ett offer den gudomliga tjuren och blandar dess fett i helgat vin och ger åt de rättfärdiga att dricka. Den underbara drycken skänker odödlighet.

Sedan detta skett, skall Ahura Mazda (Jupiter-Oromazdes) på de saligas böner från himlen nedsända förhärjande eld, vari alla onda måste förgås. I den stora världsbranden komma även Ahriman och hans demoner att finna sin slutliga undergång. Ett nytt världsallt, en skönare kosmos, skall sedan i evighet njuta den rena lyckan.

Denna århundraden före vår tideräknings begynnelse utformade myt om de yttersta tingen leder tanken både till kristen eskatologi och fornnordisk Ragnarökssaga. Att den senjudiska och kristna läran om de dödas uppståndelse, liksom Satanstron, uppstått under inverkan av persiskt trosliv vid tiden efter den babylonska fångenskapen, är en av den vetenskapliga religionsforskningen numera allmänt antagen sats.
I vissa enskildheter på ett rent underligt sätt överensstämmande är den persiska världsundergångsskildringens släkttycke med den fornnordiska Eddadiktens beskrivning av världsslutet ...

Vid något tillfälle i historisk tid torde därför iranskt trosliv i fullbildad, ja, delvis semitiserad gestalt ha utövat inflytande på germansk hedendom. Som jag redan ... antytt, bör i andra (möjligen redan i första) århundradet av vår tideräkning persisk gudatro ha kommit i beröring med germaner. Dessa ha vid nämnda tid såsom legosoldater eller fientliga krigare i trakterna av Rhen och Donau icke gärna kunnat undgå att stifta bekantskap med kejsarperiodens mäktigaste soldatreligion, mithraismen. Ganska troligt är, att Svartahavstrakterna före och efter goternas framstöt en del fria germaner övergått till Mithraläran.

I detta sammanhang kan det vara av ett visst intresse att erinra sig, att Saxo Grammaticus omtalar, att Oden på den tid, då hans folk hade förbindelser med Bysans, engång begav sig ... (osv. här följer ett stödjande längre språkbehandlande avsnitt, min anm.)
Ett fynd av runristade benföremål med magiska bildristningar, vilket påträffats för några år sedan i Wesers flodbädd, kan i detta sammanhang erbjuda ett visst intresse. ...

Av den ... lämnade utredningen torde framgå, att starka skäl tala för antagandet, att ett hellenistiskt-orientaliskt inflytande påverkat germanskt trosliv redan åtskilliga sekel före kristendomens ankomst till Norden.

Är runinskriften och den därmed förknippade bokstavsmagien ett lån från det romerska kejsardömets av orientaliska religionsföreställningar uppfyllda kulturvärld, ett antagande, vars stora sannolikhet ... visas, är det ytterst troligt, att även vissa mytologiska föreställningar gjort runmystiken sällskap.
Särskilt svårt har jag att tänka mig, att Eddans eskatologiska syner (föreställningar om livets slut och ev. tillstånd efter döden, min anm.) skulle helt vara en autokton skapelse (alltså inte inflyttad, min anm.) eller återgå i det väsentliga på mångtusenåriga myter, uppkomna i samindoeuropeisk tid.

Att i detta fall räkna med ett persiskt inflytande, som förmedlat av kejsartidens mäktigaste soldatreligion nått de hedna germanerna, ger en naturlig förklaring till uppkomsten av mycket, som hittills tett sig ytterst svårbegripligt, t.ex. Eddadiktens Ragnaröksskildring.
En teori, som räknar med dylik inverkan, förnekar dock ingalunda, att själva utgestaltningen av den fornnordiska diktningens kraftsköna och rika bildvärld är den germanska andens fulla tillhörighet.”

Efter ett utförligt kapitel om Kejsartidens astrologi fortsätter Sigurd Agrell i ”Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi” med ett antal andra lika utförliga kapitel med rubrikerna: Bokstavsmystik i Nya Testamentet, Latinska och grekiska bokstavsmagiska inskriptioner. Dessa följs av ett kapitel: Senantika spådomsapparater, där vi bl.a. får veta följande:

”År 371 e.Kr. berättar den på latin skrivande östromaren Ammianus Marcellinus, blevo tvenne i spådomsväsendet förfarna män, Hilarius och Patricius, anklagade för att genom magisk konst ha sökt utröna namnet på kejsar Valens´efterträdare. Deras trolldomshandling skulle för dem ha yppat namnet på en framstående och högättad person och därtill förutsagt dem själva ett sorgligt livsslut.

Kejsar Valens, som fått kunskap om det skedda, lät sätta i gång med en kriminalprocess, vari en mängd personer från rikets högsta kretsar råkade bli indragna. En trefot, som de båda magiutövarna begagnat som spådomsredskap, skaffades fram, och inför detta handgripliga bevis avlade Hilarius, sedan han dock fått genomgå tortyr, en fullständig bekännelse.

Han omtalade, att han och hans kamrat av ett lagerträds grenar förfärdigat en trefot, liknande den i Delfi, och invigt den med besvärjelseformler.
Sedan huset renats med arabisk rökelse, nedsattes den magiska träställningen mitt i detta, varefter på dennas skiva ställdes en skål, förfärdigad av olika metaller.
Runt denna skåls yttre rand voro det grekiska alfabetets 24 bokstäver, på lika avstånd från varandra, ingraverade i en sluten cirkel.
Klädda i linne och med grenar av Apollons heliga träd i händerna, åkallade en offerförättare siareguden och blev sedan stående invid trefoten, låtande en magiskt invigd ring, fäst vid en fin linnetråd, med bestämda tidsmellanrum svänga fram över skålen.

Ringen stötte därvid varje gång till en bokstav. De vidrörda tecknen sammanfogade man bokstav för bokstav till ord. Vid tillfället i fråga slog ringen efter vartannat de fyra grekiska bokstäverna Th-E-O-D. En av de närvarande utropade då, att det inte kunde vara någon annan än en viss Theodorus. Då det ansågs för givet, att det var denne, som åsyftades, fortsatte icke det magiska experimentet.

(Som bekant efterträddes kejsar Valens år 379 av en regent, vars namn begynte med Theod-, nämligen Theodosius, känd med tillnamnet ”den store”.) Domarna frågade därefter de anklagade, om de icke med hjälp av spådomsapparaten fått veta något om sitt eget förestående öde.

Svaret blev, att de erfarit, att de skulle bringa sig själva i fördärvet, men att furierna även skulle hemsöka kejsaren och hans undersökningsdomare med fasor - mord och brand. (Valens berättas ha blivit innebränd, då han flydde, besegrad av västgoterna.) Efter detta sista erkännande söndersletos de anklagade med tortyrtänger.
Även den åsyftade Theodorus, en framstående man, statssekreterare av andra klassen, blev avrättad. - Det i denna berättelse omtalade magiska redskapet synes alltså till pricipen rätt nära ha motsvarat våra dagars psykograf, ehuru i detalj konstruerat på ett annat sätt.

Genom en lycklig tillfällighet har till vår tid i oskadat skick bevarats en senantik spådomsapparat, som tydligtvis begagnats på ungefär samma sätt som det av Ammianus beskrivna redskapet.
Denna apparat har blivit funnan i den kulturhistoriskt så betydelsefulla staden Pergamon och torde vara förfärdigad omkring år 200 e.Kr., möjligen några decennier in på det 3:e århundradet.

Det magiska redskapet består av ett trekantigt trolldomsbord av brons med den tregestaltade Hekates trenne uppenbarelseformer återgivna i lågrelief.
... Vid sidan av bilderna befinna sig på den trekantiga metallskivan av mystiska ord bestående inskrifter, ... I mitten av denna bordskiva, på vilken
vid sidan av grekisk text även otydbara inskrifter med magiska tecken finnas anbragta, reser sig en ståndare, avsedd som fäste. Härpå sattes en (ävenledes bevarad) svagt buktad bronsskål, på vars uppåtvända konvexa yta en serie av trolldomstecken ingraverats.

Ovanför skålen har man låtit en trolldomsring, fäst vid en linnetråd (utgående från en i väggen anbragt metallsprint) hänga ned. Spådomsproceduren har tydligtvis tillgått så, att antingen skålen eller ringen försatts i rörelse. Sedan har man i tur och ordning betraktat den ruta på skålens yta, som vid varje svängnings upphörande kommit att snudda vid eller stanna under den nedhängande ringen.

En österrikisk författare har fäst uppmärksamheten vid, att i Prag under världskriget 1914-18 bland stadens lägre folklager ett visserligen åtskilligt enklare men dock ifråga om själva metoden till det antika svarande förfaringssätt att rådfråga ödet varit i bruk. Ville t.ex. en tjänsteflicka utröna, hur det stod till med hennes i kriget bortavarande älskade, förfors på följande vis. Man upphängde i en tråd en mycket liten nyckel, varefter man väntade, tills den kommit i fullständigt stillastående.

Sedan höjde den frågande sin vigsel- eller förlovningsring, så att den kom att med sin krets omsluta den lilla nyckeln. Denna råkade oftast efter en stund i rörelse, beroende på den oroliga frågerskans mer eller mindre häftiga andhämtning. Var så nyckeln åter stannat, avgjorde axets ställning frågan. Var det vänt mot den frågande såsom förut varit fallet, hade intet ont träffat den frånvarande. Hade det däremot vridits mot höger, var han sårad eller sjuk. Hade det flyttat sig mot vänster, var han tillfångatagen. Sågs det, sedan det stannat, vridet helt om, var han död.

Beakta vi nu, hur Pergamonapparatens skålyta försetts med olikartade tecken, finna vi följande:
Innerst äro infogade i en cirkel 8 sektorer med magiska bilder och bokstäver (grekiska vokaltecken). Utanför denna cirkelrund löpa trenne ringformiga bälten, vart och ett indelat i 8 rutor.

Detta passar precis till det grekiska, av 24 bokstäver bestående alfabetet, vilket i magiskt kryptografiskt syfte brukade indelas i 3 grupper om 8 tecken i varje (alternativt i 4 följder med 6 bokstäver i varje).
Sannolikt motsvarar därför var och en av de 24 rutorna i dessa trenne koncentriska ringar i tur och ordning en av alfabetets bokstäver.

Att skrivtecken spela en viss roll, framgår bl.a. därav, att en del av tecknen inom dessa 24 rutor tydligtvis äro grekiska bokstäver. Då emellertid icke varje ruta i dessa ringar är fösedda med ett därtill svarande bokstavstecken, tror jag, att det förhållit sig så, att varje fält i första hand blott i kraft av sitt ordningsnummer förbundits med en av alfabetets bokstäver och att de sporadiskt utsatta bokstavstecknen vid behov fått tjänstgöra som supplementtecken i kinkigare fall.

Då ingen ordmening ville framkomma, kunde man t.ex. om ringen stannat vid en av rutans ytterkanter låta en eventuellt där befintlig bokstav beaktas i stället för det tecken, som förbands med rutan i dess helhet.
På så vis har man haft större möjlighet att vid behov få fram fullt läsbara ord.

Det synes mig emellertid synnerligen troligt, att det pergamenska spådomsredskapet förutom såsom psykograf i likhet med den av Amminius omtalade alfabetskålen dock troligen först och främst varit i bruk såsom ett frågor besvarande orakel i stil med de hos oss ännu vid spådom brukade spelkorten.

Av särskilt intresse är, att de med förkärlek av zigenare använda tarok-korten i tur och ordning äro förbundna med det hebreiska språkets 22 alfabetstecken. Att i detalj utfundera, hur oraklet fungerat, är en vansklig uppgift. Utan varje från annat håll sig erbjudande ledtråd kan man naturligvis ej komma längre än till en allmän gissning.

Enligt mitt förmenande erbjuder sig emellertid i detta fall t.o.m. tvenne sådana till arten helt olika hjälpmöjligheter. Den tyske forskare, som år 1905 lämnat en utförlig beskrivning av trolldomsredskapet från Pergamon, professor R. Wünsch, har lagt märke till ett av dessa förklaringsmedel.
En viss tydningshjälp lämnas därigenom, att tecknen i en serie fall erbjuda en betydande likhet med till sin innebörd av nutidens forskning kända egyptiska hieroglyfer.

Kunna vi identifiera en del av rutornas magiska figurer med dylika tecken, ha vi otvivelaktigt kommit tolkningsfrågan ett gott stycke in på livet.
Förutom med dessa från fjärran forntid kända tecken kunna törhända figurerna på detta magiska redskap även sättas i förbindelse med något i tidsutvecklingen efterföljande.

Då det gäller magiska tecken ordnade i tre serier med åtta underavdelningar i varje, har man här - den tanken slog mig från första stund, jag på allvar sökte tränga in i problemet - anledning att tänka på ett möjligt samband med de 24 gammalgermanska runorna.

Tvivelsutan ha dessa i sin alfabetiska uppställning uppstått i senantik miljö, och deras egendomliga anordning låter förmoda, att ordningsföljden blivit bestämd i enlighet med en magisk princip. Då jag tidigare sysslat med en på senantika föreställningar återgående talsymbolisk förklaring av den äldre germanska runradens uppkomst ... visade det sig snart, att jag å min sida torde ha funnit en ledtråd, som även den möjliggör en viss förståelse av innebörden hos de teckenförsedda 24 rutorna på Pergamonskålen.

De gammalgermanska runtecknen äro till antalet 24 - alldeles som de nämnda magiska rutorna. Dessa runor indelades vidare av gammalt i trenne grupper - alldeles som fallet är på den senantika spådomsapparaten, vars trenne ringar tillsammans äga 24 rutor (8 i varje liksom runorna i de 3 rungrupperna). Redan detta ger åtskilligt att tänka på. Går man emellertid ett steg vidare och söker med ledning av det Wünschska uppslaget nå till förståelse av vissa bland de magiska tecknen i anslutning till hieroglyfkunskapen, stöter man omedelbart på frapperande likheter i runtecknens innebörd, förutsatt att dessa tagas just i den ordning, vari de komma enligt min s.k. uthark-teori. ...

Enligt min teori begynner runraden, använd i forngermans magi, med den runa, vars namn betyder ´uroxe´.
Betrakta vi nu bilden av den pergamenska magiska skålen för att bestämma des plats, där de magiska rutorna ta sin början, säger oss redan en första blick, att varje rings första ruta bör befinna sig invid en linje, som går rakt fram mot ett vid kanten anbragt handtag. ... Denna iaktagelse har redan Wünsch gjort, och ingen torde med skäl kunna bestrida dess riktighet.

Den första rutan till höger om denna linje, omedelbart intill handtaget, är av allt att döma att med Wünsch hålla för n:r 1 i serien. I denna rura befinner sig trebildtecken. Det första bland dessa har en betydande likhet med vårt från senantikens astrologi övertagna tecken för oxens stjärnbild. ... ” osv.

Efter detta genomgår Agrell med en ytterligt nogrann förklaring av samtliga de 24 rutorna på skålen och dessas betydelser i olika meningar och dess magiska användning.
Han avslutar kapitlet: Senatika spådomsapparater, som följer:

?De hållpunkter jag kunnat finna i fråga om bevisföring utöver min skarpsinnige föregångares kortfattade allmänna antydan torde, om ock bitvis av ej fullt samma evidensgrad, dock innehålla mycket nog för att fullt säkert fastslå denna teckengrupps astrala karaktär.

Sannolikt ha dessa tecken anbragts på skålen för att säkra sambandet med de himmelska ödesmakterna. Med min och Wünschs uppfattning stämmer, att Agrippa avbildar en rund spådomsapperat, där innanför bokstävernas ring planeternas latinska namn insatts i veckodagarnas ordningsföljd.

Av principellt intresse är, att tolkningen av denna inre teckenserie lämnar stöd åt mitt tidigare antagande, att varannan teckenkrets på Pergamonskålen skall genomlöpas i motsatt ordning mot den föregående, om man vill förstå meningen med figurernas inbördes placering.

Från den 24:e bokstavsrutan kommer man in i den med Tellustecknet märkta sektorn, därifrån in i solens, månens, Mars´, Mercurius´, Jupiters´, Venus´och Saturnus´. Liksom i den mellersta av de tre yttre kretsarna går riktningen här motsols, från skriftsynpunkt mot vänster. Av betydande detaljintresse är överensstämmelsen med Saturnitecknet i dödsrikets område (ruta n:r 10). Betydelsefull såsom kontroll på föregående antaganden är även korrespondensen mellan jordens astraltecken och jordens elementartecken (i ruta n:r 4).

Då jag här blott avsett att lämna en för populärvetenskapligt intresserad publik avsedd framställning, har jag givetvis måst avstå från att alltför mycket gå in i detalj. ... En för fackmän av sedd behandling av problemet är det min avsikt att inom närmaste tiden offentliggöra på tyska.”

I det näst sista kapitelet: Den forngermanska runskriftens uppkomst i Sigurd Agrells ”Senatik mysteriereligion och nordisk runmagi” får vi bl.a. veta följande:

”Vid innevarande århundrades början framställdes ungefär samtidigt av de skandinaviska runologerna Sophus Bugge i Norge och Otto v. Friesen i Sverige en ny och av forskningen snart allmänt godtagen teori om runbokstävernas ursprung.

Tidigare hade Bernhard Salin i ett stort arbete om den forngermanska ornamenteringskonsten påvisat, att från Krim och nordkusten av Svarta havet en stark kulturström lett upp mot Ostpreussen och vidare till Danmark och den skandinaviska halvön, särskilt södra och västra Norge.

Den nya runteorien utgick från detta betydelsefulla arkeologiska forskningsinlägg och sökte med rikhaltigt paleografiskt material stödja Salins klart uttalade förmodan, att runorna på denna östliga väg kommit till Norden och att den äldsta germanskriften i huvudsak utgått från det grekiska alfabetet.

De ursprungliga alfabetiskt ordnade runtecknen äro ju till antalet 24 liksom senantikens grekiska bokstäver. Ehuru rätt många av dessa runtyper kunna alternativt härledas ur latinsk skrift och därtill några få blott ur denna, syntes en dominerande överensstämmelse föreligga mellan runornas form och grekiska bokstavsteckens utseende under den romerska kejsartiden, särskilt hos den då brukliga s.k. kursiva skriften.

Denna omständighet tedde sig såsom väl samstämmande med en rad säkra arkeologiska fynds geografiska utbredning: de äldsta runminnesmärkena, ristningar på vapen och smycken, ha nämligen blivit funna inom eller i omedelbar närhet av det område, där den av Salins forskning konstaterade kulturvägen gått fram. ...

Ungefär 20 år senare (1924) framlade emellertid den berömde danske lingvisten Holger Pedersen en ingående kritik av v. Friesens teori, ...
... Pedersen hade ... riktat blicken ... åt ett annat ..., hittills föga beaktat håll. Forngermanernas kulturellt högre stående grannar kelterna syntes honom ha kunnat vara långivare.

Hos irerna har vid tiden före och efter det 5:e århundradet av vår tideräkning en egenartad nationell skriftform, ogam-alfabetet, varit i bruk. Det är en skrift, där tecknen i huvudsak bestå av olika talkombinationer av räta streck (stundom även punkter) i varierande ställning.

I fråga om tecknens uppställning visar ogam en viss överenstämmelse med runraden däri, att bägge bokstavsföljderna äro indelade i grupper, men i fråga om tecknens inbördes ordning avvika de båda alfabetssystemen radikalt från varandra. Bokstavsnamnen visa även, jämförda med varandra, ingen som helst systematisk likhet. Runtecknen ha namn efter en del gudar och naturföremål av mångfaldig art, ogamtecknen däremot ha alla namn hämtade från benämningarna på en viss klass av naturföremål. ...

Hur intressanta den skarpsinnige danske forskarens påpekanden än äro, kunna de enligt mitt förmenande icke ge några grundläggande bevis för denna hypotes om ett latinskt-keltiskt ursprung till runskriften. ...

Är nämligen runraden i sin primära form av magiskt ursprung, behöva de germanska skrivtecknen ingalunda oundgängligen vara en konsekvent enhetlig, nästa mekaniskt reproducerande efterbildning av ett visst grannfolks normalalfabet.

Runradsbildaren kan ha varit en i både latinsk och grekisk skrift kunnig man, vilken alltefter de behov, som förelegat den egna individuella kombinationslusten, kan ha sammansatt en serie av 24 bokstavstecken med det i magi med förkärlek i stället för romerska typer brukade grekiska alfabetet såsom huvudsakligt mönster. Man har i så fall att räkna med, att den germanske alfabetskaparen velat åstadkomma något i viss mån nytt. ...

Har runradsbildaren varit en magiker, och det bör han ha varit, kan han givetvis icke ha saknat tillfälle att se grekiska trolldomsinskrifter. Amuletter med dylika ha under romers kejsartid förekommit både i och utom de vid gränserna förlagda härlägren. Varannan soldat torde ha burit ett eller annat magiskt invigt skyddsföremål. ...

Trolldomsinskrifterna åstadkommos som regel med ledning av i gamla papyrushandskrifter bevarade recept, hopställda av en äldre tids, ofta för århundraden sedan hädangångna bokstavsmagiker. Från decenium till deceium, från sekel till sekel företogs kopiering på kopiering. Resultatet måste givetvis ha blivit en blandning av gammalt och nytt. ...
Förbiseendet (att det förhåller sig så, min kom.) är dock ursäktligt nog, såtillvida som alfabethistoriska arbeten hittills blott föga sysslat med magiska inskrifter. ...
Beklagligt nog ha åtskilliga yngre forskare, ..., ävenledes på det hela taget lämnat senatikens magiska inskrifter ur räkningen.

Ett försök att i stor stil genomföra teorin om ett västligt och till väsentlig del keltiskt ursprung till runskriften framlades... av den idérike keltologen Carl J.S. Marstrander. Liksom Pedersen ser den norske språkmannen upphovet till runtecknen i ett genom förmedling av kelter till forngermanerna överfört latinskt alfabet, vari vissa element upptagits från ett i alpländerna i begynnelsen av vår tideräkning brukat nordetruskiskt alfabet. ...

Såvitt jag kan se, tala fortfarande synnerligen starka skäl för den Salin-v.Friesen-Buggeska hypotesen om runskriftens vandring från Svartahavsnejden mot nordväst. I ett år 1930 utgivet runologiskt arbete, där jag anfört en del nya argument till förmån för östvägsteorin, har jag emellertid påpekat, att denna åsikt ingalunda ovillkorligen behöver utesluta ett visst samband med bokstavskunskapen hos forntidens kelter.

Dessas första magiskt indelade och använda skrift kan möjligen vara hämtad från samma håll som germanernas, om dock lån från Massilia-(det nuvarande Marseille min anm.) områdets greker kan synas åtskilligt sannolikare.
Redan omkring ett århundrade före vår tideräkning ha keltiska krigare varit anställda i det pontiska rikets tjänst.
Den store romarfienden konung Mithridates, död år 63 f.Kr., hade en av keltiska skordisker bestående livvakt.

Den i Jylland funna Gundestrupkitteln, vilken vår tids ledande arkeologiska fackmän anse vara ett från Sydryssland härstammande verk, uppvisar i enskildheter ett flertal tydligt keltiska igenkänningstecken. ...

Krigarnas sköldar, trumpeternas djurhuvuden och en ryttarhjälm med vildsvinshuvud synas vara nära motsvarigheter till keltiska vapentyper vid tiden omkring Kristi födelse.

Samtidigt visa åtskilliga av kärlets mytiska figurer hän på förebilder inom Mithrakultens bildframställningar.

På Gundestrupkitteln finns bl.a. vid sidan av varandra anbragta tre repliker av en och samma scen: en vapenbärande man angriper en jättestor tjur. Detta för tanken till den tre-gestaltade Mithra, urtidstjurens dödare. På [Gundestrupkitteln] se vi enligt min mening icke, såsom förut förmodats, ett människooffer utan en initiationsrit, en ynglings upptagande i männens förbund.

Allt talar för, att den mindre gestalten blott skall doppas i kärlet. För denna invigningsscens samband med mithraismen, givetvis i en halvbarbarisk och förvanskad form, kunna flera omständigheter anföras: Huvudpersonen, ritförrättaren, avbildad i större skala än sin omgivning, är klädd i toppmössa liksom Mithra. Förutom männen, av vilka fyra äro till häst, se vi ... även tvenne rena djurframställningar, en orm och en hund.

På mithraistiska monument har man i en mängd fall just funnit dessa djur avbildade. (Hunden var Mithras trogne följeslagare, och som regel framställes ormen, som symboliserade jorden, vid det heliga tjurdödandets återgivande i bild såsom framkrypande för att dricka det nedsipprande blodet.)

Slutligen synes liksom vid det ovan nämnda tjurstridsmotivet en mithraistisk talsymbolik ha iakttagits: De män, som deltaga i riten, äro 16, bilda alltså Mithras heliga tal. Av dessa uppträda 4 till häst, en omständighet, som låter förmoda, att de symboliserat solgudens 4 hästar och de fyra årstiderna.
Att kelternas östligaste stammar - skordisker, galater m.fl. - haft förbindelser med pontisk kultur, är en arkeologiskt och historiskt väl bestyrkt faktum.

Även om runskriften i ett eller annat avseende skulle sammanhänga med ogamskriften, behöva ingalunda därför runorna ha kommit från väster.

Tänkbart är, att i så fall bägge skrivsystemen ha ett östligt ursprung. För närvarande synes det mig dock sannolikare, att runskriften härstammar från Svartahavsnejden och ogamskriften från det av greker och orientaler bebodda Sydgallien (före des fullständiga romanisering).

Bägge bokstavssystemen kunna oberoende av varandra gå tillbaka på det magiskt och kryptografiskt brukade, eventuellt omgestaltade grekiska alfabetet. I varje fall kan det ej bevisas, att ogamsystemet, som i själva verket är en chifferskrift, haft latinskt ursprung. ... Att vissa kelter, givetvis bland de mera skrivkunniga och högre bildade, ännu i det andra århundradet av vår tideräkning kunnat flytande tala grekiska, veta vi bl.a. av ett uttalande av författaren Lukianos.

För den germanska runskriftens vidkommande ligger ursprungsfrågan i ett annat och åtskilligt gynnsammare läge, ity att vi detaljerat känna det forngermanska alfabetet både såsom bokstavstyper och såsom av streck bestående chiffertecken, s.k. kvistrunor och andra kryptogram. Den senare arten av skrift grundar sig på den förras alfabet, uppställt i grupper. Så ange t.ex. sidostrecken hos en kvistruna å ena sidan om den raka huvudstaven gruppens nummer, å den andra tecknets plats inom parallellt angiven grupp.

Ibland har den äldre runraden indelats i fyra grupper om sex tecken i varje, ibland i endast tre bokstavsföljder (”ätter”) med åtta runor i var och en av de tre avdelningarna. På alldeles samma sätt, alltså på ett tvåfaldigt vis, ha vid magiskt och kryptografiskt bruk det grekiska alfabetets 24 tecken anordnats.

Den sistnämnda indelningen överensstämmer med de 24 magiska fältens uppställning på Pergamonskålen: 3 ringar med 8 fält i varje.
Enligt min mening ger ävenledes spådomsapparaten från Pergamon i huvudsak nyckeln till hemligheten med principen för runtecknens ursprungliga ordningsföljd.

Att runsystemet på något sätt sammanhänger med senantikens magi, är ett så naturligt antagande, att det numera knappast på allvar motsäges av någon modern runolog av betydenhet. Anknytningen till min och Wünschs forskning låter oss gå åtskilliga steg vidare på den av de flesta anade vägen.

Ha här och var vid tiden omkring år 200 e.Kr. spådomsapparater med 24 i 3 grupper födelade magiska figurbetecknade fält varit i bruk, måste under nämnda tidsperiod en eller annan german eller halvgerman, som invigts i senantikt trolldomsväsen, ha stiftat bekantskap mer ett dylikt magiskt redskap.

Bland dessa män av germansk stam har befunnit sig en, som ensam eller i samråd med kamrater fått lust att hopställa ett för magi lämpat germanskt alfabet. Att låta detta alfabet ha samma fonetiska ordningsföljd som det grekiska var i detta fall allt annat än praktiskt.

I stället har runradsbildaren följt namnen på de magiska fälten eller dess dominerande figur: oxens tecken i 1:a rutan har givit upphov till urox-runans namn, teckent för det demoniska och onda i 2:a rutan har orsakat valet av thurs-runans namn, ett gudatecken i den 3:e rutan eller hieroglyfer för det andliga har motiverat valet av áss-runans namn, förekomsten i den 4:e rutan av elementens fyra tecken, på en variant till Pergamonredskapet troligen återgivna såsom en vagns fyra hästar i anslutning till mithraistisk symbolik, har givit anledning till att välja ett namn, betydande ´vagn´(fornisl. reid) ...? ... ?o.s.v.

Då runradsbildaren för varje ny plats i serien behövt en ny bokstav, har han givetvis i en del fall icke haft fullt fri hand. Detta förklarar, att han ibland valt ett gudanamn, ibland namnet på ett föremål, som på hans tid uppfattats såsom ett av denne guds emblem: segergudens runa har t.ex. därför kallats direkt ´Tyr´men Ulls runa för ´idegran, båge´.

Genom tillämpande av denna med åtskilliga ordmöjligheter förbundna namngivningsprincip har runradsbildaren kunnat lösa sin uppgift, att i stort sett utan upprepning av begynnelseljuden få namn på 24 tecken, vart och ett ägande sin särskilda magiska betydelse, korresponderande med senantikens talmystik, anpassad på germanska förhållanden. Att han framför sig haft en spådomsapparat, som i varje detalj överensstämt med den i Pergamon funna, är det ej nödvändigt att antaga.

Sannolikheten av en variation i fråga om figuruppsättningen, t.ex. i 4:e rutan, har jag antytt. Tänkbart är dock, att senantikens av mithraismen påverkade magiker kallat det 4:e spådomsfältet, som varit försett med de fyra elementens tecken, för ?quadrigan? (d.v.s. fyrspannsvagnen). Jag har (i ett tidigare kapitel, min. anm.) påpekat, att man sannolikt har att räkna med, att på vissa apparater vid sidan av Apollons trefot även avbildningen av en båge varit placerad i den 13:e rutan. ...
Av det sagda torde emellertid själva grundprincipen för min förklaring av runnamnsseriens uppkomst stå fullt klart.

En omständighet, som starkt talar för riktigheten av mitt antagande, är att man kan komma till i stort sett samma förklaring av runradens ordningsföljd från tvenne olika utgångspunkter: en väg leder från den i litteraturen kända senantika talsymboliken till runnamnen, en annan väg går från Pergamonskålens 24 rutor till de 24 forngermanska bokstavsbenämningarna. Den förra vägen beträdde jag redan år 1924, att den andra vägen fanns, upptäckte jag först år 1930.
En tredje utgångspunkt är slutligen, som vi skola se, att finna i en koptisk skrift om grekisk bokstavsmystik. ...

Den av mig antagna fundamentaluppställningen av de 24 runtecknen stämmer för övrigt, ..., med de magiska tecknens uppträdande i Pergamonskålens 24 figurförsedda rutor, vilka dessutom genom sin fördelning i trenne grupper (koncentriska cirkelband med 8 runor i varje) motsvara runradsordningen.
I anslutning till det därvid använda beteckningssystemet kan, såsom jag i det föregående utvecklat, en tolkning av innebörden i runföljdens sällsamma ordning i huvudsak lämnas.

Ett ytterligare stöd för teorien erbjuder den redan nämnda koptiska skriften om grekisk bokstavsmystik.

Däri lämnas exempelvis följande uppgifter om ”de grekiska bokstävernas mysterier”, vilka direkt stämma med runmagien, sådan den av mig rekonstruerats: den 1:a bokstaven motsvarar talmystiskt det första momentet i skapelsen, ”den första himlen” ... , den 2:a bokstaven motsvarar ”avgrunden” ... ; den 8:e bokstaven korresponderar med ”firmamentet” ... ; den 11:e bokstaven korresponderar med ”växternas framträdande på jordytan” ...; den 13:e bokstaven står i samband med ”alla stjärnor som stråla” ... ; den 15:e bokstaven hänför sig till solens (och månens) ”placerande på himlavalvet” ... . Från och med den 16:e bokstaven äro samtliga kombinationer gjorda i anslutning till den judiska skapelseberättelsen (1:a Mos. 1).

Av det från hedendomen övertagna stämmer sålunda icke mindre än något mer än var tredje kombination uppenbart med runmagien. I det följande ... (i kapitelslutet, som här av utrymmesskäl utelämnas, min anm.) skall jag visa, hur även det övriga, om ej direkt svarande till runradens namn, dock låter härleda sig ur samma källa, den babyloniskt-mithraistiska talsymboliken.

Med hjälp av detta forntida dokument hade det tydligtvis varit en relativt lätt sak att komma underfund med runskriftens magiska ursprung och i huvudsak tolka meningen med tecknens ordningsföljd. Tyvärr har den koptiska alfabetmystiska skriften, ehuru föreliggande i fransk tolkning redan år 1900, hittills i det väsentliga ej beaktats av specialister på bokstavsmagi och råkat förbises av runologer.

Genom en tillfällighet lärde jag känna den våren 1931.”
(Den här citerade boken av Sigurd Agrell utgavs 1931! min anm.)

I det fortsatta av detta (det näst sista) kapitlet avhandlar Agrell utförligare sin härledning av runradens namn vilken jag här utesluter av förkortningsskäl, men också för att runorna inte kan skrivas ut med bokstäver så som de bildmässigt i verkligheten tecknar sig.

Av samma skäl låter det sig inte göras att redogöra för det sista kapitlet: Den forngermanska runradens uppställning, ... ”där namnen på samtliga 24 tecken låta förklara sig genom sammanställningar med senantik mytologi, talsymbolik och trolldomsväsen. Denna omständighet är givetvis att betrakta som det avgörande beviset för min runteoris riktighet.”

Jag skall här göra ett försök att återge hur denna bevisning ter sig.
Det gäller den nittonde runan enlig Agrell, som någerlunda låter sig beskrivas: Om vi tänker oss bokstaven M beskriven såsom två stavar, I och I sammanbundna med ett litet v i dessa stammars topp får vi ett M - byter vi istället detta v mot ett x - får vi ett tecken som någotsånär beskriver runans utseende. Jag kommer i det följande avsnittet att beskriva runan med ett M-tecken.

"19. Den nittonde runan M, tecknet för m-ljudet, har ett namn som av skilda traditioner överensstämmande betygas äga innebörden ´man, människa´ (angelsax. man, fornisl. madr). I senantik, från Persien invandrad mystik har talet 19 ... varit symboliskt för människan: enligt urgammal från Babylonien härstammande astralmystisk åskådning stod människans kropp i samband med zodiakens 12 stjärnbilder, medan hennes själ behärskades av de 7 planeterna.

Människan, som betraktades som en avbild i smått av kosmos (såsom mikrokosmos), hade sålunda i sin helhet 12+7=19 regioner, var och en med sitt särskilda astrala samband. Att den från Persien och Babylonien härstammande Mithraläran i talet 19 sett en symbol för människan, ha vi befogad anledning att antaga.

Bland de gnostiska mandéerna i Sydbabylonien, en sekt, som stått mithraismen nära, har det stadgats, att ingen kunde bli prästadept, som icke var 19 år gammal och 12 år åtnjutit undervisning.
Resonemanget synes vara grundat därpå, att man först efter 19 år, fördelade på en period av 7 och en av 12 år, betraktat en individ såsom en färdig människa.

Enligt babismen, en nutida muhammedansk sekt med anor från Persien, är talet 19 kosmos´mystiska grundtal. Rörande människan såsom mikrokosmos i senantik mystik hänvisar jag till det föregående ...

Att talet 19 fordom i Skandinavien ansetts vara magiskt förknippat med människan, låter oss en taluppgift i en fornnordisk saga förmoda. Om Gångerolf berättas, att han, kommen vilse på en jakt djupt inne i en skog, där mötte en av de underjordiska, ett kvinnligt troll, som bad honom följa sig till sin dotter, som ”nitton dagar” legat i barnsnöd och blott kunde förlösas genom ”en människas hjälp”.

Att spådomsapparaten från Pergamon i sin 19:e ruta hänsyftar på människan, hennes kropp såväl som hennes själ (den förra representerad av en talmystisk bokstavskombination för 12 och den senare av en figur, återgående på ett egyptiskt ideogram för ´själ´), har påvisats i kap. VI.”

På motsvarande sätt - ibland mer omfattande - går Agrell igenom de 24 runradstecknen, och skriver därefter vidare:

”Den i så egendomlig ordning uppställda forngermanska runraden kan sålunda i sin helhet enligt min teori förklaras såsom ett sammanhängande bokstavssystem, anslutet till en matematisk princip. Det har visat sig, att ett samband måste förefinnas med senantikens talsymbolik, särskilt sådan denna tagit sig uttryck i den främreasiatiska helleniserade spådomskonstens teknik.”

För denna teoris principella riktighet talar för övrigt redan namntypernas allmänna karaktär hos det forngermanska alfabetet.
Ord, som tillhöra det centrala i all spådomskonsts terminologi äro t.ex. ”gåva” (runan n:r 6), ”fröjd” (n:r 7), ”nödtvång” (n:r 9), ”gott år” (n:r 11), ”människa” (n:r 19), ”arvegods” (n:r 22), ”rikedom” (n:r 24).

Av utpräglad magisk valör äro dessutom ”troll” (runan n:r 2), ”gud” (n:r 3), ”fackla” (n:r 5), ”is” (n:r 10 jfr ”kall” i magisk terminologi), ”sol” (n:r 15), ”häst” (n:r 18). Till denna grupp höra även direkta gudanamn, ”Tyr” (n:r 16), ”Ing” (n:r 21), och magiskt betydelsefulla trädnamn, ”idegran” (n:r 13) och ”björk” (n:r 17).

Jämföra vi runnamnsföljden med den mest invecklade med en namnserie förbundna spådomsapparaten i vår tidsålder, de 22 figur- och bokstavsförsedda tarok-korten, påträffa vi icke så få motsvarigheter. I nämnda spel förekomma kortnamnen: ”vagnen” (n:r 7), ”Fortuna” (n:r 10 eller 9, jfr Ananke), ”Döden” (n:r 13), ”solen” (n:r 19), ”världen” (n:r 21 eller 22, till funktionen likvärdig med innebörden ´överflöd´).

Dessa figurer motsvaras av runnamnen "vagn" (n:r 4), "nöd" (n:r 9, i betydelsen ´öde´), "is" (n:r 10, dödssymbol), "sol" (n:r 15) och "rikedom" (n:r 24). Talen äro visserligen nästan genomgående icke helt desamma, men avvikelsen är aldrig stor, och den inbördes ordningsföljden är densamma.
Som en märklig numerisk överensstämmelse ter sig dock tarok-kortet n:r 16, ”Elden från himlen”, jämfört med 16 såsom tal för Mithra, den straffande himmelsguden ... . På ett eller annat sätt torde därför tarok-spelets anordning av de 22 med figurer och bokstäver försedda korten stå i genetiskt samband med den senantika spådomskonsten.

De europeiska spelkorten äro visserligen med säkerhet kända först mot slutet av medeltiden. Helt av sig själva ha de emellertid icke gärna kunnat uppstå, deras mönster är naturligast att söka i ännu äldre bilder på magiska redskap.

Innan jag lämnar frågan om den forngermanska runradens uppställning, har jag att här lämna en sammanfattande redogörelse för ett intressant och mycket viktigt, hittills praktiskt taget förbisett bevismaterial rörande senantik bokstavsmagi, med vilket jag redan något sysslat.

År 1900 offentliggjorde en belgisk forskare A. Hebbelynck i tidskriften ”Le Muséon” en koptisk text om ”de grekiska bokstävernas mysterier” tillika med en därtill fogad fransk översättning. Skriften ifråga, författad en medeltida kristen munk, behandlar som nämnts icke de koptiska utan de grekiska bokstäverna.

Skiljaktiga bokstavsmytiska system komma därvid på tal. Det, för vilket först en redogörelse lämnas, hänföra sig till de 22 grekiska bokstäver (tecknen för x och ps ha utelämnats, säges det, såsom en uppfinning av hedna ”filosofer”). Tydligtvis har i detta fall överensstämmelse med semitarnas på 22-talet grundade alfabetmystik eftertraktats. Denna alfabetsrad 22 bokstäver förbindas med olika moment i den gudomliga skapelsen.

Ehuru det hela fått en kvasikristen prägel och alla bokstäver från och med den 16:e förbindas med diverse i 1:a Mosebok, kap. 1, nämnda djurklasser för att sluta med skapelsens krona, människan, såsom n:r 22, kan man utan svårighet igenkänna ett rent hedniskt ursprung, närmare bestämt den babylonisk-mithraistiska talsymboliken under senantik tid. En översikt av detta bokstavsmystiska uppfattningssätt (ovan ... redan delvis beaktat) visar detta: ...”

Agrell går härefter kortfattat igenom de femton första bokstäverna för att då han kommer till nr 16 säger följande:
”16:e t.o.m. 21 bokstaven ställas i tur och ordning i samband med ”fiskarna”, ”fåglarna”, ”alla de stora valarna i vattnet”, ”alla vilda djur”, ”reptilerna” och ”fyrfotadjuren”- kombinationer, vilka på det hela taget uppenbarligen äro sekundära (de återgå på en något förvirrad uppfattning av den mosaiska skapelsehistorien), i detta sammanhang sakna de därför intresse:

22:a bokstaven förklaras korrespondera med ”människan begåvad med förnuft (logikós), hela världens krona”.
I detta fall föreligger en intressant och tvivelsutan med hednisk talmystik sammanhängande uppfattning. Såsom jag i det föregående vid flera tillfällen haft anledning att nämna, förband senantikens talmystik människans kropp med de 12 stjärnbilderna och hennes själ med de 7 planeterna. Människans tal blev därför 19 (12+7).

Men i den egendomliga mystik, som i senantikens Egypten knöts till guden Hermes Trismegistos, ansågs människans kropp sammanhörande med talet 12 (zodiakstjärnbildernas) men hennes själ med talet 10. Inom denna mystiska riktning torde man ha anslutit sig till en uppfattning av de rörliga stjärngudomligheterna såsom 10.

Sannolikt har man förutom de 7 vanliga rörliga himlakropparna (planeterna) räknat ytterligare med trenne vandrande väsen: det som förmörkade solen, det som förmörkade månen och det som uppenbarade sig i kometgestalt. På så vis är den koptiska skriftens uppfattning av människan till sin talmystiska princip fullt överensstämmande med den, som ligger till grund för uppkomsten av talvärdet hos runan med namnet ´man, människa´: i ena fallet räknas med 12 (=kroppen) +7 (=själen) = 19, i det andra med 12 (=kroppen) +10 (=själen) =22.

Det senare betraktelsesättet har, synes det mig, uppkommit därigenom, att man velat förbinda människan, det sista i skapelsen, med den sista hebreiska bokstaven.
I detta sammanhang är det intressant att erindra sig, att det 22:a bland tarok-spelets med hebreiska bokstäver försedda kort kallas ”världen” (och framställer en människa inom en krans, ... ). Detta kort torde i äldre tid ha avsett ”världen” i tvenne bemärkelser: makrokosmos (världsalltet) och mikrokosmos (människan).

Att detta bokstavsmystiska system icke iordningsställts med utgångspunkt i den judiska skapelsehistorien, framgår av en blick på innehållet i Genesis, kap. 1. Det första momentet i skapelsen är där visserligen ”himmel” och det sista ”människa”, men det som ligger däremellan kommer till betydande del i helt annan ordning än i alfabetmystiken i fråga. Gud skapade ”himmel” och (därefter) ”jord”. Sedan talas det i Genesis om ”mörker” och om ”djupet”. Som femte moment kommer ”ljusets” skapelse, som det sjätte ”fästets” o.s.v.

Ehuru den koptiska skriften är avfattad av en kristen munk, måste vi därför antaga, att det däri först omnämnda bokstavsmystiska alfabetsystem i det väsentliga är ett verk av en hednisk mysteriereligion, sannolikt någon främreasiatisk (närmast babylonisk) sekt i senantik eller begynnande bysantinsk tid, som i sig upptagit iranska element. En tradition om denna läras bokstavsmystik kan genom nu förlorade skrifter ha hållit sig länge nog.

Alfabetsystemets begynnelse för osökt tanken till iransk kosmogoni: först uppstår Ahura Mazda, himmels-guden (Caelus), sedan uppstår såsom n:r 2 hans motpol avgrunds-anden Ahriman (demonernas furste), därefter som n:r 3 ur centralregionen ?förmedlaren? Mithra, vilken (liksom solen) besöker rymderna över och under människornas hem, jorden.
Tyvärr äro mithraismens heliga urkunder förstörda.

Denna religion har emellertid ägt en från Iran ärvd och i Babylonien utbildad skapelsehistoria. På grund av inflytande från det semitiska Mesopotamien torde ett och annat i denna ha ganska nära överensstämt med den judiska skildringen av världens tillblivelse, dock med karakteristiska avvikelser, stjärnorna ha t.ex. uppstått före solen.

I en på grekiska avfattad variant av systemet, påträffad av en tysk forskare (A. Jacoby), komma stjärnorna efter solen och månen. Denna variant har dock i övrigt blott ett löst samband med det i den koptiska skriften skildrade systemet (den anger t.ex. såsom 1 ”ljuset”, såsom 2 ”himlen” och slutar med 22 ”människan”).

Det sista kapitlet i Sigurd Agrells bok "Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi" har rubriken: