Huvudpersoner: Kjell Hultman/SL, Palle Nilsson/Polisen, Björn Hårdstedt/Kommunförbundet, Birgit Devell, Jonas Gavelin/ordningsvakt samt en kung och en landshövding.
Statister: Världens graffitimålare i allmänhet och Stockholmsmålarna i synnerhet.
Handlingen: Graffiti är oerhört olagligt, mycket fult och synnerligen farligt, förmodligen den grövsta av alla förbrytelser.
Pjäsen utspelar sig i total kulturskymning i en liten kall och färglös nordeuropeisk storstad.


Fram till 1984 såg man här i Sverige graffiti som något harmlöst, småroligt och naturligt. 1987-1989 utbröt den första moraliska paniken kring graffiti i Sverige. Rosenbadskonferanser och lagförslag duggade tätt, media hade bråda dagar. Första delen av nittiotalet var lugn och skön, målarna målade och SL skötte SL.

Men 1995 var det dags igen, graffitihatarna hade konsoliderat sig och undertecknat ett gemensamt strategidokument på Stadshuset. 1 miljard skattemedel låg i potten och man utlovade nu storslagna resultat i graffitibekämpningen: lagom till Kulturhuvudstadsåret skulle all graffiti, laglig som olaglig, vara utrotad för alltid. Med facit i hand ser vi nu att det inte alls blev som man hade tänkt sig. Under hela denna treårsperiod ökade både tags, throw-ups och pieces mer än någonsin tidigare; resultatet blev alltså det rent motsatta. 1998 slutade dessutom med en triumfatorisk publiksuccé för den jättelika graffitiutställningen "The Arrow" i Stockholm medan SL slet sitt hår. Vad var det då som gick så snett?

Det har alltid funnits folk som tyckt illa om konst, och detta har knappast haft något otvetydigt samband med konstens kvalitet. Oftast
har det inte heller haft så stor betydelse, men ibland har konsthatarna haft makt och beslutanderätt, och då har de kunnat orsaka betydande skador, åtminstone temporärt. Impressionisterna i 1890-talets Frankrike fick löpa ett gatlopp i pressen som slog det mesta ditintills ifråga om okunnighet och brutalitet. Detta är nu historia, belackarna är antingen glömda eller ihågkomna med lätt obehag som pinsamheter av sin tid, medan de konstnärer som avhånades idag allmänt betraktas som några av de största konsthistorien känner.
Stalin förföljde all konst som inte inordnade sig under socialrealismens rigida formspråk, och Chrustjev kallade de sovjetryska modernisterna för "dessa som kluddar med åsnesvansar". Längst gick naturligtvis en viss person med snedlugg och mustasch, som i München 1937 samlade ihop "urartad konst" - där flertalet av de stora tyska samtida konstnärernas verk ingick - för att avhånas och därefter brännas upp. I ett tal i Nürnberg 1935 hade han kallat de expressionistiska konstnärerna för "sinnessjuka, lögnare eller kriminella som hör hemma på dårhus eller i fängelse."

Man skulle kunna tänka sig att tonläget inte går att skruva upp högre än så. Men i vår egen tid och här i Sverige gjordes 1995-1998 dock ett försök. Den konst som nu väcker denna typ av känslor i vissa begränsade kretsar är alltså vår tids underground-konst, graffitimåleriet. Ingen av dem som nu går till attack mot det dom tror är "klotter" har några kunskaper på området. Men dom får betalt för att tycka illa om det.

I Z-TV-nytt den 23 och 24 oktober1996 och i SvD och AB den 20 december1996 använde Kjell Hultman/SL, Anders Lindberg/Transportpolisen och Stefan Andersson/Socialtjänsten uttryck som "knarkare, mördare och psyksjuka", med det senare tillägget: "att jämföra med MC-gängen". Birgit Devell i Sollentuna spär på i Kommunaktuellt nr 34 med mera av denna sort. Där auktoritära regimers brist på fantasi i någon mån kunde begränsa de verbala raseriutbrotten, har alltså svenska myndigheter kunnat bidraga med flera innovationer på området. Alldeles frånsett att det bör finnas åtminstone ett exemplar av de nämnda kategorierna i vilken samhällsgrupp som helst - något som därför inte kan utgöra underlag vare sig för slutsatser eller generaliseringar - så är den helhetsbild man vill förmedla totalt och medvetet snedvriden utifrån noga utvalda undantagsfall.

Verkligheten är emellertid betydligt mer prosaisk: majoriteten av graffitimålarna är helt vanliga ungdomar, som skiljer sig distinkt från andra huvudsakligen genom att de har bättre genomsnittsbetyg i grundskolans bildämne. Det finns inte ens en avlägsen likhet mellan graffitimålare och MC-gäng och det finns fortfarande inget bevisat orsakssammanhang mellan graffiti å ena sidan, droger och grov brottslighet å den andra. Det förekommer inte heller några "invigningsriter med chicken-race" som samma källa påstår; man blandar utan att tveka men också utan att förstå ihop graffiti-writers med grupper som inget har med dessa att skaffa:gatugäng, kickers, ungdomsbrottslingar - inget annat gemensamt än att man inte gillar dem heller. En koncis beskrivning här är desinformation. SL tror nämligen att de befinner sig i krig, och i krig är som bekant sanningen det första offret.

Syftet med alla dessa aggressiva utfall är tydligt och klart: man söker skapa opinion för en skärpning av tvångs-och övervakningslagstiftningen, som ett yttersta medel att nedkämpa denna för myndigheterna så opassande form av kreativitet.
För att skapa denna opinion krävs att motståndaren skall "demoniseras", göras till en icke-människa som man sedan kan få full frihet att oskadliggöra. Allmänheten är nämligen svårpåverkad på denna punkt: man intresserar sig inte för graffitibekämpning, man uppskattar visserligen inte heller de banalaste tagsen men man tycker desto mera om stora, färgstarka graffitimålningar. Den telefonsluss för graffitianmälningar SL öppnade fick inte ett enda samtal under de år den användes. Endast 0,8 % av Stockholms fasader har graffiti, och allmänheten hävdar bestämt i en stor TEMO-undersökning att sanering är det sista behov man prioriterar i stadens skötsel.

Detta tillåts inte spela någon roll. Inför Kulturhuvudstadsåret 1998 hade alltså GFK Stockholm, Polisen och SL bestämt att allt graffitimåleri i Stockholm skulle vara fullständigt och definitivt utrotat lagom till dess att turisterna anlände. Eftersom de traditionella metoderna, genom sitt klumpiga genomförande, föga överraskande istället snabbt ökat antalet tags och därmed också kostnaderna för sanering (och saneringsfirmornas profiter) förlitar man sig nu på lagstiftarna och på presskampanjer.
Stockholm skall bli "Europas renaste stad 1998" säger GFK, SL "siktar på en klotterfri trafikantmiljö inför 1998", polisen lägger upp dataregister på möjliga graffitimålare (ena veckan talas om hundra, nästa om tusen eller tvåtusen; gissningar, ingenting annat än gissningar!) och socialtjänsten kräver i ett utskick till Stockholms skolor att de så framgångsrika "graffitiskolorna" omedbart läggs ner, eftersom de "leder in i fördärvet" som Stefan Andersson påstår i närmast bibliska ordalag.

"Renlighetsdiskursen" börjar nu framträda allt tydligare: man konstruerar en bild av "klottraren" som skall associera till smuts, skräp och orenlighet. "Klotter och skräp"! Detta problem löses sedan med ett hygieniskt korståg, och man slipper diskutera besvärliga konst- och kulturfrågor.

De enda åtgärder mot illegal graffiti som haft någon uppdämmande effekt hittills, och detta gäller även internationellt, är just graffitiskolorna och de lagliga väggarna, vilket numera finns vetenskapligt visat och belagt. Det är alltså denna verksamhet man borde satsa på - liksom man gjort i otaliga svenska städer - om man ville åstadkomma någonting positivt, om än i marginalen. Men som Kjell Hultman säger i Metro 20/11 1996: "Allt har misslyckats. Vi kommer att fortsätta på samma sätt." Man vill kanske inte längre lyckas; kanske har det någonstans på vägen blivit viktigare att till varje pris straffa, skandalisera, vedergälla, kosta vad det kosta vill av skattebetalarnas pengar. Egendomligt. Frågan är bara om skattebetalarna vill vara med och betala detta envisa misslyckande. Eller som Hans Schneider och Bo Svantesson betecknar verksamheten i Nya Spårväg och Buss 5/1988: "...ett ovanligt tafatt sätt att kasta pengar i sjön". Artikeln har rubriken "Fel med dyra kampanjer. Dialog enda vägen att stoppa klottrarna."
Dialog är emellertid det sista som antigraffitigänget är intresserade av, och själv letar jag förgäves efter en seriös debatt. Vilka fakta finns det om situationen? Varför har man annars inte samlat in dessa fakta och den omfattande forskning som gjorts på området? Vad kan göras? Vilka metoder att begränsa den illegala graffitin har varit kostnadseffektivast? Och finns det verkligen, med de begränsade resurser som idag står till buds, inget samhällsproblem som är viktigare att bekämpa just nu än att tonårspojkar gör målningar på platser man inte hade tänkt sig?

Återstår så hela det viktiga område som jag själv forskar om: vad betyder den spraymålade bilden och vilka informationer om konsten, ungdomarna och samhället kan vi utvinna ur den? Innan vi har klara besked på det området vore det en kultur- och ungdomsfientlig provokation av stora mått att helt och hållet överlåta den underjordiska och gränsöverskridande konstens vara eller icke-vara till konsthatarnas godtycke. Men det verkar vara just vad som sker.

Carl XVI Gustaf uttalade sig mot "klotter" i ett TT-meddelande 10/2 1997. Själv har han emellertid satt sin "tag" över hela riket på invigningar och nybyggnader; t.ex. har olika kungligheter ristat sina (förgyllda) namnteckningar i Falu Koppargruva. Hans Majestät är verkligen King of Tagging, åtminstone i sitt eget sociala skikt! Denna "kungliga graffiti" skiljer sig egentligen inte alls till incitamentet från den han själv vill bekämpa.
Landshövding Ulf Adelsson (som förmodligen även han har klottrat i sammanträdesprotokoll och vid telefonsamtal) har tillsammans med Lugna Gatan-projektet (24/2 1997) uttalat sig mot graffiti - återigen den legala form som utövas på graffitiskolor. Högern har ju som bekant ett arv att förvalta när det gäller brott och straff, och 1989 krävde moderaterna upp till 4 års fängelse som påföljd för "klotter". Tydligen kan man som landshövding fortsätta att driva sådana typiska partiprofilfrågor - men vad kommer detta isåfall att leda till, annat än ännu mycket mera frustrerat "klotter"?

Den graffitiutställning som gick av stapeln på Galleri Lava,Kulturhuset och som myndigheterna på olika sätt försökt att censurera, föranledde Lennart Gabrielsson (fp) att utbrista : "De som anordnat utställningen borde ha fått smäll på fingrarna!" (DN Stockholm 26/2, 24/10 1997.) Låter inte detta som en djupt auktoritär kultur- och människosyn, företrädesvis tillämpad i totalitära stater? Var finns fakta, var finns besinning, var finns insikter, var finns inlevelseförmåga? Svenska och invandrade ungdomar i förorterna har fått sin ekonomiska och sociala livssituation kraftigt försämrad de senaste åren; jobben saknas, skolorna förfaller och fritidsgårdarna läggs ner. Uppenbarligen ska de nu heller inte överhuvudtaget få lov att uttrycka sig, inte ens på laglig väg. Om ingen annan ämnar försvara denna deras rätt så ska undertecknad be att få göra det. Min uppmaning till alla berörda myndigheter blir alltså: lägg saneringsmiljonerna på graffitiskolor och lagliga väggar i varje svensk stad, använd polisens resurser till att lösa Palme-mordet och sätta åt den ekonomiska brottsligheten i stället för att trakassera småkillar som målar olagligt när ingen velat ge dem tillstånd!

Men nej, 1998 tar Aspuddenpolisen sig in i en Lava-gallerists lägenhet och gör "husrannsakan" i rent skrämselsyfte. Inga litografier här inte! Har ni tillstånd av Kulturpolisen att sälja sådan konst? Polisen tillåter inte sådan konst för den tycker vi inte om! Uppfattat?!
Brottsrubriceringen har också kommit på glid, så att det som först var ofog och därmed inte straffbart sen blev åverkan, därefter skadegörelse och slutligen grov skadegörelse. Nästa logiska steg är förstås allmänfarlig ödeläggelse med påföljden livstids fängelse. Man kan säga att domstolarna är flexibla! Som om detta inte skulle vara nog vill man införa nya intressanta lagbrott: förberedelse och stämpling till skadegörelse. En graffitimålare skulle då knappt hinna tänka ordet "färgburk" innan han satt fängslad. Skadeståndskraven blir alltmer fantasifulla, rättväsendet brutaliseras och polisen militariseras. Det är faktiskt inte storspioner eller massmördare det gäller fast man skulle kunna tro det utan småkillar som vill måla fula cementväggar.

Denna utveckling hade bara kunnat skena iväg såhär långt med nolltoleransvinden i ryggen. Nolltoleransen anses numera vara avslöjad som en bluff. Brottsligheten gick ner även i de amerikanska storstäder som inte infört nolltolerans, och alltså finns orsaken att söka någon annanstans. Men först skall man göra om detta politiskt populära misstag en gång till på europeisk botten. En oväntad bieffekt kan däremot bli att vi plötsligt vaknar upp i en detaljregerad polisstat med överakningskameror i varje hörn. Men det ska det kanske vara värt att hindra folk att gå mot röd gubbe?

Jag är sedan ett drygt decennium forskare i konstvetenskap med graffitimåleriet som avhandlingsämne. Jag bedriver alltså allvarligt syftande forskning om en seriös konstform, och bäggedera har efterhand kommit att bli uppskattade av de som är insatta i området.

Under de år som gått har jag under stigande förvåning fått läsa det ena verkligt sanslösa uttalandet efter det andra i detta ämne; från det att Lennart Gabrielsson(fp) i DN 26/2 1997 ville ge Kulturhusets personal "smäll på fingrarna" i samband med graffitiutställningen förra vintern till hans påstående i DN 24/10 1997 att "den kriminelle börjar sin bana som klottrare", en retorisk piruett utan verklighetsförankring vidarebefordrad från tidskriften Svensk Polis nr 3 samma år. Dessa preferenser skall vidare prövas i en SL-sponsrad undersökning är det tänkt (DN 6/8 1997), fjärran från alla krav på förutsättningslöshet. Min åsikt är att kriminalpolitiken inte är rätt forum för att lösa kulturfrågor. Inte ens om det är ungdomskultur det gäller.

Situationen är följande. Det går idag inte att med fakta belägga något generaliserbart orsakssammanhang mellan graffiti å ena sidan, droger och grov brottslighet å den andra (Ferrell 1993). De graffitimålare som hittills undersökts i USA, Danmark och Sverige har visat sig vara skäligen vanliga ungdomar (Skyum-Nielsen 1987, Proctor 1990, Jacobson 1996.)
En färsk uppföljningsenkät av Martin Fredriksson i Lund (mars 1998) bland 23 graffitimålare aktiva i slutet av 1980-talet visar att alla utom en numera innehar kvalificerade jobb inom estetiska och kreativa verksamheter.
Det är därför min bestämda uppfattning att graffitimotståndarna i sina hotbilder riktar in sig på grupper som inte kan betraktas som graffitimålare men som man önskar associera dit för att bekräfta sina egna fördomar. Ett aktuellt exempel är det skadeståndsmål SL med stor frenesi driver mot "18-åringen" (DN 4/2 1998, Aktuellt/TV 1 10/3 1998), som framställs som "graffitimålare" trots att han överhuvudtaget inte är känd av dessa utan befinner sig i den allra yttersta periferin av de grupper som befolkar samma scen som graffitimåleriet.

Gabrielssons utspel på denna linje är dessutom illavarslande ur demokratisk synpunkt. I det forna Sovjetimperiet fanns det politruker som hade till uppgift att stoppa obekväma kulturella aktiviteter. I Sverige skall det tydligen vara en liberal politiker till att klampa in i Kulturhuvudstadsåret och skriva folk på näsan vilken sorts konst de får och inte får gilla, eller utöva (DN 24/10 1997). Man tar sig med en lätt suck för pannan. Månne det förestående valet och de aktuella opinionsmätningarna låg bakom? Kan det vara så att Folkpartiet befinner sig på ett sluttande moralfilosofiskt plan kongruent med det vikande väljarunderlaget?

Graffitiskolan i Stockholm som L.G. attackerar (och som inför ett nyöppnande 1998 fick SL att hota Fryshuset med indragen sponsring, vilket genast gav effekt) ledde under sin korta verksamhetstid 1989 till att den illegala graffitin i närområdet - enligt lokala polisuppgifter - minskade med 80%. Den minskade t.o.m. i tunnelbanan, och antalet aktiva målare gick ner från c:a 200 till 30. Detta upprepades med än större framgång i Uppsala 1991-1992. När den alternativa verksamheten upphörde p.g.a. dålig ekonomisk uppbackning från politiskt håll återgick förhållandena snabbt till det "normala". I stället inleddes kriget mot graffitin under SL:s banér, och, som tidigare sagts, i krig är som bekant sanningen det första offret. Kampanjer som förödmjukade målarna - istället för att erbjuda lagliga alternativ - betalades frikostigt med skattemedel. Som en motreaktion ökade inte helt oväntat den illegala graffitin och därmed saneringskostnaderna.

Man skulle kunna säga att samhället vid det här laget har den graffiti det förtjänar, varken mer eller mindre. Att SL och dess megafon Metro känner viss irritation kan vara begripligt, men att man vägrar att ompröva sin rigida strategi är det inte. Kjell Hultman måste vara en av Sveriges i särklass dyrbaraste tjänstemän: med sina trosvissa förenklingsmekanismer har han lyckats bidraga till att cementera utgifterna för bekämpning i landet med uppemot 1 miljard om året. Att sedan "kulturpolisen" Palle Nilsson i Aspudden uppmanar föräldrar att låsa in sina barn (DN 8/7 1997) ,"kontrollera deras teckningar" och leta efter färgfläckar på kroppen är direkt bisarrt och det skulle egentligen inte förvåna om det också strider mot FN:s Barnkonvention. En närmast paranoid artikel i Lokaltidningen Västerort (v.9, v.13, 1998), fullspäckad med sakfel, har rubriken:"Din son kan vara en klottrare!" Mindre välbetänkta försök att medicinskt sjukförklara hela graffitikulturen (Expr. 6/8 1997) har också förekommit - för att dementeras i efterhand.

De s.k. tags och throw-ups som Gabrielsson felaktigt kallar för "klotter", är problematiska på så sätt att det ibland är kvantitet mer än kvalitet som här är receptet på framgång. På kulturbyggnader är detta naturligtvis en styggelse, även om det faktiskt mycket sällan är just där dom hamnar; desto oftare på fula cementmurar och i trista gångtunnlar.
Men tagsen är också - och detta är viktig om man vill begripa och inte bara fördöma - intimt förknippade med de allmänt uppskattade och fullständigt utvecklade målningarna (pieces). Man kan förhålla sig till detta på åtminstone tre olika sätt: 1) Antingen kastar man ut barnet med badvattnet, som Gabrielsson vill, och vänder ryggen åt hela den uppkäftiga mix av ungdomlig kreativitet som graffiti- och hiphopkulturen består av. 2) Man kan också som i Holland föredra "fredlig samexistens" utan några åtgärder alls. 3) Eller så stöttar man det som ur yttrandefrihetssynpunkt enbart är positivt: bildskapandet, självkänslan, anti-rasismen. Och upplåter s.k. lagliga väggar, vilket man sedan länge och med framgång gjort i Malmö och på flera andra håll.

I Stockholm har man dock i motsats till landet i övrigt i slutna församlingar sedan 1995 bestämt sig för den hårda linjen, som synbarligen också är den minst kostnadseffektiva av alla tänkbara metoder (Brewer 1992). Till 1998 skulle denna målarkultur, vari ingår flera olika etniska grupper, ha utrensats. Så har alltså inte skett; med den valda strategien flyttar man bara runt problemet från det ena området till det andra. Att ett norskt vaktbolag (Security Concept A/S, Sambandet 1997) självt deklarerat sin bekämpningsverksamhet som framgångsrik har givetvis inget bevisvärde. Enstaka motaktioner kan lyckas på kort sikt, men i ett längre perspektiv kan inget annat än att fenomenet "självdör" få bort denna typ av graffiti från gatorna; graffiti i allmänhet har annars funnits i ganska exakt 3 500 år. Detta insåg man redan på ett tidigt stadium i t.ex. New York. Med den hårda linjen riskerar rättsapparatens attityd också att snabbt brutaliseras, vilket återspeglas av de allt mer fantasifulla skadeståndskraven (DN 13/9 1997) och upphetsade rop på värre straff som inte har någon avskräckande effekt utan på sin höjd kan tillfredsställa okunnigt folks dunkla hämndbegär.
Åtalsrubriceringen för dessa trots allt smärre förseelser - att likställa med t.ex. olaga affischering - har alltså nu kommit i glidning så att det som ursprungligen nätt och jämt var "åverkan" snart blev "skadegörelse" och därpå "grov skadegörelse". Nästa logiska steg skulle då vara "allmänfarlig ödeläggelse" med livstids fängelse som maximistraff.
Något sinne för proportioner letar man förgäves efter.

Ingen blir alltså nöjd med den nuvarande bekämpningspolitiken: inte SL, polisen eller de mer eller mindre suspekta vaktbolagen (DN 19/3 1997) eftersom tågmålningarna blir allt fler, inte fastighetsägarna eftersom tagsen också ökar, inte allmänheten och inte graffitimålarna själva eftersom kvaliteten på målningarna blir sämre.
Den enda grupp som som kan vara belåten är saneringsbolagen: de tjänar bättre än någonsin på att tvätta bort och kan vara säkra på att det hela tiden kommer mer.
En gigantisk omfördelning av pengar från stat och kommun till privata renhållningsfirmor är det enda påtagliga resultatet av 12 års myndighetskamp. Mot en motståndare som man inte ens har lärt sig definiera utan tvärs emot korrekt språkbruk kallar för "klottrare". Enligt ordlistan kan en "klottrare" knappast vara äldre än ett till tre år, då detta är den enda period som på sakliga grunder (jmf Kellogg m.fl.) kan kallas för "klotteråldern". Graffitimålarnas genomsnittsålder är däremot 16, något som Noll-Koll-Toleransens brödraskap tydligen inte uppfattat.

Man behöver inte vara alltför klipsk för att begripa att detta grova artilleri hade kunnat komma bättre till nytta på annat håll - mot rasismen och främlingsfientligheten till exempel. Tyvärr kräver ett samhälle i kris syndabockar på det mest irrationella sätt - som här bland sina mera kreativa och mindre kuvade förortsungar.

Oavsett allt detta har det internationella graffitimåleriet - i synnerhet den stilistiska innovation som kallas Wildstyle - för alltid skrivit in sig i konsthistorien (jmf Fogtdals Konstlexikon. band 6, 12, 16), både som gallerikonst och väggmåleri. Längre fram kan människor komma att uthämta en mängd information om vår samtid ur dessa bilder. Om inte saneringsfirmorna hunnit före, vill säga. Man kan skatta sig lycklig över att inga saneringsbolag fanns på grottmålningarnas tid!

Jag upprepar: graffitimåleriet har också det ett kulturvärde, i synnerhet den form som kallas pieces. Konst kan som bekant vara både vacker och provocerande på samma gång. Och det är ett icke-officiellt faktum att murarna längs spåret Södertälje-City blivit en välkänd turistattraktion som bidragit både till stadens ekonomi och dess förskönande. Helt utanför Kulturhuvudstadsårets budget. Medan det inte torde vara ägnat att förvåna om antigraffitiextremisterna snart kommer att vara bortglömda och i backspegeln knappast värda mer än ett förläget leende. På ungefär samma sätt som vi idag betraktar konstkritikern Wolff i Le Figaro på 1870-talet och hans smutskastning av Manet och impressionisterna.

Så hur skulle det vara om L.G., Kommunförbundet, Lugna Gatan et consortes åtminstone provisoriskt satte sig in i problematiken innan ni gör era tvärsäkra uttalanden? Jag erbjuder er ett gratis exemplar av min avhandling där all tillgänglig forskning och diskussion finns relaterad. Den kan ni behålla om ni läser den. Sedan kan ni gärna återkomma med frågor, under förutsättning att ni vill närma er ämnet med, låt oss säga, åtminstone ett minimum av öppenhet. Litet ödmjukhet, om jag får be!

Till de konstnärer och kulturarbetare som ännu inte drabbats av kulturpolisens bannstråle vill jag rikta uppmaningen: solidarisera er med framtidens bildkonstnärer, graffitimålarna. Ta mod till er och våga bryta tystnaden i denna fråga. I morgon kan det vara förbjudet.

Slutligen: myndigheterna har kört huvudet i väggen rejält i denna fråga, och fullföljer General Custers "last stand" (han som dog med stövlarna på, ni vet) hellre än att erkänna sin egen inkompetens. Därför behövs en total ommöblering och en nystart i en helt annan anda än hittills.

Sammanfattningsvis behövs alltså en 180 graders omsvängning av den officiella graffitipolitiken. Därpå följer flera års arbete på att reparera de skador denna gett upphov till och att återupprätta en dialog med och mellan de berörda grupperna. I detta nödvändiga restaurationsarbete kan jag tänka mig att medverka. Tro mig, det kommer att behövas.

Är det s.k. "klottret" verkligen en miljöfråga, liksom "skräp"? Det kan man luras att tro när man läser SDS 16/9 1998 om Lundapolitikernas hygieniska korståg mot "klotter och skräp". Men denna sammankoppling av två totalt väsensskilda företeelser är alltigenom fiktiv. Det enda tänkbara sambandet förutsätter att man spelar på våra fördomar - det finns ju folk som anser konst och kultur överhuvud vara liktydigt med nedskräpning, och i synnerhet då ungdomskultur eftersom allt vad ungdomar gör betraktas som suspekt i sig.

Men "klottret" hotar varken miljö eller säkerhet. Freongas förekommer inte längre, och färgen blir alltmer miljövänlig. De enda aspekter man kan anlägga på graffitimåleriets olika yttringar är estetiska, och jämfört med de gråa cementväggar det anbringas på är det så gott som alltid vackrare.

En miljöaspekt finns det emellertid på "klotter", men inte den som städkampanjens politiker tänkt sig (undantaget det mer sansade Kommunpartiet Studenterna). Och det är klottersaneringen, som är en av de mest hälso- och miljöfarliga aktiviteter som finns.
Inte nog med att sanerarna enligt en arbetsmiljöutredning kan få allvarliga lung- och nervskador, inte nog med att fasaderna får irreversivbla skador av högtryckssprutorna, vilket Riksantikvarieämbetet i Stockholm påpekat.
I AN 15/9 kan man läsa i ett TT-telegram att korna dör i Västra Frölunda på grund av klottersanering med kaliumhydroxid! "Jag vågar inte tänka på vad som hänt om barn fått i sig vätskan, det hade kunnat bli en fruktansvärd tragedi", säger Kåre Ström, ekolog på miljöförvaltningen. Så kan det gå när man till varje pris föresätter sig att "utrota klottret".
Dags för nästa miljöskandal i stil med Båstadtunneln?
Eller dags för ett humanare och miljövänligare synsätt med plats även för den lagliga graffitikonsten?

AN Debatt skriver 19/8 1998 att "Det är mycket farligt att betrakta klotter som konst och därmed signalera tolerans mot avvikande beteende".
Om vi börjar med det i svenskan sedan 1825 använda ordet "klotter" så betyder det sedan 1975 enligt SAO "rita eller skriva slarvigt", och den enda språkligt korrekta användningen gäller barns teckningsutveckling mellan första och tredje levnadsåret: spiralklotter, bågklotter, punktklotter (Kellogg m.fl.). Använder man begreppet om ungdomars eller vuxnas aktiviteter blir det omedelbart normativt, och det är vad AN Debatt gör. Skribenten har alltså från början en starkt negativ syn på fenomenet i sig, trots att denna negativa syn historiskt sett är av mycket färskt datum.
Om vi så tar det italienska ordet graffiti, betecknar detta "folkligt kursiva inskrifter" till skillnad från officiella sådana på monument och dylikt, och arkeologen Raphael Garrucci införde begreppet 1856. Varken "klotter" eller "graffiti" innebär alltså i sig någon värdering, och de blir kontroversiella först i början av 1970-talet när tags, throw-ups och pieces utförda med sprayfärg blev en massrörelse i Philadelphia och på New Yorks tunnelbana, då borgmästaren där sökte ett mål för sin valkampanj.
Först nu kommer "brott" och "avvikande beteende" in i bilden som ett politiskt argument. 1972 började "writers" kalla sig för "artists" i samband med att socialarbetaren Hugo Martinez ordnade den första utställningen med legal graffiti på duk, och 1980 tog ett stort antal gallerier i New York graffitimålarna under sina vingar. Det visade sig nämligen att konstlivet behövde graffitin och graffitin behövde konstlivet; bägge parter gynnades av den koalitionen och lagliga alternativ gav nya möjligheter.
Låt oss därför undersöka det andra ordet i skribentens sats, "konst". Det finns ingen av alla accepterad definition, och vissa menar t.o.m. att den inte kan eller bör definieras. Wittgensteins familjelikhetsteori har använts på begreppet med viss framgång. Men den enda direkt praktiskt användbara definitionen på "konst" är den institutionella konstteorin, som stipulerar att

Lars Vilks menar att "konst" kan definieras på ett tillfredställande sätt med en lätt modifiering av denna teori. Nå, i denna bemärkelse är graffiti alldeles avgjort konst, eftersom konstvärlden i nu mer än 25 år har accepterat graffitimåleri på duk. Där faller alltså det sista argumentet.

1984 hade både det lagliga och icke-lagliga graffitimåleriet erövrat hela Europa, och först nu börjar det betraktas som "farligt". Vari ligger då den faran? Inte i målarnas personer, eftersom det vanligtvis är helt alldagliga och normala förortsungdomar som sysslar med denna aktivitet. Inte i själva målandet, då detta inte innebär någon fara för utomstående. Inte heller ligger "faran" i att vissa delar av graffitimåleriet har konstnärliga kvaliteter och därför kan benämnas konst och ställas ut på gallerier. Nej, faran ligger i stället i att man marginaliserar dessa ungdomar genom att, som till exempel Rolfsson gör, stigmatisera dem med beteckningar av typen "kriminella", "klottrare", "vandaler", "värstingar" och så vidare. Det är farligt. Och svekfullt. Och dessutom osant.

En liten grupp (högst tio personer i hela landet varav de flesta i Stockholmstrakten) av fanatiska graffitihatare driver denna eskaleringspolitik, och Björn Hårdstedt på Kommunförbundet (SDS 21/8 1998) är alltså en av dem. Han tuggar fradga av raseri och sluggar vilt åt alla håll men träffar mest sig själv. Det här gänget har inget folkligt stöd, eftersom allmänheten sedan länge har lärt sig att uppskatta stora, färgglada grafittimålningar och skilja ut dem från de ibland banalare och någon gång direkt malplacerade tagsen. Utanför Stockholm har de överhuvudtaget inget stöd alls - utom möjligen hos vissa desinformerade lundensiska kommunalråd.

Denna konstruerade moraliska panik provocerar fram mer frustrerat "klotter" (dvs tags) och ökar klyftorna mellan ungdomar och vuxna. Personligen vill jag se den klyftan minska. Att sprida saklig kunskap om graffitins historia och faktiska förhållanden inom hiphopkulturen, att analysera och diskutera bildernas innehåll, är mitt sätt att ta ansvar för utvecklingen. Dessutom har jag, vågar jag påstå, en konstruktiv och direkt relation både med dessa grupper och med allmänheten, något som antigraffitiextremisterna överlag saknar.
De talar huvudsakligen i eget mål, något som i sammanhanget egentligen gör dem skäligen ointressanta. Men graffiti är intressant, och den kommer att överleva alla affekterade nolltoleranskampanjer. Liksom den har gjort de senaste 3.500 åren. Och synsättet kommer framöver, som det en gång var, att bli betydligt mer nyanserat.

Förslaget "Handlingsplan mot klotter i Lunds Kommun" , diarienummer 560/98:14, är en egendomlig läsning. Här tror man sig få möta lösningar på en brännande ungdomskulturfråga, men får i stället en uppvisning i idel repressiva och moraliserande handgrepp. 5 miljoner kronor skall satsas på sanering och futtiga 50 000 på förebyggande verksamhet. Lund kommer att förpestas med kaliumhydroxid och vi kommer att få en miljöskandal i Båstadformat. Den lilla summa till förebyggande åtgärder som återstår skall inte användas för ungdomsverksamhet utan för "Riskgruppen" som skall producera intetsägande och moraliserande broschyrer till hushållen, typ "Är din son en klottrare?" Tala om att kasta pengar i sjön!

De enda metoder som överhuvudtaget fungerat som förebyggande i sammanhanget, lagliga väggar och graffitiskolor, döms ut redan i inledningens att-satser. För 5 miljoner hade man kunnat få en effektiv, akademiskt kvalificerad graffitiskola med laglig vägg på Kulturmejeriet i Lund, något som väsentligt kunnat nedbringa den illegala graffitin i centrum. Men nej, man skall "ej medverka i förekomsten av lagliga klotterväggar i kommunal regi". Någon motivering anser man sig inte behöva, och begreppet "graffitiskola" nämns överhuvudtaget inte.

"Klotter" påstås i förslaget vara "färg på fel plats". En intressant definition - som emellertid är lika adekvat för braskande reklam och misslyckad byggnation. Ingenting sägs alltså om den visuella kvalitetsfrågan, vilket kunde ha förlett till ett analytiskt angreppssätt och därmed grumlat blicken för den geometriska och antiseptiska stadsordningens upprätthållande. I stället för att skapa "rätt plats" för "klotter" genom en laglig graffitivägg väljer man att bestämma varje plats som fel plats. Lämpliga platser för legala väggar förklaras vara "destruktiva miljöer". Att "åtgärda destruktiva miljöer" innebär på ren svenska mera stängsel, mera taggtråd. Processen har redan inletts med att man låtit spärra av de platser som hittills varit tillåtna att måla på i Lund.

Den totala disciplineringen av det offentliga rummet och vuxenvärldens normativa diktatur över den stora och spretiga ungdomsbefolkningen hamras in med iskall målmedvetenhet. Vad det handlar om är ett intellektuellt våldförande, myndighet mot allmänhet, vuxna mot ungdomar, polis mot konstnärer.

Man vill "överlämna åt socialnämnden att vidtaga de åtgärder för individer som synes lämpliga" - det vill säga patalogisera ungdomskulturen i allmänhet och hiphopungdomarna i synnerhet. Med monoman envishet upprepar man missuppfattningen om "en gryende kriminalitet" och "början på en kriminell karriär". Ingenting sådant finns belagt, det rör sig om rena vandringssägner. Inte desto mindre tar man till brösttoner om denna förment farliga väg, så farlig att ungdomar inte bör få måla lagligt utan "föräldrarnas närvaro inom ramen för en ungdomsverksamhet". Vad är det? Kristna förskolan?
Socialdemokratiska och moderata kommunalråd i Lund gör här gemensam sak mot en ungdomskulturell hotbild.
Unge man - du har inte rätt att se vad du ser. Det är vi som bestämmer och som får lov att se och bli sedda, inte du. Det är inte säkert att du överhuvudtaget existerar. Om det inte är val vill säga!

En eroderad kommunal demokrati utan kontakt med ungdomar och studenter koncentrerar sin uppmärksamhet på den yttre fasaden i dubbel bemärkelse; estetiska frågor förvandlas till snygghetsfrågor och graffiti görs till "klotter" som förvandlas till och förblandas med "skräp". På det viset blev ungdomskulturpolitik till renhållningsteknik, vilket i sin tur väl sammanfattar graffitimotståndarnas viktigaste tankefigur. Något resultat har man emellertid inte uppnått under hela denna kampanjperiod. Graffitin fortsätter att öka dag från dag till enorma kostnader. När skall de ansvariga för denna menings- och resultatlösa politik ställas till svars?

Riv upp graffitiförslaget i Lund, avpolletera ledningen för graffitistrategin på Kommunförbundet, SL, SJ och Länskriminalen. Och börja sedan om från början - med ordentliga kunskaper i ämnet, med en rad legala alternativ, med en utvärderingsbar plan och framförallt - i dialog med målarna själva. Först då kan positiva resultat uppnås.

graffiti. Spraykonst: målning av "Puppet", Västerås 1989.