Rooke Time No. 75 [mars 2013: Att hämta kraft ur tragedin / Bengt Rooke]

Kanske kan en tragisk händelse av
obegripligt mänskligt handlande, med
språkets hjälp till en värld utanför språket,
med uppmaning till insiktsfull beslutsamhet,
ändå göra livet värt att leva.

Min generation – som är fostrad i den inte alltför avlägsna slagskuggan av det andra världskrigets förödelse, som till sina proportioner ofattbara, det näst intill ansiktslösa obegripligt hänsynslösa våldet, främlingsfientligheten, och samhällets totalt vettlösa förstörelse; detta bidrar förmodligen till den observans och känsla för vad som rör sig under ytan i samhället, som jag menar att vår generation är i besittning av, och därför tydligt märker de just nu alltmer illavarslande rörelserna i tiden: ljudet av det stöveltramp som hörs i det även i övrigt krisande tillståndets Europa.

Vi såg också efterhand (men inte just då), att det efter det andra världskriget följande "kalla kriget", skapades och utvecklades en ny krigsteknologi i cyberrymden i form av olika informationsteknologier, och att det var ur dessa, det därav följande Arpanet, som ursprunget fanns till det som med tiden skulle utvecklas till dagens Internet.

Vi har också sett det världsomspännande Internet födas och utvecklas till vad det blivit, med en exempellös snabbhet och en väldig potential, har det kommit att bli den digitala och interaktiva plattform för både kommunikation och kreativitet som gjort Internet till vår tids mest unika företeelse, som - tillsammans med all annan digital teknologi - har kommit att överlägset behärska en betydande del av det expanderande offentliga rummet.

Det har sagts (Lund, febr. 2013) av den norske advokaten Geir Lippestad - som är, men först inte ville, men sedan ansåg sig av personligt/moraliska och av samhälleliga rättsskäl kände sig tvingad, att fungera som offentlig försvarare i rättegången mot den norske massmördaren Breivik med politiska aspirationer – att "han radikaliserades genom nätet".

Den extremism som griper kring sig på gator och på torg - men mest i det fördolda; på Internet (som om detta vore döljande!). Det är också där, menar Lippestad, att kampen mot extremismen måste föras, "där kunde Breivik ha stoppats". Diskussionen om detta måste upp i ljuset.

Uttalandet var väl främsta riktat till säkerhets-, polis och andra rättsvårdande instanser att hålla reda på – och där har det brustit. Vad som sker på obskyra internetsidor och sajter, och vad som uppmanas till där, är utomordentligt viktigt att hålla reda på – men det är också en påminnelse om, och uppmaning till, en inte mindre viktig förebyggande verksamhet på Internet.

Det är inte svårt att samtycka till ett sådant öppnande av attityden till Internet – genom att liksom dagstidningar (läs papperstidningar) har väl formulerade ställningstaganden i den sociala och kulturella sfärens angelägenheter genom ledare, kultursidor och understreckare – måste vår generation (av ålder numera rätt uttunnad – men) därför också ta vår nödvändiga del av ansvaret i tiden.

Det är viktigt för Internet, att det där med det snaraste publiceras motsvarande sidor, men hanterande området ur de vinklar som är Internets egna, med precisa åsikter, med skärpa och tydlighet, och transparent i ställningstagandet – och att då inte förbigå denna vår, om än seniora generation som ännu står till buds, med den erfarenhet och den därav följande kunskap, som är den given - till en i just detta stycke meningsfull hjälp.

Innehållet måste vara tydligt i Internetvärlden, åsikterna måste vara tillspetsade tydliga, synliga, och utan reserverande anslag.
Med andra ord – som här - att alltid och direkt motarbeta, (det historiska stöveltrampandet) varhelst ett sådant vansinne förekommer (som den norska rättegången är en utlöpare av).
Med motargument tydliggöra vad detta egentligen handlar om i sin förlängning - nämligen absurd vettlöshet - som inte varken får komma till tals eller synas, på sin historiska förlagas villoväg, eller något, vad det vara må, som skulle kunna ses som en historisk upprepning av denna förlaga.

Men någon säkerhet, för samhället i dess stora helhet, skall man inte förvänta sig, varken genom en osviklig tro på att Internet ensidigt skulle kunna hindra den destruktiva dumheten från att visa sig – eller genom av trötthet vända problemen ryggen, vilket ofta ren dumhet har en tendens att leda till.

Genom att visa upp galenskapen i all sin tydlighet på Internet, räcker givetvis inte till som lösning – eller att det skulle förhålla sig som i sagan, att "trollen spricker då de kommer ut i solen", att "tiden läker alla sår", eller annat liknande, är lika meningslöst.
Om ett sådant sätt att se på saken inte bygger på defaitism, så måste det vara på ett svårförståeligt och orealistiskt önsketänkande; det duger inte, vare sig i den ofantliga värld som Internet är en del av, eller i den värld som är min.

Det gäller alltså att inte låta sig överfallas av den trötthet som dumheten med stor lätthet skapar - utan att istället, i det givna ögonblick då läget ställer saken på sin spets, med de mest dräpande och förnuftiga argument som rimligen går att kommunicera begripligt (på den nivå det här är tal om) - omedelbart handla på ett så anständigt, personligt ställningstagande sätt som det över huvud taget är möjligt.

Att "stämma i bäcken" är möjligen det enda ordspråk som kan tänkas ha fog för sig här, men inte ens det räcker till för att stävja vettlöst våld eller flyktingfientlig dumhet; till att stävja det allmänt samhällsdestruktiva i uppträdandet, eller mot allt som leder bort från humanism och empati – krävs en personlig och ständig kamp, men också att inte förtröttas.
Som sagts så många gånger tidigare: friheten och det civiliserade i tillvaron har vi själva, personligen, att alltid slå vakt om och försvara.

Allt som hindrar en fri och intellektuell utvecklig, är inom det personliga ansvarets domän – den utvecklingen går inte att delegera - den är inte förhandlingsbar - och det är uteslutande ett krav på var och en av oss som enskilda personer, att både utveckla, forma och att tydligt ta ställning till.
Ett hot mot detta skall betraktas som vad det är - ett personligt hot, som under inga som helst förhållanden kan tillåtas.

Gärningar - till följd av, eller som har till uppsåt att skada eller förringa – eller som direkt skadar samhällsformande värden och dess institutioner - skall bekämpas i så god tid, att det är fullkomligt uppenbart för alla - att det varken nu eller inom en överskådlig framtid har en vare sig tänkbar eller praktisk möjlighet att lyckas i sitt uppsåt.

Till att stävja - inte bara hot och förringande av grunden för det civiliserat mänskliga, det fundamentalt personliga, och av intellektuella värden – utan att också att handla mot, eller uppmana till handlingar mot mål som dessa – till detta räcker ingen som helst kontroll av vad som finns eller syns på Internet; vad som gäller där, är för de flesta inte att dryfta viktiga och djupare angelägenheter, utan just för – att själv synas - att där synliggöra sig själv.

Internet i all ära – och där kan mycket positivt åstadkommas i dagens verklighet - men att mobilisera de åtgärder som krävs i det norska fallet behövs mycket mer, och en stor myckenhet av helt andra medel och åtgärder av det slag som finns för sådant i det välfungerande samhället.

Det är inte enbart uppsättningen av människans gener som konstituerar en social person till vad den är, och uteslutande allt annat - som formar även en sådan människa det här är tal om. Genom uppväxt, familj, skolor och genom det mer eller mindre (uppenbart märkliga, i detta fall) berikande livsinnehåll, som de personliga förhållanden som är vederbörandes, och som samhället genom olika möjligheter, förutsättningar och omständigheter, som Lippestad talar om, bevisligen tillhandahållit.

Rent faktiskt har samhället självt skapat denna, Lippestads klient, till sin egen och det norska samhällets fiende: till en så osannolik karaktär att den knappt är tänkbar, till en roll som han personifierar sig med och därefter som individ uppträder i, och vill synas som - till en uppmärksammad människa, gestaltande sig i den miljö som är samhällets, vilket han dock, på ett eller annat sätt vill förändra, och vars moralbegrepp inte är hans - och som han därför bryter mot – och detta på det mest osannolika och spektakulära sätt, och så offentligt som det bara är möjligt, - på samhällets vidaste scen.

Individens såväl fysiska som psykiska och sociala kompetens, dess kunskaper och dess användande av dessa kunskaper, dess intelligens och tillämpade intelligens, dess uppförande i samhället, dess liv och levande, dess väl och ve - konstituerar individen till den i det öppna samhället socialt verkande människan – men detta samhälle kom också att föda en hiskelig och omänsklig orm vid sin barm - genom en så avvikande person som det här är fråga om.
Även om det faktiskt är samhället självt som har förmått att kreera denna individ, är den ju därför på intet sätt tolerabel som sådan - verksam inom den öppenhet man valt som sitt samhälleliga klimat, vilket också är värt att se som en del av dess problem: det har både gett såväl upphov till handlandet, som det har gjort själva handlandet möjligt.

Föreställningen att Internet - dels skulle kunna stoppa vad som hände, uppenbarligen utan att vända på alla stenar i det norska samhälle som gjorde ett så exceptionellt dåd möjligt – dels föreställningen att Internet skulle kunna bidra med en randomiserad diagnos på grund av just en sådan mördare, tyder mer på den farliga tröttheten, och på en allvarlig avsaknad av självinsikt – än på en påtaglig önskan om att få fram en verkligt framgångsrik framtida metod mot sådant vansinne; och - det tyder mer på en överdriven tilltro till vad Internet är (- och kan), än att det tyder på en djupare kunskap om dess möjligheter.

Vore man lagd åt sådant, skulle man kunna ana ett populistiskt skärande av pipor i vassen; möjligen visar den troliga meningen med detta, dock mer hän emot en tro på ansvar och moralkänsla; eller är det ett socialt betingat avståndstagande på grund av beröringsskräck, istället för en adekvat lösning genom att betrakta det för vad det är: ett social-psykologiskt problem?
Det är nog mer ett sådant ställningstagande, visavi hanterandet av frågan om det öppna samhället - som vi alla önskar - som det här är fråga om.

Vad Internet beträffar - i detta fall - skulle det möjligen kunna fungera som instrument, till dels lärande för en intellektuell kunskap om våldets psykologi i en bredare mening, dels genom en förhoppningsvis därav följande, mer upplyst social förmåga att hantera det som är levande, i meningen pågående i samhället, och kunskap genom förståelse och en bättre och mer värdefull och vidsynt inställning till omvärlden.
Vad jag menar är - att det är av större vikt vad Internet beträffar – att ha detta att ta tillvara av denna galenskap – för att förstå (eller försöka förstå) – och att låta det vila - som har varit – för att istället låta det som är - skapa ett bättre rustat samhälle för den tid som kommer.

Jag tvivlar på att Internet - på trots av allt det positiva som Internet kan – att det räcker med att enbart synliggöra ett fenomen som detta, för att det skulle ha kunnat stoppas - eller förhindrats - eller för den delen, vilken som helst annan lika overklig och skakande händelse - eller som det visade sig här, genom en så anmärkningsvärt omänsklig gestalt – dock, möjligen ändra - och kanske helt förhindra en tilltänkt, liknande, figuration av ett sådant händelseförlopp i framtiden.

Det ligger på mer än ett - och med säkerhet även på flera, helt andra och högst olika bord än på det enbart digitala, för att reda ut de sociala omständigheterna och konsekvenserna, av vad som initierat såväl idéerna som de groteska handlingarna i dess förlängning – och hur och i - vad den framtida hanteringen av de samhällsmoraliska följderna kommer att resultera.

Om än stöveltrampet inte längre hörs som förebådande hot om krig eller har ett direkt politiskt perspektiv, så har det genom sin blotta existens, som aning, redan fört med sig ett varslande om allvar.
Genom den inte sällan tanklösa, och den lika dagliga som för den skull inte mindre motbjudande verbala främlingsfientligheten, eller reservationen mot icke-inhemska (hur de nu, i hastigheten, kan definieras) och, än värre, med ett uppenbart våld i sammanhanget – är det sociala allvaret, liksom det personliga, farligt nära en samhällsmoralisk kollaps.

Nödvändigheten av en personlig, om så endast rudimentär insikt, bildning, och en allmän kunskap då det gäller geografiska, religiösa och politiska förhållanden i världen – tillgodogjorts om än enbart via Internet, med all sin öppenhet och all sin information – förefaller denna tillgång i det närmsta vara frånvarande, trots den vikt som personliga och socialt samhälleliga företräden de har. Rent faktiskt är de direkt nödvändiga i vår medmänsklighet – och inte minst nödvändiga för våra egna meningsfulla och personliga liv, tillsammans med andra och olika människor, i vårt vardagliga levande.

Detta oacceptabla förhållande, tillsammans med andra onda aningar, har fått de skadliga effekter som för det ont varslande med sig, som ett slags ofredlighet eller som en splittrande missämja, såsom om de verkligen var föregåendet av ett politiskt och därmed allvarligt medvetet återanvänt hot - om terror mot personer som sådana, och mot det ordnade civila samhället i dess helhet.

Internet - som ett fredligt spinoff ur Arpanet, som i sin tur kom ur ett politiskt tänkt krig i cyberrymden som inte realiserades - har inte kommit att användas till sådant (Internet har genom IP-telefoni och genom bilder rapporterat från mer eller mindre flammande krigshärdar dock, men i övrigt inte).

En viktig sak har emellertid systemen gemensamt, men som ingetdera varken tidigare eller senare tagit tillräcklig hänsyn till som storhet i ekvationen - och som uppenbarligen varken tagits på allvar eller ens tagits med i kalkylerna: människan - och det personliga ställningstagandet!
Det är om detta det här handlar!

Det förhåller sig därför så, att på mitt digitala arbetsbord ligger det tydliga ställningstagandet alltid, och alltid på agendan - och så borde det vara på varje människas (om än imaginära) arbetsbord - bortom all underlåtenhet av vad slag det vara må - så måste det vara!

Vi måste, starkt och tydligt, motarbeta och fördöma de i tidens virvel turbulenta rörelser som kortsynt skapar kaos och främlingshat, destruktivt våld och ett tanklöst samhällsstörande – till ljudet av ett hotfullt, illavarslande stöveltramp; ljud - som en trop i ett dagens skådespel, eller som en högst reell och obehaglig händelse i en daglig verklighet - historiskt sett är detta ljud för all framtid kopplat till handlingar som dessa.

Med observans på oroande politiska svängningar, som möjliggör ett klimat i samhället som tillåter sådant, måste vi genom observans av vad som försiggår på Internet, och genom observans på hur vår omedelbara närhet ter sig - måste vi grundligt och med eftertanke, föreställa oss hur vi skall hantera detta nu och förutseende för framtiden.

Vi måste här ta både ett alltigenom gemensamt och ett otvetydigt personligt ansvar, för hur detta samhälle gestaltar sig, och hur vi vill att det skall vara – såväl i vår realtid och dess omedelbara förlängning - som för framtida generationers civiliserade existens – men vi måste också - om det reses hinder emot detta – sätta en märkbar och tydlig punkt för dessa hinders existens, absolut och undantagslöst – också här på Internet.