Tradition och modernitet är begrepp som för de flesta har någonting med tiden att göra. Traditionerna sträcker sig tillbaka i vårt förflutna medan det moderna representerar ett föränderligt nu och en omvälvande framtid.
Vi reflekterar mera sällan över att dessa begrepp också har en rumslig dimension. Traditioner har en avgränsad utbredning i rummet medan det moderna står för det gränsöverskridande och globala.
Genom att undersöka vad tradition och modernitet innebär i tid och rum kan vi nå en djupare förståelse av vad de betyder för vår identitet i nuet.
Både det traditionella och det moderna står för ansträngningar att slå vakt om någonting specifikt i tid och rum.
Båda kämpar till synes mot tiden, det vill säga mot de samhällsprocesser som av någon anledning hotar att radera ut den särart den värdesätter.
Samtidigt kämpar de också mot rummet - mot de nya rumsliga ordningar som hotar att utplåna gamla gränser.
Det är kanske inte i första hand det gamla eller det forna man värnar om, utan om det man uppfattar som det essentiella.
Men det finns också betydande skillnader.
I det ena fallet är det framför allt den materiella kulturen som skall bevaras, i det andra ligger tonvikten på vad som anses vara den andliga.
I det ena fallet är det den urbana medelklassen som vurmar för en samhällsgrupp som befinner sig längre ner på samhällsstegen, i det andra är det den som anser sig vara av en andlig kultur, men som genom exploatering blivit till den underklass som nu hotar sina översittare. I det ena fallet är det fråga om att ”frysa” ett nu som är på väg att försvinna, i det andra handlar det om att ”tina upp” ett imaginärt förflutet.
Till det ”nya” i ”traditionsbegreppet” hör, att det numera finns minoriteter runt om i världen som aktivt tycks kunna ”konstruera” eller till och med ”uppfinna” kulturellt/religiösa identiteter - rörelser som allmänt går under benämningen ”traditionalister” eller oftare ”extremister”.
Hänvisningarna till de egna traditionerna är grundläggande för identitetsbyggande. Med identitetsbyggandet menas här de kulturella processer som till vissa delar innebär just ett nyskapande.
Historiskt sett, lades grunden för detta bygge av identitet på det europeiska nationsbyggandet med dess nationalsånger, nationell historieskrivning och mytologi: när gränserna skulle dras kring dessa identiteter fanns det inga ovidkommande inblandningar i form av religiösa, historiskt/vetenskapliga eller andra liknande, utanför de realpolitiska i vad som skulle anses vara autentiskt. Då var det styrkan i de samlande symbolerna som var huvudsaken.
Det gällde i stället att tro på konkreta bevis för den egna särarten, och själva viljan att tro var i allmänhet starkare än bekymmer om en hundraprocentig autenticitet som nationalstat.
Nationalitet skulle framstå som någonting som var värt att offra livet för. För många runt om i världen är det alltjämt en fråga om liv och död.
Den samhällsbärande urbana medelklassen bar upp identitetsbyggandet genom att det grundades på - eller tycktes det så – de till synes ytliga formerna för de historiska institutionerna; efter hand bland annat av det materiella, tillsammans med en underhållningsindustri (där allt tycktes vara formulerbart, eller i varje fall möjligt att transformera till ett värde i ekonomiska i termer).
Med tiden blev detta till stor del det som präglade mycket av synen på det europeiska (världs)samhället.
Men också, och därtill inte minst, reaktionerna från de kulturer som ansåg sig - eller reellt var - undertryckta, med dess helt andra till synes ytliga och brutala och en överlägsenhet och respektlöshet inför andliga och nationella värden, som dessa ”enkla folk” å sin sida respekterade och kände sig tillhöra.
Alltså en helt annan sorts värden.
Traditionellt sett uppfattades detta dessutom i sin tur av dessa ”enkla folk”, som att man ständigt skulle vara hänvisade till en närvaro i världen uteslutande som en exploaterad underklass - en andra klassens civilisation som knappt ansågs tillhöra civilisationen - eftersom denna klass inte var av ”rätt” sort, trots att man själv samtidigt ansåg sig ha en annorlunda och kanske högre stående stats– nations- religions– moral, nämligen sin egen – och därtill med en egen historia.
Man kan i nuläget ställa frågan: hur påverkar den nya teknologin människan i det nya intellektuella, ekonomiska och politiska landskapet? Och vilka strategier kommer till användning vid mötet (alternativt konfrontationen) med det ständiga flödet av information och förändringar i omvärlden?
Internet, IP-telefoni, nanoteknologi, biomedicin är bland de fenomen som möjliggjort globaliseringen, vilken i sin tur har kastat om och förändrat villkoren för det människliga beteendet.
Genom den nya tekniken kan nya mönster legitimeras som grundläggande för tänkande och handlande; nya meningsfulla former för konst kan uppstå med såväl teknisk som andlig och intellektuell hållning som sprids över helt andra och nya områden.
Observationer över dessa fält kräver därför kontinuerlig uppsikt.
Det är uppenbart att det tidiga europeiska filosofiska tänkandet ligger som grund för vårt nuvarande synfält över det intellektuella landskapet sådant det ter sig för oss i dag, och som satt dagordningen även över nationalstatstänkandets gränser.
Dagens konst visar på den globala, politiska och kulturella turbulens som råder, och på den upplösning av den intellektuella målmedvetenheten som blivit en av dess problematiska följdverkningar.
Att detta fortsätter att utgöra - och fortfar att konservera - mycket av de kulturella, politiska och sociala problemen, som inga världskrig lyckats lösa - står därtill också lika klart.
Detta reflekteras genom konstens funktion att framhäva det utmärkande skeendet i såväl den allmänna som i den kulturella medvetenheten genom precisa, eller brist på precisa, uttryck.
Vad som döljer sig bakom lösligt allmänt/kulturellt tankegods speglar givetvis en stor del av den verklighet som skapar de nuvarande moraliska och religiösa realiteterna - dels det europeiska sociala och politiska tänkandet såsom det varit sedan 1800-talet fram till vår tid - dels på en globalisering av allt detta till ett internationaliserat tänkande och uttryck - som alltså numera inte vilar enbart på det europeiska.
Tydligast visar sig detta, dels genom epigoneri som mer eller mindre omedvetet lutar sig tillbaka på de europeiska 1800-talsidérna, dels visar sig denna kris också på en helt annan nivå - nämligen på ett uttryckssökande och på ett alltmer intellektuellt alternativ till den anakronistiska inkonsekvens som epigonerna med 1800-talssyn uppvisar – om än i en för nutiden ny välondulerad frisyr och habitus.
Detta sker oblygt trots den ökade kunskapen och den vidare överblicken som anses vara vårt 2000-tals-tids signum.
Problemet har uppenbarligen att göra med brister i det personliga engagemanget, eftersom det dels gäller föreställningar och värderande av det filosofiska och politiska uttrycket, dels också brister i viljan till kunskap då det gäller det ställningstagande som är nödvändigt för synen på värdet av den verksamhet som är konstnärens.
För att hävda sig som samhälls- och intellektuellt meningsfull måste konsten bli mer konfronterande och påstående. Frågan är om detta tillåts i den sociala ”frihet” som den tillåtit sig bli inhägnad av (personliga [psyko-sociala skäl], konsthandel, gallerier, ”konstlivet” och annat sådant)?
Det handlar här inte om personliga åthävor utan medvetenheten om att konsten som sådan, liksom det moderna, representerar ett föränderligt nu och en omvälvande framtid, och att den har att värderas som ett intellektuellt och kunskapsnödvändigt uttryck för upplevandet av det komplexa i denna verklighet.
Man måste förbehålla konsten rätten att visa sig vara mer krävande och framför allt mer utåtriktad. Om den kan det – och det skall den kunna för att hävda sin mening i samhällsstrukturen – då kan den också värderas därefter.
Det handlar alltså ytterst om kunskap och värden – vad/vem som värderar vad - och värderandet av likheter och olikheter.
Med tillräcklig stor kunskap och insikt, kan man givetvis både diskutera och värdera det konventionellt yrkesmässiga av konstobjektet, dess historiska preferenser, dess teknik, estetik och annat sådant som är knutet till det institutionellt traditionella värdet.
Detta värde är dock explicit akademiskt och hantverks/yrkesmässigt signifikant, men - ett ack så viktigt, men – taget ur sin kontext blir det för ”folk i branschen”, trots inkommensurabelt, transformerat till ett ekonomiskt värde såsom varande det (kanske mest) intressanta. Värdet bedöms här som till exempel vid ett tävlande i idrott: ribbans höjdläge (vid höjdhopp) visar idrottsmannen vilken grad av duktighet, det slags (yrkesmässiga) duktighet, som krävs för att nå högre, för att slå rekord och därmed öka intresset kring sin person och sin prestation i sammanhanget.
Detta mätande av värdet verkar som motsvarande konstnärsprestationen genom konstobjektet - eller för den delen det värderande omdömet av det – fungerar också på ett mer eller mindre motsvarande sätt, och till viss grad som en önskvärd säkerhet i ”konstlivet”; viktigast dock i konsthandelsvärlden.
Då det gäller värdet av den konstnärliga verksamhet som har ett uttalat syfte att utforska begreppet ”att verka i förlängningen av” konstverkets rent fysiska existens, dvs. har en såväl intellektuell som social funktion i förlängningen av upplevelsen/verket – om denna form för konstnärligt uttryck som verkar inom konstens domäner för att nå själva konstens funktion – detta uttryck går inte att diskutera i termer som värde mätt med konventionella och institutionella mått och former (som vid jämförelsen med det idrottsliga bedömandet).
Konstverk, vars konstnärliga funktion i förlängningen av verket är verkets syfte, är ofta immateriellt och har som sådant dess värde, vilket understundom skiljer sig från konstvärldens traditionellt/institutionella värde (eftersom det har en annan målsättning än prestationen att uppnå, ett mer eller mindre virtuost utfört, konsthantverkligt objekt som opterat resultat).
Därför kan sådana konstverk inte heller diskuteras i vare sig ekonomiska eller konst-institutionella yrkesmässiga, dvs. traditionella termer – av samma skäl som man inte kan bedöma värdet av t.ex. filosofi, logik, eller för den delen retorik och/eller politik enligt ett sådant paradigm.
Värderandet av de förra (konstverken) hör egentligen mer samman med de senare kategorierna (filosofi, logik o.a.likn.) - därför blir det här istället fråga om korrelationen kategorierna emellan som blir det definitivt avgörande värdet för både innehållet och upplevelsen – ; vilket i sin tur leder till nödvändigheten av att sådant också blir essentiellt som krav för framtida berörda och bedömare i denna sfär.
Detta befordrar, tillsammans med ökad kunskap, dessutom till en utvecklad intellektuell förståelse av konstbegreppet och dess värde i sig, i tiden - och därmed till en betydligt vidgad upplevelse över huvud taget – men också därför att det i förlängningen leder till en framträdande bildning i allmänhet - och omisskännligt till en djupare förståelse för vårt eget identitetsbyggande.
Om dagens konst helt följdriktigt visar den globala, politiska och kulturella turbulensen som råder, visar den understundom också på en viss upplösning av den intellektuella målmedvetenheten som därför måste stärkas, reaktiveras och vitaliseras; men även att konserverandet av den anakronistiska delen av det kulturella arvet inte får fortsätta.
Dagens konstutövare som är väl medvetna om tiden accepterar istället skyldigheten och funktionen - såsom bildade, historiskt och intellektuellt, inte bara kunniga utan också handlingskraftiga - att medvetet ta del av nuet, nu, och att transsubstantiera det för att bredda vägen mot en bättre förståelse av såväl nuet som framtiden – detta sker genom ett nödvändigt ställningstagande för en kunskapsmedveten och humanistisk världsbild.
