ROOKE TIME 7: Eldvatten - samtal i tiden

När en romantiserad myt frontalkrockar med ett moralistiskt fördömande uppstår märkliga effekter. Skuld, skam, tabun, ångest, lögner och allehanda hysch-hysch rusar åt alla håll som småkryp när man vänder på en stor sten. Vår inställning till alkohol — och drickande — utgör ett mycket åskådligt exempel. Först ses alkoholbruket som positivt, häftigt, förskönande och bejakansvärt. Sen blir den som "dricker" plötsligt stämplad som en dålig människa genom att få sig påklistrad beteckningen "alkoholist". Ofta i fördömande syfte. Och krypen börjar rusa omkring. Något så positivt som att njuta av ett gott vin, ta ett järn till sillen eller dricka några öl i goda vänners sällskap har urartat till att innebära uteslutning ur den sociala gemenskapen. Ofta för alltid.

I boken "ELDVATTEN" talar åttiosex svenskar, kända och okända, om sin relation till och sina erfarenheter av alkohol. En kör av röster berättar sin historia. Om bruket och missbruket. Om det läkande vattnet och den förtärande elden. Jag har i den personliga intervjuns form försökt visa att i det mest privata ryms det mest allmängiltiga, även när det gäller hur vi dricker och hur det påverkar våra liv. Visa det, utan de moralistiska pekpinnar som ligger nära till hands när frågan är känslig och svaren många. Jag hoppas att boken kan bidra till ett öppnare samtal, om det goda med alkohol och om det dåliga. Det är det viktiga. Och inte bara det. Det säjs att: "Genom att läsa om andra kan man lära om sej själv". Detta är en gammal sanning om läsandets natur. Att man med bokens hjälp kan delta i och uppleva fler världar, sammanhang och människor, än ett enda liv — begränsat i tid och rum — tillåter "live". Berika sina erfarenheter, få en bredare grund för slutsatser i eget liv. Jag hoppas att den här boken också kan fungera så. Att igenkännandet, oavsett läsarens relation till alkohol eller supande, kan ge både kunskaper, insikter — du är inte ensam, andra har varit här före dej, det finns vägar härifrån — och skuld- och skambefrielse. Förståelse och självförståelse. Tabubrott.

Vad har jag själv lärt, av att under sju månader göra intervjuer för och skriva boken "Eldvatten"? Jag vet idag — rimligtvis — mer om alkohol och alkoholism än jag gjorde innan arbetet startade. Men jag är inte säker på att jag blivit så mycket klokare när det gäller de grundläggande frågorna. Alltså: "Vem"? "Hur"? Och: "Varför"? Jag är inte ens säker på att det finns några rationella svar. Det existerar antagligen lika många bakgrunder till "alkoholism" som det finns "alkoholister". Och det finns säkert lika många sätt att dricka som det finns drinkare.

Visst kan man peka ut den gräns för alkoholkonsumtion bortom vilken drickandet är farligt för vem som helst. Det är inte särskilt svårt. Den som gör till vana att ta sej ett rus varannan fredagskväll och då — i fyllan — slår sin fru, skrämmer sina barn, mordhotar grannarna och bränner ner hönshuset bör nog ses som alkoholmissbrukare. Även om han sen är nykter tretton dygn i sträck. Men att kalla honom "alkoholist" skapar bara missförstånd. En klar gränsdragning mellan bruk och missbruk av alkohol borde vara mycket mer användbar som grund för förändring av dåliga vanor. Men den måste göras så att den blir både individuell och allmängiltig. Om man dricker på ett sådant sätt att det begränsar ens eget liv eller skadar andras så bör man låta bli, eller åtminstone tänka efter. Så enkel kunde koden vara. Utan moralism, utan pekpinnar. Jag har själv sett spritkaoset på nära håll — människor som har stått mej nära har dött, eller ställt till ett helvete i sina och andras liv. Och jag har egna erfarenheter med buteljen som inte är helt hälsosamma. Jag vet i min egen kropp och själ hur avgrunden ser ut och känns — det där svarta suget. Jag har varit framme och tittat över stupkanten några gånger. Nu vet jag var stupet finns, så jag försöker passa mej.

Åttiosex människor har under arbetet med "Eldvatten" öppnat sina liv för mej. Och jag mitt för många av dem. Vi har berättat för varandra; saker som man inte alltid är särskilt stolt över. Inte bara om alkohol, anslaget har varit avsevärt bredare än så. Nästan ingen intervjutape är kortare än trettio minuter. Ingen text i boken tar mer än fyra minuter att läsa. Redigeringen har varit hård. Det skrivna har citatmonologens form — den mest personliga. Många har haft tuffa beslut att fatta, för att våga berätta. På tu man hand, öga mot öga vid min bandspelare, eller i långa — ofta nattliga — telefonsamtal. Det har handlat om civilkurage — en bristvara i ett samhälle där fördomar och fördömanden breder ut sej — och om personligt förtroende, om tillit. Och det har ofta krävts stor självövervinnelse från den intervjuades sida att ta nästa steg och våga godkänna texten för publicering. Jag är ödmjukt tacksam, långt bortom orden, för det mod som visats av så många. Det har varit mycket tårar, men också många skratt. Min tro på det öppna samtalet har befästs, in i orubbligheten. Den här gången gällde det alkoholen. Nästa gång kanske rasism, mobbing, homofobi, svartsjuka, otrohet. Krig. Sorg. Eller kanske döden själv. Men samtalet måste föras. Oavbrutet. Innan tystnaden tar över tiden.

Anders Sandström

ANDERS SANDSTRÖM

Författare till boken "Eldvatten"

e-post: agsand@swipnet.se

Boken "Eldvatten" finns såväl i inbunden upplaga som i pocket. Den utställning i bild och text som hör till projektet visas under oktober och november på Lunds Konsthall, för att sedan vandra genom landet under flera år.