”Att få rätt förutsätter uppenbarligen att det finns någon som ger rätt. Det måste ligga i talarens intresse att veta att denne aktör har högst skiftande egenskaper och att anpassa sitt tal därefter.
Och även om den här boken väsentligen handlar om talekonst i övertygandets tjänst och offentlighetens ljus, är åtskilligt av det som sägs tillämpligt också vid festtal och helt privata och halvprivata sammanhang. De metoder som är effektiva när det gäller att vinna en skara åhörare vid mer formella tillfällen är kort sagt ofta värdefulla vid tal till den inre bekantskapskretsen. Redan i dialogen mellan två människor – vare sig det är i sandlådan eller vid ett middagsbord – kan man höra intressanta talarstrategier utvecklas.”

*

Retorik handlar alltså om konsten att övertyga med ord.
Men det handlar också om att söka spelscenen för detta övertygande - vid det dukade bordet och/eller i den politiska debatten (såväl i den större internationella / nationella som i den mindre lokala [”sandlådan”?]). Det är i detta sammanhang som det nyvaknade intresset för retoriken har väckts till liv; även om det därför inte är helt klart för alla vad man först och främst själv menar med retorik, eller för den delen vad andra menar (om de nu menar detsamma?) om vad som skall förstås med det som beskrivs med ordet retorik.

De politiska budskapen har ju nu också tagit steget fullt ut på Internet där potentiella sympatisörer söks upp för att bearbetas med retoriska politiska budskap - i den virtuella värld där den yngre generationen rör sig mer hemtamt (än den äldre i allmänhet).

Det är inte oviktigt att vara observant på detta: hur uttrycks den politiska retoriken på Internet?
Det är en nåd att stilla bedja om: att detta, i politiskt viktiga sammanhang nya media - med sitt eget ibland lite lösliga språkbruk - inte får politiska meningsspridare och debattörer som hemfaller åt agitation eller debattinlägg som tar alltför lätt på sanningen eller för den delen far med lögn genom att använda slående men osakliga argument och därigenom utnyttjar människors känslor och fördomar för sina syften; ett argumenterande av en sådan karaktär har inte med retorik att göra: det kallas demagogi.

*

Retoriken, till skillnad från demagogins osaklighet, förstås bäst genom att den till dels emanerar ur den klassiska bildningen, dvs. det begrepp för bildning som framför allt är centralt i debatter om skola och universitet. I nutidens språkbruk ställs bildning ofta i motsats till utbildning.
Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan.
Utbildningen har enbart sina yttre måttstockar, medan bildning alltid måste sättas i samband med den enskilda individen eller med gruppen och deras olika eller gemensamma förutsättningar och önskemål.

*

Men bildning är inte alltigenom subjektiv. Det ställs också upp olika yttre mål för bildningsprocessen. Vad som krävs för att en människa skall bli bildad debatteras inte sällan med stort engagemang.
Bildning förutses t.ex. ge orientering i tillvaron. Den kräver därför mångsidighet och ses vanligtvis som motsats till specialisering.
Här talar man om allmänbildning som oftast uttrycks så, att den allmänbildade vet litet om mycket, medan specialisten vet mycket om litet.
Med allmänbildning menar man i huvudsak den bildning som alla vuxna i ett samhälle bör vara i besittning av; man talar då om folkbildning. Med ”folket” menas då i första hand de befolkningsgrupper som inte fått del av högre utbildning.

*

Numera möter man sällan den tidigare centrala distinktionen mellan formell och reell bildning. Med formell bildning menades utbildning och träning av individens speciella förståndsförmögenheter, medan den reella innefattade lärostoff som ansågs nödvändigt för varje bildad person.
Studier i matematik och latin uppfattades som viktiga för den formella bildningen, eftersom de slipade intellektet och på så sätt blev av värde för all annan kunskapsinhämtning och förståelse.
I dag har man övergett den pedagogiska teori som låg bakom idén om den formella bildningens värde. Det innebär dock inte att all bildning kan likställas med realbildning.

Tidigare talade man också om personlighetsbildning och menade då den bildning som omvandlade själva personligheten och gav den möjligheten till att själv formulera sina egna mål.
Då man i dag talar om bildning menar man normalt såväl realbildning som personlighetsbildning.

Ibland används ordet ”bildning” i en ytligare bemärkelse och man kan fortfarande höra talas om ”bildade klasser” och ”ett bildat uppträdande”. I en seriös debatt om bildning spelar sådana uttryck inte längre någon avgörande roll.
Ordet ”bildning” har t.ex. ingen direkt motsvarighet på engelska eller i de romanska språken. På engelska motsvaras det närmast av liberal education eller general education, uttryck som dock nästan uteslutande används om högre utbildning.

*

Vårt ord ”bildning” har sitt direkta historiska ursprung i tyskt 1700-tal. Begreppet bildning har emellertid en mycket längre historia, som går tillbaka till det antika Grekland eller kanske ännu längre.

I de tidiga medelhavskulturerna utvecklades särskilda skolor för skrivare eller ämbetsmän. Det ansågs att den blivande ämbetsmannen inte bara borde behärska färdigheter som skrivare eller insikter om administrationens hantering; man menade att han också behövde vishet, ett begrepp som anses stå rätt nära ”bildning”. I t.ex. Egypten, Babylonien och andra äldre samhällen var det så.
Ett exempel på en samling vishetsregler som anses vara riktade främst till ämbetsmän är Ordspråksboken i Bibeln.

Liknande traditioner utvecklades i Indien och Kina.
I Indien blev studier och utbildning en angelägenhet enbart för brahminerna, prästerskapet, som utgjorde och utgör den högsta kasten.
Den berömda kinesiska utbildningen av mandariner utvecklades först under Tang-dynastin med början under 600-talet e.Kr. Mandarinen, den kinesiske ämbetsmannen, fick den för sin verksamhet nödvändiga visheten främst genom att studera de klassiska konfucianska skrifterna.

*

Men det var i antikens Grekland som det uppstod en tidig, fullt utvecklad teori om bildning, eller som det hette på grekiska paideia.
De grekiska filosoferna ansåg sig i paideia se en allsidig utveckling av människans intellektuella, konstnärliga och fysiska kapacitet. Ibland kunde tonvikten läggas mer vid den intellektuella utvecklingen, ibland mer vid den fysiska; kravet på universalitet var överallt likartat.
Längst utvecklades idéerna om paideia i Athen, där en rad inbördes olika, skolor lockade med skiftande mål och metoder för sin utbildning. Det överordnade målet var dock att framskapa den frie, harmoniske medborgaren, som välrustad kunde delta i det offentliga livet.

*

Cicero översatte ordet paideia till latin som humanitas med dess grundbetydelse av mänsklighet.
I Rom kom emellertid hela synen på bildning att utvecklas i andra banor. Det politiska livet var en angelägenhet för långt färre. I synnerhet utvecklades i Rom en talarkultur, och retoriken blev den centrala disciplinen. För romaren var vältalaren sinnebilden för en bildad människa.

*

I det medeltida Europa var bildningsbegreppet, med några få undantag, inte en central kunskapsfråga.
Först i renässansens Italien återupplivades de grekiska idéerna i full skala. Idealet om den universella människan, l´uomo universale, blev till idealet om den allsidiga bildningen.
Liksom i Grekland sattes universaliteten i samband med de politiska dygderna, även om de konkreta politiska förhållandena var annorlunda.

*

En ny etapp i denna utveckling började i 1700-talets England och Skottland i och med framväxten av det s.k. civila samhället, som i detta sammanhang främst framträdde som ett rikt nätverk av klubbar, salonger och tidskrifter. Det var nu en borgerlig kultur tog form, vilken i Storbritannien fick sina påtagliga aristokratiska inslag.
Gentlemannen, mångsidig, vaken och belevad, var ett typiskt ideal i denna kultur.

I 1700-talets Tyskland framträdde de idéer om bildningen som kommit att bli dominerande också i den moderna svenska traditionen på området. Antikens Grekland men också samtidens England och Frankrike inspirerade de tyska filosofer och författare som gav ordet ”bildning” den innebörd som vi i dag känner igen.
Den kristna, i synnerhet den pietistiska traditionen, utövade också ett betydande inflytande med sin betoning av ”ordentlighet” och ansvar för den egna själens förkovran.

*

Den förste att använda ordet ”bildning” i den nya meningen var sannolikt Johann Gottfried von Herder.
Pestalozzi, skolreformatorn, följde snart efter, liksom filosofen Kant.
Bildningstänkandets store företrädare under 1800-talets första decennier var Wilhelm von Humboldt, ämbetsman och språkfilosof.
Redan från början kunde man märka en spänning i synen på bildningen. Den uppfattades av somliga som en affär enbart för de högst utbildade men av andra som en angelägenhet för alla.

Pestalozzi hävdade att ”folket” var det viktigaste föremålet för bildningsprocessen.
Von Humboldt såg däremot i första hand universitetet som den institution där bildning hörde hemma.

I Tyskland blev Humboldts linje framgångsrikast. I synnerhet efter revolutionen 1848-49 blev den så gott som allenarådande. Med bildning avsågs nästan uteslutande den typ av fördjupade insikter som högre studier och forskning ansågs ge.
Bildning kom att beteckna den avancerade kunskapens egenvärde bortom alla krassa ekonomiska beräkningar.

I synnerhet var det humanisterna, i mindre utsträckning även matematiker och naturvetare, som gentemot tekniker, ekonomer och andra det praktiska livets representanter, hävdade att endast deras vetenskaper gav en verklig bildning.

*

I Sverige blev utvecklingen en annan. Den nya innebörden av ordet bildning övertogs så gott som omedelbart. Såväl Humboldts som Pestalozzis idéer introducerades. Men för den sakens skull försvann inte den folkliga synen på bildning. Från slutet av 1800-talet kom den till uttryck i idén om en folkbildning; folket skulle, helt eller delvis av egen kraft, kollektivt lyftas till en högre kunskapsnivå. De båda viktigaste bildningstänkarna i Sverige, botanisten och biskopen C. A. Agardh (1785-1859) och filosofen Hans Larsson (1862-1944), argumenterade båda för idéer om såväl en akademisk som en folklig bildning.

*

Efter andra världskriget (1939-1945) kom dock alla föreställningar om bildning att spela en väsentligt mindre roll. Det berodde inte bara på att varje idé om en formell bildning föreföll (och förefaller väl fortfarande på sina håll?) ohållbar. Själva begreppet förytligades genom att det kom att likställas med ett stelnat manér och/eller förfinat beteende.
Ordet ”allmänbildning” har härefter tenderat att bli i stort sett liktydigt med förmågan att klara sig bra i frågesportstävlingar.

*

De senaste årtiondenas nya kunskaper genom internationalisering och den mer eller mindre transparenta elektroniska kunskapsöverföringen i det allt vidare informationssamhället, har gett ny näring åt diskussionen om bildning och om allmänbildning. Därtill kommer att bildningstänkandets klassiker, inte minst i bokform, åter kommit att bli aktuella. Det måste framstå som tämligen klart att anledningen till denna omsvängning också har ett uppenbart samband med utbildnings- och skolsystemens genomgripande omvandling under senare tid.

*

Det fanns länge två dominerande uppfattningar om kunskap och skola. Enligt den ena, den progressiva, måste varje kunskap sättas i samband med den enskilda elevens och dennes erfarenhet och intresse. Enligt den andra skall kunskaper betraktas som objektiva storheter vilka elever och studenter har att tillägna sig oavsett bakgrund och motivation.

Båda dessa uppfattningar förefaller i dag tämligen otidsenliga. Istället får nog själva begreppet bildning med sin sinnrika kombination av objektiva och subjektiva inslag ses som ett möjligt resultat av en förändrad skola i en alltmer föränderlig samhällsutveckling.

Det är väl fråga värt om bildningsbegreppet låter sig hanteras och tydliggöras av enbart dagens skola. Åtminstone förefaller de rådande uppfattningarna som helt ohållbara i sina renodlade former. Det är nog också en fråga om det finns någon objektiv bildning över huvud taget. I dag förefaller det snarast som om det är det subjektiva initiativet som är den troligaste förklaringen till den aktuella uttryckta önskan om en förklaring av bildningsbegreppet.

För övrigt får det nog inte förutsättas att det i nådens år 2010 skulle ligga enbart på skolans ansvarsområde, eller för den delen möjlighet, att ensamt vara i stånd att förmedla eleverna bildning.
Särskilt som det, obsolet nog, med bildning av många fortfarande förstås vad Ellen Key i slutet på 1800-talet lät göra gällande: ”Bildning är det som är kvar, sedan vi glömt allt vad vi lärt”, ett uttryck som spriddes och citerades i bl.a. ”Verdandi” 1891 och i ”Bildning” 1897; eller för den delen vad Viktor Rydberg lät uttrycka om saken i ”Lille Vigg” 1875: ”Herremannen… tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt vad han läst”.
(Det sista citatet är för övrigt ett omskrivet franskt uttryck som ursprungligen tillskrivs bl.a. Voltaire).

Ett sådant sätt att se på saken skulle ju först och främst förutsätta en mängd kunskap – och det är väl förhoppningsvis vad skolan sysslar med att lära ut – och att denna sedan, då kunskapen till fullo inhämtats, skulle glömmas - för att dess resultat skall få sitt uttryck i bildning.

En annan och inte alldeles ovanlig, mer folkhemsk och Luthersk förklaring av vad som menas med bildning - som jag har svårt att ha fördragsamhet med - är den gamle uppsaliensiske läroverksläraren och på sin tid högt uppskattade folkbildaren Carl Cederblads flitigt citerade uttryck: ”Bildning är vett och vetande, hut och hållning” (i ”Bildningens väg”, 1932 [sic!])….en 78-årig formulering som dagens skola, förhoppningsvis, bör ha lika svårt att förlika sig med.

*

Genom denna skiss har jag givetvis inte lagt mig vinn om någon fullständig genomgång av vad som innefattas i begreppen bildning och retorik, men genom att ge uttryck för en del av dess historia och dess sammansatthet har jag trots allt eftersträvat att i någon mån visa hän mot en engagerad självreflektion – som en kortfattad skiss till eftertanke - så här i skolreforms- och valtider.

Som kommentar till denna reflektion - över vad man har att förhålla sig till vid umgänget med begreppen retorik och bildning, vad de skulle tänkas vara, vad de är eller inte är - vill jag citera vad Ludwig Wittgenstein skriver i början av ”Tractatus Logico-Philosophicus (2.201):
”Varje utsaga om det sammansatta kan upplösas i en utsaga om dess beståndsdelar och i de satser som fullständigt beskriver det sammansatta.”

I sin Inledning till min upplaga av Wittgensteins ”Tractatus Logico- Philosphicus” (Orion/Bonniers, 1962) skriver Anders Wedberg: ”[…] För att förstå språkets väsen måste man enligt den senare W. studera hur språket användes i alldagliga sammanhang eller – för att använda en av hans älsklingstermer – i de alldagliga ”språkspelen”.
I dessa språkspel får ord och satser en mening, icke genom att avbilda något, utan att vara oupplösligt förknippat med ett ytterst komplicerat beteendemönster. Uttryckens mening i språkspelen är jämförlig med kuggarnas funktion i ett arbetande maskineri.”

Som bildningen i samhällsmönstret…

© 2010 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges