Jag har en citerad mening bland mina anteckningar som jag noterat men inte vet varifrån den emanerar:

”Frågan är om konstnärliga genier mognar tidigare som det påstås.
I vilka avseenden det är så vet jag inte, varken rent fysiologiskt eller i ordets djupare bemärkelse – jag tror snarare att de mognar sent - de förblir barnsliga längre.
Vad de uppenbart vill är att inte bli vuxna, inte behöva ta den sorts ansvar som vi andra måste ta. Men som alla barn vill genierna i alla fall anses som vuxna och fria att göra allt de tror hör den vuxna åldern till.
Det leder ibland till tragedier och tragediers efterskörd.”

Jag ställer mig ibland själv, trots allt, frågan om inte det konventionella konstnärskapet har den ställning det förtjänar och som det uttrycks i citatet.

Jag tror faktiskt att meningen, åtminstone till en inte oväsentlig del, äger sin riktighet om den gäller iakttagelser av konstnärskap som egentligen inte avser något annat än att verka i en (poserad eller verklig) grubblande allvarlighet, eller att som (relativt) vuxen framträda som i barns stökiga lekar, och därför i båda fallen, i ett till intet annat förpliktigande, har en önskan om att i offentligheten vända ut och in på dessa sina oförlösta och/eller obearbetade personliga psykologiska problem.

Så ställer det sig givetvis endast om konsten inte skulle ha en helt annan funktion med ett betydligt vidare perspektiv än vad citatet låter göra gällande.

Andemeningen i det giftigt raljerande citatet med sin syn på konstnären kan väl i någon mån ha en viss bärighet – då givet att det gäller de som där kallas ”barnsliga”, ”genier” och/eller de som utgör den odeciderade massa som brukar kallas ”konstens svans”, av vilken man inte kan begära vare sig mer eller mindre: epigoneri och devothet går svårligen att hindra; alla framträdande personer, det må vara de ”vuxna”, ”vi andra”, de som tar ”den sorts ansvar” som citatet hänvisar till, eller andra ordens eller handlingens fixstjärnor på vår tids socialantropologiska stjärnhimmel – alla vet detta.

Men - det finns här också ett Men - tid efter annan drar dock en komet, och till och med svärmar av kometer fram över himlen med ofta stor, och inte sällan känslomässig, uppmärksamhet som följd, och ett ökat förråd av erfarenhet och kunskap adderas till de redan kända om dessa - för de flesta mindre kända - efemära fenomen.

Liksom det sker händelser och förändringar i den för oss mer eller mindre införstådda eterrymden, sker det även en förändring av vår syn på ”sanningen” i den historiska struktur vi byggt för att förstå kontinuiteten i vad som föregått vår tid – för att förstå vårt samanhang med vad som varit, och för att tydligare förstå vår nutid.

Om vår framtid har forskare av facket i vår nutid formulerat tesen om det öppna samhället, som går ut på att framtiden är öppen: man kan inte förutse hur framtiden kommer att te sig, eftersom man inte känner framtidens kunskap.

I idé- och historievetenskaperna spelar här den icke-deterministiska teorin om social ingenjörskonst en avgörande roll för nedmonteringen av sådana utopiska försök. Det är ur spillrorna av den politiskt sociala ingenjörskonstens förfall som de nya fria strukturerna etablerats, och det är med en sådan ny öppenhet och kunskap som vår historiska bakgrund mer riktigt och differentierat kan förstås – och påverkas.

I den övergripande historien ligger också dess kulturhistoria och dess konsthistoria, som vi då möjligen kan förstå på ett mer tillfredställande sätt. Löst från determinismens hinder, genom det öppna samhällets vidare perspektiv, kan man också se en möjlighet till en större påverkan och att konsten kan få en tydligare och vidgad funktion.

Skild från den tidigare konstscenen och helt annorlunda kommer den nya scenen att ställa större krav; rimligen kommer konstnärskapets (urbana) intellektuella landskap att blir mer vittomfattande, vilket kan skapa en större mottaglighet och en tidigare inte upplevd ny transformering för/till nya idéer och verk - genom ett mer kunskapskrävande konstnärskap.

(Här, om inte tidigare - då det gäller den inledningsvis citerade meningen - måtte väl fjällen falla från dess författares ögon så att vederbörande klarsynt inser sitt föråldrade perspektiv på konstnärskapet [som sorgligt nog - men för den sakens skull på intet sätt ursäktande - inte tillhör en helt ovanlig mening].)

Och vår sociala samhälls-stjärnhimmel kan då öppna sig för ett nytt, såväl känslomässigt som intellektuellt, konstens undersökande - fritt från socialt ålderdomligt statiska termer och mätande normer – lyhört för nya verktyg.
Det är på detta område, på denna nya scen man får förmoda att den framtida konsten har att verka/medverka till både ett utforskande och ett vidare påverkande.

”Du stora stjärna! Vad vore du väl om du ej hade dem för vilka du lyste!”
Livet är grymt mot idealister, men utopister skapas trots dess brutalitet – endast Nietzsche är vaken -.
Jag tror faktiskt att han fann en stor tillfredsställelse då han formulerade sina teser - sina negationer – om det nu var negationer – i sin galenskap – om det nu var galenskap – då.
Filosof – javisst och givetvis, men var han också en medverkande åskådare, en deltagare, en konstens interpret, eller kanske en fullt ut levande tvivlare – framsynt för sin tid – för vår tid - eller vad?




© 2009 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges