Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. jan. 2008. No. 56.
I KONSTENS HÄGN
Konstens ryggrad är den bärande
idén som i sin förlängning
konstituerar verket som konstverk:
en idé med hållfast spänst svept
i tidens transparenta flätverk till
ett konstnärligt uttryck. Eftersom
konsten är präglad av såväl de
sociala och biologiska som de
kulturella processer den är en
del av, är konsten i denna
mening inget privat projekt.
En människas anletsdrag, kraniet och den tunna vävnad som täcker det, är produkten av en biologisk process.
Ansiktet kan hon till viss del skapa själv. Det är ett uttryck för hennes vanliga känslostämningar, den stämning som hennes önskningar behöver för att bli tillfredsställda och som hennes fruktan kräver som skydd mot spejande blickar.
Hon bär det som en djävulsmask, ett emblem, avsett att hos andra uppväcka känslor som motsvarar hennes egna. Om hon är rädd måste hon bli fruktad, åtrår hon något måste hon själv bli åtrådd.
Den är, menas det, ett medel att dölja hennes själs nakenhet.
Det menas också att endast få människor, och då huvudsakligen konstnärer, har förmått att i ansiktet se ett utryck för det som betecknas som själen.
När andra människor skall bedöma henne, vill de gärna i ord och gärning ha bevis som förklarar den mask de ser framför sig.
Men fastän de rent instinktivt förstår att masken inte kan vara den människa som döljer sig bakom den, blir de i allmänhet förvånade inför detta faktum. Andras dubbelhet måste alltid ge anledning till förfäran, så länge man är omedveten om sin egen.
Då konstnären speglar sitt eget ansikte är det i ett oskyddat spejande efter hans uttrycks funktion i sin nutid.
Den djävulsmask konstnären har mest av allt att frukta är den emblematiska som utger sig för att skarpsynt uttrycka det tidlöst själsliga genom verket – och att han själv tror på denna dubbelhet: en dubbelhet som alltid måste ge anledning till förfäran hos oss andra - vi utanför stående betraktare.
Det kan alltså förhålla sig så att man söker avläsa eller finna det själsliga, det sköna, det goda eller det onda i konstverket, som man ju då måste veta att det finns där, och man känner en stark medvetenhet om just denna förfäran: vid den fullkomliga uttryckslösheten och det intetsägande.
Även om konstverket genom sin formella elegans inte omedelbart förråder sig, kan man plötsligt finna vad som skakar om: avsaknaden av en bärande idé. Verket blir platt, grovt och skarpt i tilltalet med en frän anstrykning som förlöjligar den eventuellt vackra välviljan bakom det.
Men verket talar mycket lågmält och man får den uppfattningen att konstnären är medveten om fulheten genom ofullkomligheten i tilltaget att skapa utan någon verkligt tänkt idé, och att han medveten om sitt tilltag bemödar sig om att i möjligaste mån söka dölja detta. Men det lyckas inte. Det blir till ett rassel – av ingenting.
Tavelskådandet/utställningsbesökandet blir till ingenting annat än ett rent affärsmässigt sammanträdande mellan producent och avnämare.
Det är som om både verk och framställare drar knappt märkbart på munnen i ett grymt leende åt uppfattningen om konsten som själens spegel i ett annat sammanhang. Men leendet försvinner och det verkar som om likgiltigheten breder ut sig i dess ställe. Det verkar mer som om konstnären stirrar rakt fram med ett ansikte som en vaxbild.
Om han svarar något på frågan om hans tilltag med sin verksamhet svarar han långsamt och eftertryckligt – men det låter som när småsten dräller ner i en gyttjepöl.
Samtalet förs lugnt och behärskat. En tillfällig åhörare kan inte tro annat än att det rör sig om ett helt alldagligt konstresonemang.
Men ingendera låter oberörda på rösten. Man får intryck av att det bara är ”välviljan mot den stora konsten” som avhåller den ene från att kasta sig över och kasta ut den andre, och att det bara är tanken på den hägrande försäljningen som avhåller utställaren från skandalen. (En skandal skulle annars tidigare ha varit ett utmärkt försäljningsinstrument.)
Två liv i konsten hägn hängde här bildlikt på håret – skonade endast av den ena partens självbevarelsedrift och den andres penningbegär.
Vad är nu att säga om vår vän konstnären?
Det sägs att en dramatiker en gång menade att det finns situationer som inte kan framställas på scenen. Situationer där publiken varken kan visa sitt gillande eller sitt ogillande - varken känna sympati eller antipati. Situationer, ur vilka det inte finns någon tänkbar utväg som inte är vare sig förödmjukande eller pinsam, och ur vilken man inte kan få ut ett enda uns av sanning, hur bittert detta än må vara.
Kanske kan man nu tycka att konstnären skulle vara en av de olyckliga som blivit förbryllade av motsättningen mellan livets dumma simpelhet och fantasins idealiska existens. Må så vara. Men jag kan i alla fall inte låta bli att undra om jag inte, för en gångs skull, kan känna en smula välvilja: kan man överhuvudtaget förklara denne konstnär, eller är det ofrånkomligt att man måste vända sig bort ifrån honom, i tvivel?
Dock känner jag mig också frestad att tycka att det bara vore förnuftigt och rättvist, att denne vår vän konstnärens frånfälle blev lika hårt och nesligt som det liv han förde till torgs och presterade på artisteriets vädjobana. Men detta är en alltför enkel utväg. Den förklarar inte på något sätt personen bakom just denna konstnärens djävulsmask.
På sin höjd kunde det vara ett försvar för honom. Ändå måste det uppenbarligen finnas särskilda betingelser för skapandet av denna speciella typ av konstnärer.
Jag har försökt definiera dessa betingelser – men har inte lyckats.
Det enda jag vet är, att så länge en odeciderad konvention är detsamma som rätt, så länge traditionens historiska kaos och slentrianmässighetens anarki går under sken av ordning och upplysning, så länge är dessa betingelser rådande.
Vad botemedlet är mot detta? Tja … men - nej … det vore tröttande …
Jag vill istället att man talar om för mig - hur det i verkligheten förhåller sig med allt – i Paris.
Till slut blir man alltid besegrad av dumheten. Är det inte ens egen, så är det någon annans.
Men - vad har man egentligen att andra till sitt försvar? Hur skall det nöjaktigt kunna förklaras varför man frivilligt uppsöker lokaler där det sysslas med en institutionalisering av tvivelaktiga värden av såväl meningar som ting? (Eller för den delen, saker och ting och truismer om dessa utan annat egentligt värde än plattitydens.)
Om allt sådant i grund och botten inte vore farligt, skulle man helst vilja skratta. Dock, taktiken känns igen: det nötande propagerandet börjar alltid med ord, många ord - om mycket, men övergår snart till en slags sanning i handling. När man inte har några andra fakta att ta till som stöd för sina tvivelaktiga sanningar, måste sådana fabriceras: som, inte sällan dubiösa, idéer.
Efter en kort tid, sedan allt processats genom våra konst-, stil- och smakbedömares instruktioner från huvudkontoren, kommer allt att meddelas allmänheten antingen så eller så, eller dementeras.
Detta kan sedan starta om igen efter andra direktiv – och för den sakens skull kanske te sig helt annorlunda, och kanske ta helt andra vägar än vi hitintills är vana vid.
Rätt lustigt, inte sant? Man kunde kanske inte rätt gärna tro att ett så mäktigt institutionskonglomerat som konstvärlden skulle visa sig vara så känsligt.
Jag lyckades så småningom komma ur trängseln för att ta mig därifrån och det var inte förrän på hemvägen som jag plötsligt upptäckte att en smula guld hade fastnat i astrakankragen på min överrock.
Så här års är vägarna visserligen förskräckliga, men spåren är utmärkta bara man väl kommer på dem.
© 2008 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges
|