ETT PROBLEM
Ett mindre vanligt uttryck som på senare tid dykt upp i de mest skiftande sammanhang är teodicéproblemet.
Först var det i ett populärt underhållningsprogram av relativt grund karaktär i TV, senare i artiklar av politiskt snitt på ledarsidor i dagstidningar.
Teodicéproblemet var den term som Leibniz betecknade problemet om det ondas existens i en värld som antas vara skapad av en Gud som är både god, allvetande och allsmäktig.
Det ondas existens är särskilt svårlöst i de monoteistiska religionerna, de som accepterar en enda Gud.
I en del vetenskaper rörande sådant har det understundom hävdats att det onda inte är något verkligt utan endast en brist i de existerande tingens fullkomlighet.
En mer vardaglig uppfattning är dock att det ondas existens måste betraktas som en empirisk sanning.
Problemets lösning tycks vara att förkasta en eller flera av dessa tankar – religionens kritiker brukar ofta förkasta att Gud existerar - andra har förkastat tanken att Gud skulle vara allsmäktig i alla avseenden – medan andra har hävdat att Gud inte är god i vanlig mänsklig mening: man har framställt detta som att Gud står över motsättningen mellan gott och ont; hans vägar är outgrundliga.
Även inom monoteistiska religioner finns dock tanken på en, från Gud skild, ond makt – en dualism som lösning av problemet.
Många försvar (liksom Leibniz) bygger på att det onda visserligen är verkligt men samtidigt nödvändigt för det helas godhet eller skönhet. Ofta har denna ståndpunkt kopplats till tanken på människans fria vilja, men också till lidandets problem.
Lidandet blir ett tankemässigt problem framför allt där det finns en tro på en gudomlig skapelse och en allsmäktig styrelse av världen.
Varifrån och varför kommer olyckor, vedermödor och vånda in i tillvaron? Varför måste även rättfärdiga lida?
Finns det något sätt att fly från lidandet?
Dessa existentiella frågor hänger nära ihop med andra livets gåtfullheter, som till exempel just det ondas problem, men också frågan om den fria viljan och om människans verkliga frihet – om denna nu finns.
Att teodicéproblemet aktualiseras i dagens kultur- och politiska debatt har givetvis sin grund i tidens kris- för att inte tala om krigstillstånd där kristofobi och islamofobi präglar en debatt om möjligheten av en förenlighet mellan kristendomstolkningar och islamtolkningar för att på demokratisk och human grund nå ett politiskt och socialt lugn i världen.
Mera märkligt, kan man tycka, är att i ett TV-frågeprogram av opretentiöst slag finna det aktuellt att känna till teodicéproblemet – eller?
Svaret är kanske tydligare och närmre än så: sökandet efter förklaringar till personligt näraliggande socialt problematiska omständigheter - och till snabba medias ofta ytliga men direktverkande rapporterande om det i många fall kaotiska världsläget i stort - kan ha fört fram till en aktualiserad uppmärksamhet för sådana problemställningar som innefattas i det svårhanterliga teodicéproblemet.
MED FOKUS PÅ TILLSTÅND
Om konstens funktion är dess medvetna avsikt, och avsikten går i dagen först i förlängningen av åskådarens kontakt med verket som incitament, är verket i sig inte det primära: det är i den immateriella konstnärliga handlingen som det reella värdet ligger; vad konstnären genom sin handling åstadkommer ger verket funktion genom att den penetrerar åskådarens etiska, estetiska och därmed sociala mönster; konstens sociala funktion är den parabel som diskuterar ett eventuellt paradigmskifte i dessa frågor.
Verket i sig är dess teoretiska ekvation, resultatet är dess funktion.
(Parentetiskt: denna immateriella ekvation står givetvis i ett konträrt förhållande till sådant som också kallas konst, men vars huvudsakliga funktion är att fungera som ett socialt kitt med ett till intet annat förpliktigande än dess underhållningsvärde i sig – ett för åskådaren vid behov sangviniskt artisteri att förhålla sig tämligen kravlöst till.)
Konstnärens immateriella ekvation bakom verket, kan i lika hög grad leda till en plausibelt vacker sats, som till ett ifrågasättande av dess skönhet – ekvationen kan därtill ifrågasätta sig själv i sin helhet.
Konstverket uttrycker sig med fokus på tillståndet i realtid.
Tropen i upplevelsen av verket är just i den paradigmskiftande vridna U-svängens parabel mot en högre nivå - då tillståndet synliggörs och riktningen förändras - det som initierar till och kan ge verket dess funktion: men detta givetvis endast för den åskådare som är förändringsbenägen, som ser, kan och vågar: för den som vågar acceptera de eventuellt personligt drabbande konsekvenserna av upplevelsen.
SÄKERHETSSKÄL?
”Nabokovs romaner är egentligen ytterligt moraliska, men befriade från moralism”. Det gäller alltså här moral/moralism – begrunda - och lägg citatets första del ”Nabokovs romaner” åt sidan: – och vänd på utsagan: … moralism befriad från moral…?
Indifferent och odeciderad moralism utan en eftersinnad moraluppfattning kan visa sig genom en medveten (eller omedveten?) eller åtminstone en ytterligt torftigt dold ignorans i den sociala samvaron.
Är detta av säkerhetsskäl?
Moralism utan moral – vad är det för moralbegrepp som används (eller inte används) för att rättfärdiga ett sådant sakernas tillstånd?
Dock kan här understundom anas ett behov av ett ofrånkomligt svar på frågan om rätt och fel – istället blir det ofta till en outsagd (men i konsten ofta formulerad) kritik mot en paradox som inte har formulerats – eller ens anses behöva formuleras eftersom det ju inte är tal om en paradox utan om en sanning: det som är det sanna, det som är det verkligt riktiga.
Vems verklighet är sann och säker?
Om detta är den verkliga verklighetens värld för den enskilde - så ingår det i den också med nödvändighet, den alltid lika nödvändige, ”den andre”, den singulärt utanför stående (också i självet) i förhållande till det grupphoptryckta mindre självständiga jaget i den mer eller mindre trygga massiva gemensamheten.
Vem blir (ytligt sett) med nödvändighet den lika nödvändige ”den andre”?
Av säkerhetsskäl?
Retoriskt? Javisst! Här uppenbaras ju ett annat territorium än det som är konstnärens, med en annan yta och befogenheter formulerade så olikt hans: en yta som inte är konstnärens och vars maktanspråk uppenbart inte vilar på samma grundvärderingar som konstens historiskt vidimerade inmutningar (i en helt annan terräng med den helt annorlunda struktur för styrka som den medför) – dock - i båda kan konstnärens så olika preferenser (om än merendels outsagda) uppenbarligen inte bli mer tydliggjorda än genom konstnärens egen person och genom hans verks blotta närvaro i sinnevärlden.
Vems säkerhet, eller vad, hotas?
Vad är det överraskande (nya?) i situationen:
Det tydliga synliggörandet av fenomenet: ett slags ny inmutning av en annan värld från vilken man, - nog trots allt - med besinnad medvetenhet, söker hålla konstnären utanför.
Av säkerhetsskäl?
Så – tillbaka till den rättvända utsagan om Vladimir Nabokovs författarskap i hans romaner (här jämställda med andra konstnärliga verk): [de] ”är [eller borde] egentligen [alltid vara] ytterligt moraliska, men befriade från moralism”.
KONSTEN ETT FLEKTERANDE SPRÅK
Den tid man är mitt uppe i är alltid svårfångad och man utsätter den därför också för kritiska interna självreflexioner i en medveten önskan om att förstå den externa helheten.
Det perspektiv man har på samtiden framstår som en period av osäkerhet och ständiga förändringar: som ett predikament möjligen, men det förtydligar dessutom att människan är inte bara fången i tidens moderna kultur utan också i sin egen individualitet.
Att problematisera och belysa sådant ligger inom konstens område – i detta begrepps vidaste bemärkelse.
För konstnären som reflekterar sin samtid fungerar dess uttryck både som incitament och som personligt återspeglande drivkraft, och därtill – under förutsättning att perspektivet är såväl teoretiskt som praktiskt anlagt – med ett credo till dess funktion - i sin tid.
Som konstnär existerar man ju endast genom att synliggöra det aktivt personligas roll i det sociala sammanhanget.
Det är inte bara ett estetiskt konstvetenskapligt gränssnitt inom humaniora som konstnären härigenom anlägger - utan också en gränslinje mellan kunskap och styrande idéer som kan avläsas som en för tidsperioden symptomatiskt formulerad transsubstansiering: något som även är för humanvetenskaperna att problematisera och teoretisera kring.
I denna kontext är konsten en viktig och tydlig tidsspegel med en högst påtaglig relevans i sina reflexer – inte minst genom att den också kan visa på konstens förmåga att förändra sin egen uttrycksform.
Historiskt sett har konsten alltid gett ett, om än inte alltid klart och fullständigt, så dock besked om att den är betingad som uttryck av sin omgivande sociala, främst urbana, struktur - i en medveten individuell formgivning dock - som en självreflektion i den externa situationen: den konstnärliga handlingen i ett socialt sammanhang som speglar den individuella reflektionen i sin tid.
Som sådan konstituerar konsten ett betydande värde väl värt att söka och studera –.
(Vilket värde i övrigt som tillskrivs konsten får stå för den tillskrivande och finnande själv: det handlar väl då mestadels om det ekonomiskt fiktiva värdet på ett ”object trouvé” funnet i det urbana ”konst”-landskapet.
Eventuell diskrepans beträffande detta får föras till andra konton än de som sorterar under konstens intellektuellt idémässigt tidsreflekterande och flekterande förändringar.)
Det axiomatiska påståendet att människan är fången inte bara i tidens moderna kultur utan också i sin egen individualitet är inte en föreställning utan fastmer ett verkligt förhållande.
För människan utanför konstnärskapet är påståendet som sådant inte att uppfattas som ett negativt psykologiserat tillstånd av det mänskligt ”tidigare” vare sig i historisk eller personlig mening eller av ”framtiden”eller för den delen av ett eventuellt moraliserande över ett ”kollektivt (under)medvetande” eller av någon annan hithörande socialpsykologisk modell skapad för ett tillstånd som man menar liknar förhållandet:
- uteslutande allt sådant och annat liknande – är det axiomatiska påståendet ett rakt konstaterande av hur det i verkligheten förhåller sig för människan i vår tids kulturmönster.
Om påståendet är negativt eller positivt beror på om man betraktar den ”moderna” tiden som problematisk att komma tillrätta med - eller om individualiteten i sig anses vara till förfång för den sociala och samhälleliga gemensamheten.
Det negativa – intigheten och den bristande kommunikationen i den sociala gemenskapen - ligger då i en brist på det individuella sökandet efter sammanhang – ex nihilo nihil: ur intet (uppstår) intet.
Är man medvetet aktiv i händelserna i tiden genom avsökandet av dess mening behöver individualiteten inte vara till förfång – tvärt om - människan är då inte (i negativ mening) fången i tidens tillstånd utan är som individuellt agerande en del av sammanhanget - man är till och med som sådan dess förutsättning.
Följaktligen är det positivt om man istället för att reservera sig för det personliga initiativet satsar sin person genom att aktivt ta del av det som kallas vår ”moderna tid” – för att därmed också vara delaktig vid utformandet av dess kulturmönster.
I varje ”tid” sådana personliga engagemang förekommer är de meningsbärande.
@ 2007 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges
