I essän: "Joseph Conrad", skriver Frans G. Bengtsson:
"Han har skrivit många bättre - och några sämre - saker sedan dess; men som konstnärlig personlighet står han fortfarande utrustad med samma attribut som när han skrev "Almayer´s Folly".

Hans berömmelse har kommit sakta; han har aldrig visat sig tillmötesgående inför publikens tycken; och ehuru han nu oemotsagt står i allra främsta ledet av samtida litterära berömdheter, har han aldrig blivit populär på samma sätt som Kipling, Wells, Bennett, Shaw och tjogtals författare på lägre plan.

Detta beror bland annat därpå, att han aldrig trots sin berömdhet låtit locka sig bort från fullföljandet av sin konstnärliga kallelse. Han verkar endast med rent litterära medel; idealist - i den meningen att han i sitt liv igenom förblivit sitt litterära ideal trogen - är ingen i högre grad än han.

Han har aldrig brytt sig om att slå mynt av sina hugskott och åsikter genom avhandlingar i samhällsförbättring, imperialism, naturvetenskaplig religion eller gottköpsfilosofi för folket. Han står isolerad i sin genomförda vägran att befatta sig med samhällslivets uppseendeväckande och efemära vardagsfrågor, nöjd att sysselsätta sig med det förblivande och betydelsefulla, - människosjälen, illusionerna och de eviga elementen."

"Conrad var i besittning av ett enastående rikt erfarenhetsstoff, när han ... vände ryggen åt sjön för att begynna en fredlig författartillvaro."
"... Härunder hade han sett folk och deras seder från en annan synpunkt än turistens och förvärvat sig en människokännedom av annat slag än den, som faller på den genomsnittslige skriftställarens lott."
I sammanhanget skriver Frans G. Bentsson också om "... prosastilens kontur, färg och fulltonighet." och "... besjälad naturbeskrivning ..."

"... Det stora flertalet av hans gestalter höra havet till, representanter för en naiv och äkta livsfilosofi. Han gör dem varken till änglar eller demoniska kraftfigurer. Han tycker om dem, därför att de äro i eminent grad mänskliga. Hos dem äro yta och kärna ett; deras dygder och deras laster äro deras egna; de har vant sig att stå omedelbart inför en verklighet, där varje handling är ett avgörande, som tar hela deras personlighet i anspråk. De har lärt sig att inte bara existera, utan även att leva.

Vad som lockar Conrad till de primitiva folken och till männen från haven är att han finner samma kvaliteter hos dem båda. Han söker den från all konvention befriade kärnan av personlig sanning och mänskligt värde, - liksom Carlyle skuddade från sina fötter stoftet av en samtid, som huvudsakligen föreföll honom vara en vävnad av sofismer och ihåliga attityder, och gick tillbaka till ett kloster i S:t Edmundsbury på tolvhundratalet, för att få nöjet att skildra en värld där ännu någonting verkligen var vad det utgav sig för att vara...."

"Vad en modern kulturmänniska innerst är vet ingen, allra minst hon själv, förrän hon kommit i kontakt med det elementära livets hårda och nakna krafter och berövats den billiga och opersonliga självsäkerhet, som skänkes henne genom anpassningen till ett mekaniskt inlärt livsschema.

Conrad dömer ingen; han moraliserar inte och predikar aldrig. Han avslöjar sig inte som anhängare av någon filosofi; han känner inte till något recept "zum seligen Leben". Kulturfientlig är han minst av allt. Men hans kärlek till och vördnad för all den mystik och storhet, som livet som sådant rymmer, kommer honom att som konstnär främst uppsöka det i manifestationer, där det ter sig ursprungligt, under det att han står främmande för den tillvaro, där vi leva kollektivt och handlingslöst, livnära oss av halvheter och sofismer samt raffinera våra själar till döds." ...

... "Han är romantisk i sin miljö, sina underbart färgmättade beskrivningar, dessutom i sin ytterliga omsorg om den konstnärliga formen; men därest man vill kalla honom romantiker i sin helhet, blir det som företrädare för en romantik av särdeles sträng och desillusionerad art. Den är ärlig och maskulin; av någon åtrå efter att vare sig försköna eller förfula tillvaron finns ingenting hos honom....
... i det konstnärliga credo, som han satt som företal till sin roman "The Nigger of the Narcissus".

Konstnären, säger han, vänder sig till våra sinnen, appellerar till vår förmåga av hänförelse och förundran och till vår känsla för mysteriet, som omger våra liv; till vår känsla av medömkan, - och skönhet, - och smärta; - till vår latenta förnimmelse av enhet med universum.

I det skrivna ordet måste konsten ihärdigt eftersträva skulpturens plasticitet, målningens kolorit och den magiska suggestionskraften hos musiken, som är konsternas konst. Och det är endast genom hängiven och aldrig sviktande strävan efter fullkomlig förening av form och substans; det är endast genom en ständig och aldrig modfälld omsorg om satsernas struktur och ton, som en tillnärmelse är möjlig till plastik och färg, - som för ett ögonblick ljuset av magiska suggestioner kan bringas att spela över en yta av vardagliga ord, över de gamla, gamla orden, tunnslitna och präglingslösa efter tidsåldrar av vårdslöst bruk ... Mitt mål som jag arbetar för att nå, är att genom det skrivna ordets makt förmå er att höra, förmå er att känna - det är, framför allt, att förmå er att se. Detta - och intet mera; och däri rymmes allt...."

"I denna krävande ensamhet förlorar till och med ropet om l´art pour l´art sin eggande klang av skenbar immoralism. ..."

"... han döljer ingenting,  förskönar ingenting.... en aforism fastslår, att visserligen är det sköna skönast, men det fula är också skönt - nämligen när en stor konstnär berör det. Därför är Conrad så fjärran som möjligt från frestelsen att imponera med uppdukandet av sådant s.k. osminkat liv, det vill säga allsköns triviala plumpheter, som hos okonstnärliga författare ofta får utgöra det främsta tecknet på deras egenart; under hans hand förlänas åt allt material positiva konstnärliga kvaliteter."
Men här nämner Frans G. Bengtsson också då det gäller Conrad att
"... Klagomål ha framkommit från kritiker, ..."

"... Varje episod i hans berättelser har egen betydelse och är ett självändamål, på samma gång som den konstnärligt och psykologiskt ingår som moment i den högre enheten. Han sysslar inte med några andra problem än de största, äldsta och aldrig slutgiltigt besvarade. Han arbetar alltid i kosmisk skala; livet som totalitet är hans studium; problemet om konsten att sluta stycken har han för sin del löst på samma sätt, som litteraturens störste alltid gjort: det finns intet annat slut än livets slut...."

"Varje konstnärlig framställning av ett människoöde, som vill ge sig sken av att vara nådd fram till ett slutresultat i och med att hjälten hamnar i en världsåskådning, ett äktenskap eller ett socialt maskineri, måste alltid i viss mån bli skev och osann. Conrads hjältar dö, - som Shakespears och de isländska sagornas. Och de dö inte som martyrer för någon formulerbar idé; deras öde bevisar ingenting och vederlägger ingenting; allt förblir ett sublimt mysterium och en öppen fråga...."