Rooke Time No 46 [september 2004: Konstens funktion / Bengt Rooke]

Ordet artefakt har på svenska betydelsen "föremål som formats av människa ´ofta i motsats till naturföremål´".
Det kommer av sammansättning av latinets arte av ars ´förmåga´, och factum ´det gjorda´.

Artefakt indikerar därmed att både ett praktiskt handlag och en teoretisk kunskap uppfattas såsom betydelsefulla när ett ting blir till.
(I mindre nogräknat språkbruk har det även getts en underförstådd estetisk dimension som inte är funktionellt rationell i traditionell mening utan mer esoterisk och kontemplativ.)
Med artefakt avser jag i det fortsatta den ursprungliga (och inte den parentetiska) betydelsen.

Vid studiet av konst, konstverk och/eller konstnärlig verksamhet har det som regel huvudsakligast varit dess efterlämnade föremål - artefakter - som beskrivits och analyserats. Och dessa analyser, mestadels konstvetenskapliga, har varit som texter.

Konst- och/eller litteratur-vetenskapliga/historiska texter spelar givetvis en betydande roll i sammanhanget. Men än viktigare är, i vidaste mening, konstens tids-socio-kulturella preferenser som dessa artefakter ger uttryck och mening åt - vida bortom de alltför snäva litteratur- och konsthistoriska.

Därför vore det meningsfullare att istället analysera konstens funktion - inte dess artefakter genom det mindre viktiga: konstnärens personliga fysionomi i meningen natur(ut)tolkare, utan genom det betydligt meningsfullare - i ett vidare sammanhang än det privata: konsten som ett offentligt ansikte i relation till andra på de områden som bestämmer normer och värden i det sociala, kulturella och subkulturella samhälle från vilket artefakten emanerar.

Vad beträffar (det i sammanhanget sekundära) "konstnärens fysionomi" sett ur det personliga perspektivet gäller det för konstnären att så snart som möjligt bli förtrogen med den egna personen och det egna verkliga "utseendet" och därtill avsikten med den roll och den position som vederbörande valt som placering för sin verksamhet på den socio-kulturella scenen.

Rollen uppenbarar sig genom en noggrann och ständig observans och en ytterlig uppmärksamhet på omgivningen - med en nödvändigt omedelbar reaktion på nya upptäckter - och en lika omedelbar acceptans av denna sin roll som konstnär.
Där-och-då gäller det att snabbt och tydligt synliggöra diskrepansen mellan konstnärens personliga mening och vad som (kanske plötsligt, kanske över tid) förfäktats som norm: häri ligger kongenialiteten mellan det intellektuella konstnärskapet och allmänandan.
I detta sammanhang kan det också bli nödvändigt att skärpa framtoningen: varken den enskilda människan eller konstnären kan leva ett meningsfullt liv utan att utsätta sig för vissa risker.
Att anta rollen som konstnär är en rent moralisk överlevnadsfråga

Konstnärskapets "fysionomi" formas genom studier och erfarenheter till kunskap med insikter på många områden; - men att därtill uttrycka en känsla för själva spelet som sådant är också betydelsefullt - för att inte säga nödvändigt.

Människans villkor och att tydliggöra sammanhang - speciellt i den urbana strukturen - är uppgifter som ligger implicit i konstnärskapets roll.
Konsten har sin funktion i det urbana samhället.

(Det är å ena sidan svårt att inte förebrå omvärlden att den initialt inte gör förhållandena klara och tydliga, men å andra sidan är det i många avseenden meningsfullt att så är fallet.
Vissa omständigheter måste föreligga i ett slags ingenmansland som ger den omedelbart observante tillräcklig vägledning i konsten att verka och fortleva i en samhällelighet trots uppfattandet av vissa av dess rådande konventioner som anmärkningsvärda - och möjliga att revidera.)

Att tillägna sig en konventionsuppsikt för att denna i sin förlängning skall leda till påtagliga utsagor som har med konventioner att göra tillhör konstens område.

Då det gäller konventionskommenterande utsagor genom den konstnärliga verksamheten rör den vid något som kan betecknas som ett slags brott.
Det är genom medvetna handlingar som konstnären bryter mot traditionella icke-nyskapande konventionella värderingar då dessa uppfattas som vitalitetshindrande: genom att intellektuellt problematisera och frilägga problemen visualiserar konstnären själva brottet genom sin verksamhet och accepterar därmed också denna centrala del av sin roll.

Innehållet i den konstnärliga verksamheten svarar människorna i samtiden för: tiden är verkets/konstnärens partitur.
Då konstnären är i samklang med tiden - och observant på vad den uträttar med människor genom de konventioner den konstituerar - svarar den konstnärliga handlingen för dess kommentarer.

Handlingen/rollen kreeras först och endast där: vid mötet mellan konstverk och meddeltagare/åskådare, i den tid och i det rum som är dess spelplats under den föreställning som medverkar till att verket konstitueras som konst - genom att det har en funktion i verkets/verksamhetens förlängning - men först där blir verket konst: genom sin funktion.
Den konstnärliga handlingen, mötet mellan verk/åskådare, har då också lett till ett vitaliserande känslomässigt och intellektuellt utbyte parterna emellan - förlagt rätt i tid och rum enligt partituret.

De spår som eventuellt förekommer efter detta möte är spillror som visserligen kan bli till framtida artefakter, i sin tid, där de som sådana givetvis kan leva vidare, men de är då inte tidsligt giltiga annat än som just kulturhistoriska artefakter.

Om emellertid "en fysionomi" visar sig i rollen som konstnär i en verksamhet som tillsammans med medskapare/åskådare inte är i samklang med tidens partitur, dvs. inte är i takt med den tid då handlingen kreeras, uppstår det en diskrepans i rummet som gör att såväl verksamheten som "konstnärens personliga fysionomi" framstår som patetiska anakronismer.
Sådana föreställningar, som alltså saknar aktualitet - vilka spillror/artefakter de än kan avsätta - har därför inte någon funktion som konst.
Det är givetvis av synnerlig vikt att upplysa om allt detta i text: det är därför också viktigt att det tydligt framgår att så är fallet vid den språkliga hanteringen vid studiet av företeelsen konst/artefakt.

Det adekvata perspektivet på konstverket/artefakten kräver ett betydligt mer djuplodande redogörande än det ytligt beskrivande av konstnärens person, eller det konsthistoriska bild/sak-beskrivande som de konstnärliga verken/artefakterna eller den konstnärliga verksamheten oftast bestås med i dess vanligast förekommande form: den redovisande ytlighetens - i artiklar, i bild-bok-form och/eller i ofta alltför grunda författarskap.

Perspektivet som skänker överblick, förståelse och förbindelse med konstens funktion kräver en långt utförligare analys än vad beskrivningen av en artefakt kan förmedla.
Vad det istället handlar om är (förutom det sekundära i konstnärens eventuellt personliga identitetsskapande genom sitt konstnärskap) - dels en analys av artefaktens identitet i sig - dels, och givetvis viktigast det som är det primära, nämligen att analysera den konstnärliga verksamheten i den samhällsbild i vilken den ingår som en funktionell del av helheten: - ett sådant konstnärskap och en sådan konstens funktion är inte hänvisad till vare sig anakronismer som artefakter i form av "det unika konstverket" eller "det solitära konstnärliga skapandet".

Vad det här, i den reella verkligheten, absolut inte är fråga om, är att "konst" accepteras som "något" som inte menas ingå i det osvikligt nödvändiga eller som, av gemene man, anses vara något som inte är "nyttigt" - och därför kan hänföras till den esoteriska estetiken - som man dessutom inte anser sig behöva ha kunskap om -.

Ett sätt att se tingen på vid studiet av artefakter hanteras föredömligt av en del forskare likt konstvetaren Katherine L. Walker ("Using material culture methods to interpret art objects." Visual Arts Newsletter Vol 7, Nr 3, 1997). Hon föreslår att konst studeras som ting öppna för en bredare kulturell analys än den mer renodlade estetiska - utan att hon för den skull går in på vad som konstituerar artefaktens kvalitet i tid och rum som konstverk - eller för den delen det som "kallas" konst eller den konstnärliga verksamhet som hanterar den funktion som är konstens.

Katherine L. Walker formulerar sin syn på detta:
"Works or objects reflects the times, places and cultures in wich they are produced [...] Approaches to the study of material culture, artifacts produced by humans as determined by the habits or culture of their society, are useful for studying works of art."

Eftersom konsten i modern tid kan ta sig flera och ibland samtidiga uttryck saknas det behov av att dra några definitionssäkra gränslinjer mellan den ena eller andra uttrycksformen eftersom endast det icke-omedelbart-identifierbara uppsåtet har möjlighet att lyckas i det konstnärliga koncipierings/publika tillfället.
Funktionen har alltså inte formen av en artefakt: denna är i bästa fall endast en arkeologisk rest som ting-efter, vilket möjligen(?) kan föra tanken till tingets då-(-varande) funktion.

Verket/handlingen gestaltas medvetet vid en viss tid med dess värderingar som grund - för att upplevas och ha funktion i sig vid just denna tidpunkt - men också med medvetenheten om att det/den vid detta tillfälle (mötet mellan verk/åskådare) också utplånar sig själv (i sin ursprungliga form).

Om verket/handlingen framföres/visas vid ett senare tillfälle ("till synes" samma verk som vid första), har de tidsliga förutsättningarna för dess verkan ändrats: uppfattningarna om verket (som inte kunde finnas vid det första tillfället eftersom det då ännu inte hade "koncipierats"= det som kom av/genom verket) har förändrats. De konventioner som låg till grund för det ursprungliga verket har en annan och ny bakomliggande upplevelseförutsättning för såväl konstnären som för åskådaren.

Liksom tiden (i allmän mening) förändrats (liksom konventionerna för verkets funktion) måste alltså verket förändras: det måste, vid ett annat tillfälle än det första, med nödvändighet vara ett helt annat för att uppnå avsedd verkan.
Om verket/verksamheten inte ändras inför den andra gången är det att betraktas som en reproduktion av den första utan annan funktion än som en sådan: den har intet att göra med upplevelsen vid en speciellt avsedd tid, på en speciell därför avsedd plats. Reproduktionen - kallad konstverk aldrig så mycket - saknar nödvändigheten av det omedelbara här-och-nu-ställningstagandet som är en av förutsättningarna (som utvecklande) för konstens funktion: reproduktionen är uteslutande förbunden med upplevelsen av ett ting - en artefakt - utan den nödvändiga funktionen i sig - som konst.

Resultat och analyser av en artefakt som (konst)verk kan endast ske sedan konstverket, genom/av tidens konventioner, utplånat sig själv och övergått i en förening med sitt uppsåt.
(Härefter skapas det för den delen nya konventioner att ta ställning till - som, då den tiden kommer, har att utsättas för sin tids eventuella kommentarer... osv.) Ordet som täcker meningen med hela projektet är: progress.

Konsten har att drabba - och man har som kulturlevande samhällsvarelse att drabbas av den.
Den konstnärliga verksamheten förändras över tid och resultatet av denna förändring är även den en av konstens funktioner.

Men - verksamhetens resultat fokuserar uteslutande på det mer eller mindre uppfattade i konstnärens uppsåt - därför att dess explicita värde, och alltså viktigaste, är vad som sker i verkets förlängning - ett svårmätt värde som eventuellt kan diskuteras - men endast som sådant.
Artefakten är i detta sammanhang avgjort inte det essentiella.

Med en smula välvilja vid betraktandet av "det" som eventuellt finns kvar efter koncipieringstillfället - och som understundom även detta "benämns" bildkonst och därmed av (en efterkommande tids) konventioner inmängs med fiktiva "överenskomna värden" - skulle man kunna kalla just dessa artefakter för artefakter av första rangen, vilket vore ett mer artikulerat och tydligare begrepp än benämningen "konstverk".

Andra-rangs-artefakter är så mycket annat i fast form som människor tillverkar och lämnar efter sig, hit hör även sådant som tillverkade bilder vilka inte utger sig för att vara annat än vad de är: en del av den handel som det handlas med enligt "överenskomna värden" på den marknad människan skapat för detta ändamål: konstmarknaden.

Människor mindre bevandrade i ämnet "konst" blandar understundom samman artefakter av första rangen med de mer indifferenta av den andra, och sällsamma diskrepanser i detta blandade sällskap kan då uppstå (dock sällan bland de i ämnet väl insatta).

Då det gäller en artefakt (som konst-ting - med konstverkets funktion som verkets/handlingens verkliga värde -) går det inte att till fullo beskriva denna utan en funktionsbeskrivning - och denna funktion ligger utanför artefakten som ting, eller rättare: det är först efter det artefakten har "verkat" (som konst) som ett sådant värde och dess betydelse kan utvärderas; det viktiga i detta sammanhang är uppmärksamheten på den tid som förflutit (sedan skapandet) med de därav följande värde- och konventionsförskjutningarna (vid värderandet) i ett nutidsperspektiv.

Att anställa värderande konsekvenser beträffande artefaktens "formella kvaliteter", dess betydelse som "bättre eller sämre konstverk", eller andra sådana nu/efter-konstruerade "kvalitetsbegrepp" verkar snarast hindrande för att anlägga ett nutida mer djupgående studium av artefakten som krävs för förståelse av den fullt ut - i den tid och det rum som gällde för den just-då.

Om man med ett krav på en någotsånär trovärdighet skall kunna uttala sig om verket och dess vidare funktion fordrar detta, förutom stor kunskap om tiden då-och-nu, tankarna och avsikterna bakom verket - då -, därtill kommer det omöjliga i att återskapa den nödvändiga personliga närvaron och medverkandet vid dess skapelseprocess, dess "koncipierande verksamhet".

Ordkonstens förhållande till "bildkonsten" borde vara gott, både vad gäller akademiskt intresse och samhälls- och nyhetsintresse i allmänhet.
Men - såsom varande kravlös att handskas med har dock den "traditionsbundna bildkonsten" en bredare förankring hos det skrivna ordets användare: både traditionella akademiska-text-distribuerare och nyhetsförmedlare i allmänhet väljer alltför ofta den till intet förpliktigande förenklingen.

Undantag finns dock inom unga garden av båda genrerna, men de har både den på olika sätt konservativa tidigare generationen och en (vanligen eftersläpande) allmän okunnighet som bromsande motlut för ett erkännade av sina mer utpräglat holistiska förklaringsmodeller; man får för framtidens skull hoppas att deras lysande men också ofta flämtande ljus inte slocknar av intellektuell syrebrist - eller än värre: kvävs av likformandets idéer i form av ett toleransens ständigt krympande rutnät som krängs över en alltför snävt skuren syrtut av akademiskt snitt.

Emellertid har förhållandet varit gott mellan det som "kallas konst" (med uttryckta "funktionsambitioner") och en uttalat intellektuellt orienterad författarskara inom "konstvärlden": "det" har alltid haft sina såväl text- som kontextuella förespråkare och uttolkare.

Men - till uttrycksformen konst, oavsett hur den rent sinnesförnimmande ter sig, finns ett element av funktion kopplat - en omständighet som gör att den publika texten har ett företräde, både som nyhetsupplysande och som en funktionsförklarande.
Det är utan tvekan den publika texten i skrift - det verbala uttrycket - som har den avgjort viktigaste betydelsen för förståelse och förklaring av det konstnärliga uttrycket så som det drabbar allmänheten: den är viktig också för konstens funktion för framtiden.

Värdet av det skrivna ordet om artefakten/(konst)verket har emellertid också ett värde i sig genom det litterära värdet av den text som är baserad på verket ifråga. Ett sådant text-verk-förfarande kan i bästa fall också vara en del av den ursprungliga tanken bakom verket såsom hjälpande detta i/till att nå det mål, den funktion, som dess skapare/konstnären avser att nå - genom åskådaren/medskaparen - . Men vilket detta är, initialt, vet ingen helt säkert - utom förstås kreatören/konstnären som styr begivenheterna.

En textförfattare som långt senare beskriver avsikten med det konstnärliga skapandet gör detta vanligtvis genom att beskriva det producerade sekundära eller i varje fall primordiala objektet - artefakten - som om detta vore verket i sig.

Författaren borde istället byta fokus: initialt till de händelser som krävde ett skapande som avsatte ett verk, en artefakt - men primärt handlar det om artefaktens/konstverkets funktion i verkets förlängning (i ett då-nu- perspektiv) - i dess sociala och kulturella kontext och dess verkan där, då och därefter -. Detta och ingenting annat är vad det handlar om.
Författare till texter med sådana ambitioner är inte frekventa.

Eftersom kvaliteten på ett konstverk är kvaliteten på dess idé - dvs idén är kvaliteten - har det primordiala konstverket som visserligen är bärare av en del av idén endast en initialt process-startande för-funktionell uppgift.
Hur den konstnärliga processen sedan är formulerad eller utformad har en totalt underordnad betydelse för dess fortsatta dirigerande mot verkets/verksamhetens verkliga värde: dess funktion.

Att beskriva ett konstverk - utan att mer eller mindre direkt och omedelbart bli en del av verket är omöjligt. Beskrivningen kan också sakna relevans.

Att beskriva endast en kugge i ett drev i ett väldigt maskineri är en dålig beskrivning av en maskin - utelämnar man därtill avsikten med konstruktionen av maskinen och vad den skall användas till att driva och producera - saknar en sådan beskrivning betydelse.

Man beskriver inte havet genom att beskriva en vattendroppe och inte vattenkraft genom den snö som föll i fjor. Men visst har allt detta med vartannat att göra - på något sätt - men bara om man redan vet hur - eller möjligen varför - annars inte.

En detalj i en maskinkonstruktion kan givetvis ha intresse för maskinkonstruktörer - för andra saknar den intresse.
Intressant för allmänheten är vad denna komplicerade maskin har för funktion, vad den kan utföra och dess produktions/funktions nödvändighet.

Genom en vidare och djupare utformning skulle den text-verbala förhållningen till konsten som funktion kunna tala om något av det tidsliga i verket som en kvalitet.
Den skulle därigenom också, genom själva texten, bli till en förtydligande kontextuell del av verket i dess förlängning -.
Men då skulle texten också, liksom allt annat kreativt skapande, med automatik utsätta sig för ett ifrågasättande och en självkritisk granskning av det egna verket.
Liksom ett nytt banbrytande forskningsresultat, en uppfinning eller ett konstverk gör.

Det är den intellektuelles moraliska skyldighet men det är också det avgörande viktiga som är värd all makt i världen att slå vakt om: nyskapandets prerogativ; detta sakförhållande är visionära vetenskapsmän, uppfinnare och konstnärer väl förtrogna med.

Därför skulle det vara en Gudi behaglig gärning om författare till texter om konstens värld (och även [konst]artefakternas) ville närma sig tankegångarna hos dess nydanare med ett öppet sinne för att nå fram till kärnpunkterna (och inte bara till den konstnärliga verksamhetens primordiala förstadium): genom att uttrycka en djupare kunskap om den tid och de sammanhang i vilka verken skapas, sin egen placering i nu-tiden, och inte minst - ett eget tänkande utan ett alltför oprövat accepterande av de förhandenvarande konventionerna - och att oförtäckt ge uttryck för sina insikter om allt detta.
Sådant krävs (minst -) för att visa acceptabla kunskaper om konstens värld om man vill vara en del av den - en önskan som ett antal av dessa författare (till synes åtminstone) förefaller ha - .

Även om nu så inte skulle vara fallet: publika texter om konst hanterade med en tydligt markerad insikt skulle tillföra dessa ett betydande och intresseväckande nyhetsvärde och därtill ge en angelägen och mer initierad information till den som söker sådan; - om sedan dessa texter inte skulle vara en konst i sig, så skulle de åtminstone, både för allmänheten och för konstens verkliga funktion, vara en utomordentlig välgärning!