KORSTÅG, FRANDJER, MODERNISM - OCH FRAMTID...

"De åtta korstågen, som pågick i 300 år drevs av religiös fanatism men också av ekonomiska intressen - en icke ovanlig kombination. I den alltmer historielösa västvärlden är korstågen och dess excesser glömda men det gäller inte den muslimska, där historien är en lika levande realitet som dagens händelser." Stig Ramel, förf. tidigare vd för Nobelstiftelsen. Sv.D. 14/4 2004.

"... Jag vet inte om det är en betesmark för vilda djur eller om det är mitt hem, mitt födelsehem!

Detta plågade utrop från en anonym poet i Maarra är inte bara en liknelse. Vi är tyvärr tvungna att ta hans ord bokstavligt och ställa samma fråga som han. Vilka ohyggligheter äger rum i den syriska staden Maarra i slutet av år 1098?

Ända sedan frandjernas ankomst - (korstågens franker transkriberas olika beroende på områden, författare och tidpunkt: farandj, farandjat, ifrandj, ifrandjat... I syfte att skapa enhetlighet har jag (Amin Maalouf) valt den mest kortfattade benämningen, den som än i dag populärt används för att beteckna västerlänningar och framför allt fransmän, nämligen frandj.) - levde invånarna (i Maarra) fridfullt i skydd av sin cirkelrunda stadsmur.

Vingårdarna och fälten med oliv- och fikonträd befrämjade ett blygsamt välstånd. Stadens affärer sköttes av lokala stormän utan större ambitioner, under Redwans av Aleppo nominella överhöghet.

Maarras stolthet var att en av de största gestalterna i den arabiska litteraturen var född i staden, nämligen Abul-Ala al-Maarri. Han dog 1057. Denne blinde poet och fritänkare hade vågat gå till angrepp mot sin tids seder, utan att fästa något avseende vid vad som var förbjudet. Det krävdes mod för att skriva:

Jordens invånare sönderfaller i två grupper, De som har hjärna men ingen religion. Och de som har en religion men ingen hjärna.

Fyrtio år efter hans död tycktes en fanatism som kommit långväga ifrån ge Maarras son rätt, både vad som gällde hans ogudaktighet och hans legendariska pessimism:

Ödet krossar oss som om vi vore av glas, Och skärvorna kan aldrig mer lappas ihop.

Hans stad skulle komma att förvandlas till en ruinhög. Det misstroende mot sina medmänniskor som diktaren så ofta gav uttryck för skulle komma att besannas på grymmaste sätt.

Under de första månaderna av år 1098 följde invånarna i Maarra oroligt striderna om Antiokia. Den utspelade sig tre dagsmarscher nordväst om dem. Efter segern kom frandjerna på plundringståg till några grannbyar. Maarra besparades deras öde men vissa familjer i staden föredrog att ge sig av till säkrare platser, som Aleppo, Homs eller Hama.

När flera tusen frandjerkrigare i slutet av november omringade staden visar sig deras farhågor vara berättigade. Några stadsbor lyckas fly men de flesta hamnar i fällan. Maarra har ingen armé utan bara en enkel stadsmilis. Några hundratal ungdomar utan militär erfarenhet ansluter sig snabbt till den. Under två veckor kämpar de tappert mot de fruktansvärda riddarna. Det går så långt att de från stadsmurens krön kastar ner bikupor fulla med bin.

När de såg hur uthålliga stadsborna var, berättar Ibn al-Athir, uppförde frandjerna ett torn av trä som var lika högt som försvarsmurarna. Vissa av muslimerna föreslog, skräckslagna och djupt modstulna, att de lättare skulle kunna försvara sig om de barikaderade sig i stadens högst belägna byggnader. De lämnade stadsmuren och övergav sina poster. Andra följde deras exempel och ytterligare en del av muren övergavs. Snart nog var hela muren obemannad. Frandjerna tog sig upp med hjälp av stegar. När muslimerna såg dem uppe på krönet, tappade de modet helt och hållet.

Kvällen den 11 december är det mycket mörkt. Frandjerna vågar ännu inte tränga in i staden. Maarras mest framstående medborgare tar kontakt med Bohemund, Antiokias nye härskare och angriparnas ledare.

Frandjernas hövding lovar att skona invånarnas liv om de upphör att slåss och drar sig tillbaka till vissa byggnader. Alla klamrar sig desperat fast vid hans ord. Familjer samlas i byggnader och källare i staden och väntar darrande hela natten.

I gryningen anländer frandjerna. Det blir rena slakten. "Under tre dagar halshugger de folk. De dödar över hundratusen människor och tar många fångar." Ibn al-Athirs siffror är uppenbarligen helt gripna ur luften. Staden hade förmodligen mindre än tiotusen invånare då den föll i frandjernas händer. Men det mest fasansfulla här är inte antalet offer utan det öde de gick tillmötes, ett öde man knappt kan förställa sig.

I Maarra lät de våra koka vuxna hedningar i kittlar. De fäste barnen på spett och åt dem grillade.

Detta vittnesbörd av den franske krönikören Raoul från Caen läste aldrig invånarna i trakten runt Maarra.
Men de skulle ända till sin död komma ihåg vad de sett och hört. Ty minnet av dessa fasor, som levde vidare i lokala poeters dikter och den muntliga traditionen, skapade i människors sinnen en bild av frandjerna som skulle visa sig svår att utplåna.
Krönikören Usama Ibn Munqidh, som föddes i grannstaden Shayzar tre år innan dessa händelser ägde rum, skrev en dag:

Alla som tagit reda på hurdana frandjerna är har sett dem som djur som är överlägsna oss på ett enda sätt, nämligen ifråga om mod och glöd i strid, på samma sätt som djuren är överlägsna i fråga om kraft och aggressivitet.

Ett föga smickrande omdöme som väl sammanfattar vilket intryck frandjerna gör när de kommer till Syrien. En blandning av rädsla och förakt som är lätt att förstå hos en arabisk nation som är mycket överlägsen vad gäller kultur men som förlorat all stridslystnad. Turkarna kommer aldrig att glömma västerlänningarnas kannibalism. I hela deras episka litteratur beskrivs frandjerna undantagslöst som människoätare.

Är denna bild av frandjerna orättvis? Åt de västerländska angriparna upp invånarna i den arma staden bara för att överleva? Det var vad deras hövdingar påstod ett år senare i ett brev till påven. "En fruktansvärd hungersnöd drabbade armén i Maarra och tvingade fram den grymma utvägen att livnära sig på saracenernas lik."

Men detta förefaller lite väl snabbt sagt. Invånarna i trakten av Maarra får under denna fruktansvärda vinter uppleva saker som hungern inte kan vara enda förklaringen till. De ser hur flockar med fanatiska frandjer, tafurerna, sprider sig över landsbygden och högt och ljudligt förkunnar att de vill smaka på saracenernas kött. På kvällarna samlas de runt elden för att sluka sina byten. Kannibaler på grund av nödtvång? Kannibaler på grund av fanatism? Allt detta förefaller overkligt och ändå är vittnesmålen överväldigande, inte bara på grund av de fakta som tas upp utan även genom den morbida atmosfär de förmedlar.

Den frankiske krönikören Albert från Aix är upphovsman till en mening som i fasa saknar sin like. "De våra tvekade inte att äta dödade turkar och saracener, de åt också hundar!"

Prövningarna för Abul-Alas stad var inte över förrän den 13 januari 1099. Då rusade hundratals frandjer beväpnade med facklor runt i gränderna och satte eld på alla hus. Stadsmuren hade redan rivits sten för sten.

Händelserna i Maarra bidrog till att skapa ett svalg mellan araber och frandjer som består ännu efter flera hundra år. Nu gör den skräckslagna befolkningen inte längre motstånd. När inkräktarna, som inte lämnar något annat än rykande ruiner bakom sig, återtar marschen söderut, skyndar sig de syriska emirerna att skicka sändebud nedtyngda av presenter för att försäkra dem om sin goda vilja."



Vad som här citerats är hämtat ur "Korstågen enligt araberna" av Amin Maalouf.
Amin Maalouf, född i Libanon 1949, bosatt i Paris sedan 1976. Efter studier i ekonomi och sociologi arbetade han i många år som utlandskorrespondent i över 60 olika länder. Amin Maalouf fick sitt genombrott som författare med "Korstågen enligt araberna". Hans författarskap har sedan utökats med flera historiska verk. "Korstågen enligt araberna" utgavs först i Frankrike 1983 och har översatts till ett tiotal språk. I Sverige gav Alhambra förlag ut den första svenska upplagan 1991 i översättning av Line Ahrland.

Om "Korstågen enligt araberna" skriver omdömmesgilla och lärda vittnen: "Boken är ytterst kompetent gjord. Maalouf är historiskt medveten, och hans egen position är den gränsöverskridande humanistens; anhängare av mänsklighet, tolerans, sekularism, kultursyntes." Jan Hjärpe, SDS.
"Här möter vi kristna libaneser, ortodoxa greker, kopter, judar, araber, turkar och den ökända assassinsekten... Maalouf har gjort den osynliga historien synlig på nytt. Äntligen har Vilhelm av Tyros och de Joinville fått ett genmäle på sina beskrivningar." Ana L Valdés, DN.


I introduktionen till "Korstågen enligt araberna" skriver Maalouf: "Denna bok har en mycket enkel idé som utgångspunkt. Den vill skildra korstågens historia så som den uppfattats, upplevts och berättats i "det andra lägret", det vill säga den arabiska sidan. Innehållet bygger nästan uteslutande på samtida arabiska historikers och krönikörers vittnesmål.

Dessa talar inte om korstågen utan om krigen mot frankerna eller frankernas invasioner. ...
För att inte tynga texten med alla noter som krävs - bibliografier, historiska översikter eller annat - har jag placerat dem längst bak där de är uppdelade efter kapitel. Den som vill veta mer kan med fördel läsa dem men de är ingalunda oundgängliga för att läsaren ska kunna följa berättelsen som vill vara tillgänglig för alla. Jag har inte i första hand velat skriva ett nytt historiskt verk. Min målsättning har snarare varit att med utgångspunkt från en hittintills icke beaktad synvinkel skriva den "sanna romanen" om korstågen, om de bägge oroliga sekler som format Västerlandet och den arabiska världen och som ännu i dag är avgörande för förhållandet mellan dem."

Maalouf ger sig sedan ikast med berättandet enligt sin idé och låter berättare och krönikörer med egna texter föra den historiska talan framåt enligt en kronologi som tar sin början år 622 med Profeten Mohammeds emigration - hidjra - från Mecka till Medina; alltså början på den muslimska eran. Berättandet sker under sju huvudavsnitt med beteckningarna: "Före invasionen", "Invasionen", "Ockupationen", "Motattacken", "Segern", "Fristen" och slutligen "Fördrivningen" som äger rum år 1291 då mamluksultanen Qalaum gör slut på två århundradens frankisk närvaro i Orienten.

"Bland de tiotusentals krigarna i den muslimska armén befinner sig Abul-Fida, en ung emir på sexton år (1289). Han tillhör ayyubiddynastin men blir med tiden vasall under mamlukerna och kommer några år senare att härska över den lilla staden Hama. Där ägnar han större delen av sin tid åt att läsa och skriva. Han är inte bara historiker utan också geograf och poet. Hans verk är intressanta fram för allt för vad de har att berätta om de sista åren av frankernas närvaro i Orienten. Abul-Fida är nämligen med på alla slagfält, med uppmärksam blick och svärdet i hand."
Det blir han som får avsluta krönikan:

Genom dessa erövringar, avslutar Abul-Fida, återfick muslimerna alla områden vid kusten, vilket var mer än någon vågat hoppas på. Frandjerna, som tidigare varit mycket nära att erövra Damaskus, Egypten och många andra länder, blev utslängda från hela Syrien och kustområdena. Må Gud se till att de aldrig mer kommer att sätta fötterna här!

"Korstågen enligt araberna" avslutas med en relativt kort men ytterst intressant "Efterskrift" där Maalouf ger sin nutida (1983) översikt över läget sådant det tecknar sig i ljuset (eller slagskuggan) av den historia han i det tidigare berättat:

"Vid första anblicken ser det ut som om den arabiska världen vunnit en strålande seger. Om Västerlandet försökt hejda islams framstöt med sin långa rad av invasioner, så blev resultatet exakt det motsatta.

Inte bara de frankiska staterna i Orienten blev uppryckta med rötterna efter två seklers kolonisation. Muslimerna återhämtade sig så bra att de snart under de ottomanska turkarnas flagga skulle försöka erövra själva Europa. År 1453 föll Konstantinopel i deras händer. År 1529 slog deras ryttare läger utanför Wiens murar.

Men låt oss med en gång påpeka att det bara är vid första anblicken som det ser så ut. Med facit i handen kan man inte undgå att konstatera ett faktum.
Vid tiden för korstågen är den arabiska världen, från Spanien till Irak, både intellektuellt och materiellt den mest avancerade på jorden.
Därefter förflyttas centrum tveklöst åt väster.
Finns det ett orsakssammanhang här? Kan man gå så långt som till att påstå att korstågen blir den utlösande faktorn för uppsvinget i Västeuropa - som med tiden i allt högre grad skulle komma att dominera världen - och samtidigt själaringningen för den arabiska civilisationen?

Ett sådant omdöme är inte felaktigt men det måste nyanseras. Araberna lider redan före korstågen av vissa "handikapp" som frankernas närvaro dragit fram i ljuset och kanske förvärrat men som den inte skapat.

Profetens folk har sedan 800-talet förlorat kontrollen över sitt öde. Dess härskare är nästan alltid främlingar. Vilka av alla de framträdande personer som vi sett defilera under den tvåhundraåriga frankiska ockupationen var araber?
Krönikörerna, qadierna, några lokala småkungar - Ibn Ammar, Ibn Munqidh - och de maktlösa kaliferna.
Men de verkliga maktinnehavarna och även de stora hjältarna i striden mot frandjerna - Zinki, Nureddin, Qutus, Baibars, Qalaun - var turkar; al-Afdal var armenier; Shirkuh, Saladin, al-Adel, al-Kamil var kurder.
De flesta av dessa statsmän var självfallet arabiserade både kulturellt och känslomässigt. Men låt oss inte glömma att sultan Massud 1134 diskuterade med kalifen al-Mustarshid med hjälp av tolk. Åttio år efter att hans klan intagit Bagdad talar seldjuken fortfarande inte ett ord arabiska.

Ännu allvarligare är att ett ansenligt antal krigare från stäppen, som inte har några som helst band med arabernas eller Medelhavets civilisation, regelbundet integreras i den styrande militära klassen.
Dominerade, förtryckta, förhånade och främlingar i sitt eget land, kunde araberna inte fullfölja den kulturella utveckling som påbörjats under 600-talet. Vid frandjernas ankomst stod de redan och stampade och nöjde sig med att leva på svunna tiders framsteg. Och även om de fortfarande låg klart framför dessa nya inkräktare på alla områden, befann de sig redan på ett sluttande plan.

Arabernas andra "handikapp" som inte är utan samband med det första, är deras oförmåga att bygga upp stabila samhällsstrukturer.
Så fort frandjerna anländer till Orienten lyckas de skapa riktiga stater.
I Jerusalem sker trontillträdet vanligen utan problem. Ett riksråd utövar en effektiv kontroll över monarkens politik och prästerskapet spelar en erkänd roll i maktspelet. I de islamska staterna finns inget liknande. Alla monarkier är hotade vid monarkens död, all maktöverföring utlöser ett inbördeskrig.

Måste hela ansvaret för detta fenomen läggas på de ständiga invasionerna, som oupphörligt får staternas själva existens att ifrågasättas? Ska man lägga skulden på det nomadiska ursprunget hos de folk som dominerat denna region, vare sig det handlar om araberna själva, turkarna eller mongolerna? En sådan fråga kan inte avgöras inom ramen för denna efterskrift." - skriver Maalouf, men han fortsätter i nästa mening med - "Låt oss nöja oss med att påpeka att den fortfarande måste ställas, i ungefär samma ordalag, i den arabiska världen vid slutet av 1900-talet.

Frånvaron av stabila och erkända samhällsstrukturer kan inte annat än medföra konsekvenser för de mänskliga fri- och rättighetrna. Hos västerlänningarna styrs monarkens makt vid tiden för korstågen av principer som det är svårt att överskrida. Usama lade under ett besök i kungariket Jerusalem märke till att "när riddarna fällt en dom, så kunde denna inte ändras eller ogiltigförklaras av kungen". Ännu mer betecknande är detta vittnesmål som avgivits av Ibn Djubair under de sista dagarna av hans resa i Orienten:

Efter att ha lämnat Tibnin (inte långt från Tyros) färdades vi genom en obruten räcka av effektivt odlad mark. Invånarna var alla muslimer men de levde i samförstånd med frandjerna - må Gud skydda oss från frestelser! Bostäderna tillhörde dem och de hade fått behålla alla sina ägodelar. Alla områden som frandjerna kontrollerar i Syrien är underkastade samma stryrelsesätt. Egendomar, byar och gårdar är kvar i muslimernas ägo. Ett tvivel föds i hjärtat på ett stort antal av dessa människor när de jämför sin lott med sina bröders som bor på islamskt område. De sistnämnda utsätts faktiskt för orättvisor från sina trosfränders sida medan frandjerna handlar rättvist.

Det samma gäller modernismen.
Måste man bekräft sin kulturella och religiösa identitet genom att förkasta den modernism som symboliserar Västerlandet? Eller måste man tvärtom bestämt ge sig in på samma väg och samtidigt riskera att förlora sin identitet? (min kurs.)

Varken Iran eller Turkiet eller den arabiska världen har lyckats lösa detta dilemma. Det är därför som man ännu i dag får uppleva ofta brutala kast mellan påtvingad modernisering efter västerländs förebild och till ytterlighet drivna fundamentalistiska faser som är starkt främlingsfientliga. (Detta skrevs på 1980-talet! min anm.)

Den arabiska världen är både fascinerad och skrämd av dessa frandjer som den först lärt känna som barbarer och sedan besegrat men som därefter lyckats ta makten i världen. Den kan inte bestämma sig för att betrakta korstågen helt enkelt som en episod i det förflutna. Man blir ofta förvånad över att upptäcka i hur hög grad arabers och andra muslimers inställning till Västerlandet ännu i dag färgas av händelser som tilldragit sig för sju århundraden sedan.

Ännu på tröskeln till 2000-talet (jag vill återigen påminna om att det här refererade hänför sig till 1980-talet, min anm) refererar politiskt och religiöst ansvariga i den arabiska världen ständigt till Saladin, Jerusalems fall och återerövring. Israel likställs, både i allmänhetens ögon och i vissa officiella tal, med en ny korsriddarstat. ... "likheterna är besvärande..."
Hur ska man kunna skilja det förflutna från nuet när det handlar om strider mellan Damaskus och Jerusalem om kontrollen över Golanhöjderna eller Bakaaslätten? Hur skall man kunna låta bli att fundera när man läser Usamas reflektioner om inkräktarnas militära överlägsenhet?

I en islamsk värd som ständigt utsätts för attacker går det inte att förhindra att det uppstår en känsla av att vara förföljd.
Denna kan av vissa fanatiker förvandlas till ett slags farlig besatthet.
Den 13 mars 1981 sköt turken Mehemet Ali Agca mot påven efter att han i ett brev ha förklarat: "Jag har betsämt mig för att döda Johannes Paulus II, korsfararnas högste anförare."

Även bortsett från denna individuella handling, står det klart att den arabiska Ortienten fortfarande ser Västerlandet som en naturlig fiende.
Mot det är alla fientliga handlingar, vare sig politiska, militära eller förknippade med oljan, bara en berättigad vedergällning.
Och det finns ingen tvekan om att brytningen mellan dessa bägge världar går tillbaka till tiden för korstågen, som araberna ännu idag upplever som en våldtäkt."

Så långt Amin Maaluf i hans bok "Korstågen enligt araberna".
Den ger en klar bild; ett stycke, som förutom historieskrivning i sina lyckade passager handlar om episk diktning, med ett innehåll som tidigare varit åtskilligt beslöjat - inte minst genom att vi ingenting visste om dessa sakernas tillstånd - men som här manar fram en förståelig känsla av något om den arabiska historia som uppenbarligen fortfarande är aktuell som klangbotten till uppfattningar i folkdjupet, om frandjerna, om västerlänningarna - och som vi som sådana har haft och uppenbarligen fortfarande har - svårt att fatta betydelsen av. Mycket av vad som hänt under senare tid - och tydligen alltjämt händer - talar för att så allmänt är fallet.



Under rubriken "Renlärighet hotar världen", i Svenska Dagbladet den 14 april 2004, - menar Stig Ramel - dels vad som sagt inledningsvis - dels fortsätter han:

" När president Bush efter den 11 september utlyste ett korståg mot teorismen och bekantgjorde planerna på att demokratisera arabländerna, fanns det många som där drog slutsatsen att man stod inför en upprepning av de lidanden som korstågen medfört."
Ser man detta i ljuset av den historiska återblick som Amin Maalouf återger i "Korstågen enligt araberna" måste man betrakta Stig Ramels bekymmer såsom varande utomordentligt befogade!

Ramel fortsätter: "De (araberna) kunde också i sin nära historia minnas hur fransmännen och engelsmännen efter första världskriget tog över resterna av det ottomanska imperiet. I korsriddarnas efterföljd etablerade sig fransmännen i Syrien och Libanon, medan britterna tog Palestina och därtill Irak, med dess oljetillgångar.

Den muslimska fundamentalismen har i stor utsträckning brutit fram som en reaktion mot det kristna västerlandets expansion och maktutövning.
Det Muslimska Brödraskapet växte fram i reaktion mot Storbritanniens kontroll över Egypten. Genom löften av den brittiske utrikesministerna Balfour öppnades efter första världskriget Palestina för judisk emigration från Europa. Den arabiska fundamentalismen kopplades till en nationalism som fick en dubbel hatbild - de kristna och judarna. När Israel etablerades 1948 såg araberna det som ett nytt Kungarike Jerusalem.

Redan från början fanns i Israel starka nationalistiska och religiösa krafter som inte ville nöja sig med det Israel som fått FN:s välsignelse utan ville etablera ett Stor-Israel som täckte inte bara allt land väster om Jordan.
Den mer än 40-åriga ockupationen av Västbanken liksom de hundratals bosättningarna på ockuperat område ses som ett uttryck för denna politik.

Medan de europeiska länderna i allt väsentligt ställt sig avvisande till dessa ambitioner, har de i växande utsträckning fått stöd av delar av den amerikanska opinionen.

Genom valet av president Bush, vars främsta stöd kom från fundamentalistiska kristna högerkrafter, fick den israeliska högerregeringen under Sharon, i allians med (judiskt-)fundamentalistiska religiösa partier, en mäktig allierad i Washington. Det palestinska upproret mot den israeliska ockupationsmakten har därmed också fått en distinkt antiamerikansk karaktär.

... Israel såg Saddam Husseins Irak som ett dödligt hot. Bush gick till krig för att störta Saddam och göra Irak till ett demokratiskt mönsterland. Efter ett år befinner man sig i fullt krig också med Saddams irakiska fiender, den shiamuslimska folkmajoriteten.

USA riskerar därmed att spela samma roll som Israel i Palestina - en hatad ockupationsmakt som tvingas till allt mer brutala repressalier. Genom Irakkriget riskerar drömmen om att vinna arabvärlden för demokratin att flyttas långt bort i framtiden.

Demokrati blir en symbol för amerikansk och israelisk våldspolitik. Demokratins vänner får ohjälpligt förrädarstämpeln på sig.
Det var troligen vad terroristerna bakom den 11 september just räknat med. Dubbeltornen i New York var inte katastrofen - de blev utlösaren.

Fundamentalisternas världsbild är enkel. Det finns bara en Gud, en sanning och en uppfattning som är rätt, dvs den uppfattning som man själv hyllar.

När president Bush förklarar krig mot ondskan, rör han sig i en fundamentalistisk tankevärld som är de väckelsekristnas.
Därför leder Bush sitt land in i stegrande konflikter med alla som inte tänker på samma sätt.

Även när premiärminister Blair talar möter man samma värld i svart och vitt. Kriget var rätt. Det onda ska förgöras. Även Blair har rötter i väckelsekristen miljö.

... Fundamentalismen är som en siamesisk tvilling fästad vid terrorismen. I länder och kulturer utan makt får den formen av individuella terrordåd. I länder och kulturer med makt kan det leda till statsterrorism. Demokrati är ingen statsform som står för allt gott ...
Det finns anledning att (...) minnas Churchills ord om demokratin som en dålig statsform, men att alla andra alternativ visat sig ännu sämre.

Vi har i västvärlden anledning att utan självtillräcklighet kritiskt granska hur våra egna demokratiska system fungerar. Försöket att med våld tvinga fram demokrati i Irak, som nu kulminerat i blodbaden i påsktid, är dömt att misslyckas och hotar att skada demokratins idé inte bara i arabvärlden.

Fundamentalismen vare sig den är kristen, judisk eller muslimsk leder till terrorism och har inget med demokrati att göra."

Stig Ramel avslutar härefter sin artikel med följande mening: "Framför allt finns det anledning att betänka den store schweiziske historikern Jacob Burckhardts varning för de "fruktansvärda förenklarna"."



OCH SÅ efter påsk, i de första dagarna av maj, hände det som under inga som helst omständigheter skulle få hända.

Då publicerades innehållet i en 53-sidig rapport, som inte var avsedd för offentligheten, i den skrivna pressen av "The New Yorker" den 3 maj, och genom ett program i TV, CBS`s "60 Minutes 2", med ett reportage veckan före - vad som uppenbart varit känt i initierade kretsar sedan månader (sedan i januari enligt rapporten) - det som under inga som helst omständigheter skulle få hända - hade hänt: det hade under en längre tid förekommit omfattande sadistiska, uppenbara och hänsynslösa kriminella övergrepp och personligt djupt kränkande misshandel och tortyr av arabiska fångar vid fängelset Abu Ghraib.

Detta är så mycket mer än det särskilt djupt kränkandet och det rent personliga lidandet för offren - som det har fört med sig en alldelse utomordentlig katastrof för de kulturella och politiska lösningarna i Irak!
Under rubriken "Torture at Abu Ghraib" i The New Yorker, skriver därför också Seymour M. Hersh i underrubriken till sin artikel: "American soldiers brutalized Iraqis. How far up does the responsibility go?"
Det är onekligen en inte helt obefogad frågeställning i sammanhanget.

Chef för Abu Ghriaib var brigadgeneralen i arméns reserv, Janis Kaprinski. General Kaprinski var den enda kvinnliga chefen som var aktiv stridszonen. Hon var en erfaren underrättelseofficer som tjänstgjort i "Special Forces" och i Gulf-kriget 1991, men hade ingen erfarenhet som fängelsechef. Hon var nu i ledningen för tre fängelser och sedan juni 2003 chef för 800th Police Brigade.

Sedan nyheten om förhållandena vid fängelset Abu Ghriaib blivit offentliga utnämndes generalmajor Geoffrey Miller till chef för fängelserna i Irak. Han var tidigare chef för Guantánamo-lägret på Kuba.

Under rubriken "Ett stort nederlag" publicerade SDS på sidan 2 en artikel som delvis var baserad på uppgifterna i The New Yorker: "Fängelsekomplexet Abu Ghraib utanför Bagdad symboliserade Saddamregimens brutalitet och ondska. Bara under 1997 avrättades här - och i fängelset Radwaniyay - 1500 människor genom hängning, arkebusering och elstötar. Om detta skrev Nederländernas tidigare utrikesminister Max van der Stoel i en FN-rapport 1998. ...

Nu står Abu Ghraib åter i fokus. De senaste dagarna har tidningar och TV visat fotografier på hur tillfångatagna irakier förnedras, misshandlas och torteras av amerikanska soldater.

I södra Irak gör sig britter, enligt pressuppgifter, skyldiga till liknande övergrepp.

Det var ju detta som under inga omständigheter skulle få hända. Och några förklaringar som kan ursäkta den vidriga behandlingen av fångarna finns inte. ... Det påstås att kränkningarna och tortyren ägt rum på uppmaning av bland andra CIA-agenter som ville bryta ner fångarna mentalt inför förhören. ...

Ockupationsmakterna har genom det inträffade åsamkat sig själv ett moraliskt, politiskt och opinionsmässigt nederlag. Skadan är skedd och den går inte att reparera. ... När irakiska massförstörelsevapen inte kunnat spåras har invasionen ändå - och fullt befogat - legitimerats av att en av världens hårdaste diktaturer fallit och en grym härskare störtats.
Att många av de nu avslöjade ägt rum i just Abu Ghraib är därför dubbelt vidrigt. ..."



Det är nu mer uppenbart än någonsin - nu och i det fortsatta i än högre grad än tidigare, att politiker, religiösa ledare och framför allt den muslimska befolkningen - varhelst den befinner sig i världen - att noga tänka igenom och reflektera över framtiden.

Till någon nytta vid denna besinning kan kanske Amin Maalouf´s insiktsfulla ord vara - dels om "när den islamska världen anfalls från alla håll, sjunker den tillbaka i sig själv. Den blir frusen, defensiv, intollerant, steril, alla inställningar som förvärras i takt med att omväldens utveckling fortskrider och den känner att den alltmer hamnar vid sidan om. Framsteg är nu liktydigt med "de andra".

Men dels också, och kanske viktigast, hans ord då han menar att: - "Det samma gäller modernismen.
Måste man bekräfta sin kulturella och religiösa identitet genom att förkasta den modernism som symboliserar Västerlandet?
Eller måste man tvärtom bestämt ge sig in på samma väg och samtidigt riskera att förlora sin identitet?"



Tradition och modernitet är begrepp som för de flesta människor främst har något med tiden att göra.
Traditionerna sträcker sig tillbaka i vårt förflutna medan det moderna representerar ett föränderligt nu - och kanske en omvälvande framtid.
Mera sällan reflekterar man över att dessa båda begrepp också har en rumslig dimension.

Traditioner har en avgränsad utbredning i rummet medan det moderna står för det gränsöverskridande och globala.
Insikt och studier av vad tradition och modernitet innebär i tid och rum kan skapa en avgörande, kanske djupare och i vidare bemärkelse viktigare förståelse av vad som i den nutida verkligheten är att hänföra till den historiska traditionen och vad som är att räkna till den framtidsutvecklande moderniteten - och vad dessa var för sig (och tillsammans) har, såväl personligt som allmängiltigt, för betydelse för det nödvändiga just-nu identitetsbyggandet - för framtiden.

Både det traditionella och det moderna står för ansträngningar att slå vakt om någonting specifikt i tid och rum.
Båda kämpar till synes mot tiden, det vill säga mot de samhällsprocesser som av någon anledning hotar att radera ut den särart den värdesätter.
Samtidigt kämpar de också mot rummet, mot de nya rumsliga ordningar som hotar att utplåna gamla gränser.
Det är kanske inte i första hand det gamla eller det forna man värnar om, utan om det man uppfattar som det essentiella.

Men det finns också betydande skillnader.
I det ena fallet är det framför allt den materiella kulturen som skall bevaras, i det andra ligger tonvikten på vad som anses höra till den andliga kulturen.

I det ena fallet är det den urbana medelklassen som vurmar för en samhällsgrupp som befinner sig längre ner på samhällsstegen, i det andra är det de som anser sig vara av en andlig kultur men som genom exploatering blivit till den underklass som nu själv utmanar sina översittare.

I det ena fallet är det fråga om att "frysa" ett nu som är på väg att försvinna, i det andra handlar det om att "tina upp" ett imaginärt förflutet.

Det allvarliga är att det finns minoriteter runt om i världen som aktivt tycks kunna "konstruera" eller till och med "uppfinna" kulturellt/religiösa identiteter - rörelser som allmänt går under benämningen "traditionalister" eller numera oftare "extremister".

Hänvisningarna till de egna traditionerna är grundläggande för identitetsbyggandet.
Med identitsbyggandet menas här de kulturella processer som till vissa delar, med nödvändighet, innebär just - ett nyskapande.



Det amerikanska identitetsbyggandet av USA grundades på det europeiska nationsbyggandet med nationalsånger, nationell historieskrivning och mytologi: när gränserna skulle dras kring de europeiska identiteterna fanns det inga inblandningar i form av religiösa, historiskt-vetenskapliga eller andra liknande omständigheter - utanför de realpolitiska - i vad som skulle anses vara autentiskt. Det var styrkan i de samlande symbolerna som var huvudsaken.

Det gällde i stället att tro på konkreta bevis för den egna särarten, och själva viljan att tro var i allmänhet starkare än bekymmer om en hundraprocentig autencitet som nationalstat.

Nationalitet skulle framstå som någonting som var värt att offra livet för.
För många runt om i världen - inte minst i Irak - är det alltjämt en fråga om liv och död.

Den samhällsbärande amerikanska urbana medelklassen som bar upp identitetsbyggandet i USA grundades på - eller tycktes det i varje fall utifrån sett vara så - genom till synes ytliga former för historiska institutioner: "The Founding Fathers", "The Wilde West", Califoniskt guld, Texas-oljemiljonärer; efter hand skyskrapor och annat materiellt sådant, tillsammans med Hollywoodsk underhållningsindustri (och allt till salu och för export).

Allt detta blev med tiden vad som till stor del präglade mycket av synen på USA, och inte minst menade de kulturer som ansåg sig - eller reellt var -  undertryckta av USA med dess till synes ytlighet och brutala överlägsenhet och respektlöshet mot de andligt-nationella värdena - att de som föreföll USA vara "enkla folk" - i stället ansåg sig vara väl så anständiga och kände en utpräglad samhörighet som folk och som människor - men med en helt annan sorts värderingar.

Detta uppfattades dessutom i sin tur av dessa "enkla folk" som om man ständigt skulle vara hänvisade till en närvaro i världen uteslutande som en exploaterad underklass - en andra klassens civilisation som knappt ansågs tillhöra civilisationen över huvud taget - eftersom den inte var av amerikansk sort -.

Detta trots att man samtidigt ansåg sig ha en, om än annorlunda och kanske för den sakens skull högre stående stats-nation-religion-moral -  nämligen sin egen - med en helt egen historia som grund för sitt existensberättigande som suverän stat med så fria medborgare som det nu är möjligt i en demokrati. Men man önskade en demokrati på egna villkor - !

Det är denna process som såväl gemene man som de i övrigt ansvariga med stor hast och med det snaraste måste hantera och acceptera - för såväl Iraks del som för andra staters som känner sig utsatta för motsvarande hantering - att ur sin tidigare historia dra utvecklande konsekvenser och att ställa de krav på sig själva som den mondiala modernistiska nutiden ställer på samtiden - och på världssamfundet i stort.

Avstånden i världen har blivit kortare - kommunikationerna har blivit snabbare. Vad det inte så enkelt här handlar om är inte bara att återerövra ett teritorium utan också att återerövra en utvecklande tradition - och att därigenom också erövra en modern framtid!

© 2004 Bengt Rooke och Rooke Time.
Artikeln får citeras om källan anges.

Länkar