Det är inte svårt för en konstnär att skriva om en annan.
Detta särskilt på grund av att det inte kan föreligga någon jalousie de mètier eller som det understundom hävdas, att varje konstnär egentligen inte intresserar sig för andra verk än sina egna; sådant är bara trams: om det mot förmodan någon gång skulle finnas en anstrykning av det slaget, är det därför med stor lätthet övervunnet.
Inte heller skulle det vara särskilt svårt att falla för frestelsen att överväldigas och hjärtligt falla den andre om halsen och bullersamt prisa hans snille med hopp om att vid första bästa tillfälle få en lika ärligt menad gentjänst; det skulle sakna allt gyckel och istället välkomnas av det enkla skälet att det är så ytterst sällsynt att nutilldags träffa på en konstnär!
Det är här fråga om en person som sysslar med sådant som tiden talar om för oss är viktigt att handskas med, och därför genom sin verksamhet visar på den konstens frihet som också innebär ett ansvar att uttrycka sig; alltså en person som inte styrs bort från sitt verklighetsansvar genom några underlåtenhetssynder utan som genom sitt oavlåtliga tydliggörande visar oss hur våra intellektuella och andra konventioner fungerar vid vårt upplevande av verkligheten i vår nutid.
Endast en sådan person är värd konstnärs rang, benämning och titulatur av sin samtid. Därav dess sällsynthet.
Benämning kan givetvis därför per definition inte komma ifråga då det gäller den som ägnar sig åt bildterapeutiska undersökningar av den egna ”själens källare” eller annat sådant diffust formulerat tavelmåleri i form av bättre eller sämre konsthantverk - men som visserligen därtill (inte så lite storslaget) menar sig mera sträva efter förståelse genom en framtida berömmelse i den illusoriska ”evighetens” förklarande ljus, medan vi som befinner oss i nuets turbulenta verklighet uppfattar detta uteslutande som andefattigt - eller den som ägnar sig åt att sätta samman annat intellektuellt stimulanslöst gods som inredningsobjekt - styrd i sitt tillverkande av otidsenliga konventioners skröplighet och vars funktion allt tillsammans är dekorationens; även om detta bedrivs yrkesmässigt leder sådant naturligtvis inte med någon slags automatik till rang och värdighet av vad som innefattas i begreppet och titulaturen konstnär: den som är värd att prisas.
Skulle så ändå ske tyder det antingen på ett förringande av den nutidsmedvetne åskådaren/upplevaren eller på en uppenbar brist på kunskap: om man alltså skulle kalla producenten av sådant för konstnär och därför kalla det producerade godset för konst i egentlig mening - möjligen konstfärdigt konsthantverk, ja - men konst, nej!
Då däremot en konstnärlig verksamhet med vederkvickande intellektuell och social funktion är förefintlig synes det på intet sätt svårt för konstnärer värda namnet att prisa varandra.
Först och främst får man inte begära det helt orimliga vid en förklaring av konstens funktion och konstnärsrollen i samhället - vare sig konstnärerna är frihandstavelmålare, eller Guds utvalda som går med honom och sitt öde - de är inte borgare, har förmodligen aldrig varit det och, får man också förmoda, kommer aldrig att bli det.
Därnäst den triviala sanningen, att specialtalangen har en dragning åt det område där dess förmåga kan manifesteras, och naturligtvis en starkare dragning ju mer ensamt och avgränsat detta område är.
Beträffande en psykologisk profil av den verklige konstnären, är konstnärskapet till hela sin natur en i så hög grad isolerad företeelse, att verkliga jämförelsemöjligheter med andra humanistiska och positivt socialt agerande samhällskategorier blir få och otillfredsställande, och en böjelse kan uppstå att tolka konstnären såsom något helt för sig själv, utan anknytning till den ordinära psykologin överhuvud.
Men för att alls få fram något begripligt om detta, bör man inte gå längre än strängt nödvändigt åt sådant håll; - om man förutsätter att konstnären under tydliggörandet av verkligheten får ett såväl estetiskt som etiskt och socialt öppet seende, och framför allt får en djupare insikt genom detta, kan man inte förmena konstnären att inte till något pris i världen låta sig sorgeligen snöpas till prostitutionen i konvenansens sociala markententeri - där det tarvliga utbudet skulle göra honom till en indifferent skugga - och som personlighet bli till knappt hälften av sig själv; - givetvis omöjliggör detta också konstnären att återvända till ”ruta ett”: till en tillvaro som konstnär med skygglappar.
Härefter går det inte för konstnären värd namnet att styra bort från humaniteten, intresset för de sociala konstruktionerna och annat sådant som hör det fullödiga levandet till - som är av större vikt än konvenansen - och utifrån ett nytt och annat perspektiv som följer med den intellektuella frihetens klarsyn kommentera dessa i många fall inhumana konventioner - och att ge det därav följande nödvändiga uttrycket en ny form som skapar nya föreställningar om konsten och, inte minst, vidgar föreställningsvärlden kring den essentiella konstens funktion.
Konsten kan vara snabb i sin reaktion och sitt utspel.
Men den kan därtill också verka långsiktigt och kraftfullt som redskap för en konventionspåverkan. Problemet att handskas med för konstnären är att det alltid finns en värdekonservativ social omgivning med människor som har svårt att inse att förändringar kan leda till betydande förbättringar.
Att låta konstnärskapet stanna vid en tids tavelmålande i eländighet i sin ateljé, med en smula vänlig uppskattning genom att sedan skyfflas runt i ett antal galleriutställningar med mer eller mindre hyggliga recensioner från lokalpressen, samt därefter ett ”genombrott” iscensatt av det borgerliga lokala ”intellektuella etablissemanget”; - för den verklige konstnären skulle detta inte te sig som en framtidsvy att känna sig entusiasmerad av.
Klokheten skulle vara nöjd med sådant; den konstnärliga medelmåttan skulle vara nöjd med sådant; men hos en konstnär med djupare insikt i omständigheterna kring konstens funktion är den strikt borgerliga klokheten sällan den starkaste sidan, och från den konstnärliga medelmåttigheten är den konstnär som är värd att prisas så fjärran som möjligt.
- Men då det här inte handlar om att dryfta den retrograd inom konstens värld som ett förment intellektuellt domptörskap utövar för sitt tolkningsföreträde framför det som själva tiden uttrycker i den konstnärliga verksamheten: man talar i detta mot både bättre vetande hos den intellektuellt medvetne konstnären och mot det som visar sig som det essentiella i ett konstnärskap som är i fas med sin nu-tid: utsagor om att det i konstverket skulle existerar formella värden av ”högre” dignitet som för till ”själsligare” uttryck av ”högre värden”, avläsbara huvudsakligast av dessa cirkusdrivare, är inte särskilt trovärdiga - inte för den konstnär som är värd att prisas.
- Utan vad det fastmer här handlar om är just själva funktionen av den intellektuella friheten, med dess därav följande krav på såväl konstnär som åskådare/upplevare som utgör konstens verkliga värde, och som därtill också skapar en funktion som formar en personligt-kritisk positiv medvetenhet i förhållandet till omvärlden - också utanför den mer eller mindre institutionaliserade, artificiella värld som brukar kallas konstens.
Det handlar på intet sätt om en uppdelning i två ligor inom konstens domäner; vad det är fråga om är viktigare än så - det är helt enkelt ett helt annat (och uppenbarligen för många nytt) konstens språkspel som kräver en högre och mer utvecklad professionalism (som konsten egentligen alltid krävt), en egenförvärvad kunskap och inte minst en öppen och medveten självsyn av såväl sina utövare som av sina upplevare.
Detta har konsten alltid krävt med den skillnaden att man i det senare fallet tvingas till en personlig närvaro och till ett eget ställningstagande; det föreligger härvid inga auktoriteter att falla tillbaka på: man måste själv vara närvarande, och man måste själv ta ställning till budskapet baserat på de egna kunskaperna och på upplevandet på den plats konstnären väljer.
(Att detta skulle vara nytt är inte helt riktigt - för den insatte i modern konst-socio-historia har det pågått i snart hundra år!
Internationellt genom bl. a. den i Spanien födde, i Frankrike verksamme Pablo Picasso som visade ett nytt konstnärligt tänkande genom ”Flickorna i Avignon” 1907; i Italien verkade futuristerna; namn som Francis Picabia och Hugo Ball, Cabaret Voltaire och Dada i Schweiz, Kurt Schwitters med sitt ”Merzbau” i Tyskland, Salvador Dalì och Man Ray verksamma i Frankrike och USA liksom och inte minst Marcel Duchamp; deras konstnärliga verksamheter av olika slag är numera konsthistoriskt intellektuella entiteter av utomordentlig lödighet: de medverkade alla med olika medel till att lyfta undan den tidigare konstens hindrande förlåt - för att sedan förpassa den till dess plats i historien [där deras egna verk nu också har sin plats]: där kan allt detta betittas som den kulturhistoria det nu är.
Detta och mera sådant skedde under förra seklets tidiga år, före och under Första världskriget, under mellankrigstiden och under Andra världskrigets lika våldsamma [om inte våldsammare] förstörelse.
Under tiden därefter fick dessa konstens tidigt verksamma förnyare en ständigt eskalerande aktualitet: över tiden med en sådan intellektuell essensialitet att den ligger till grund för dagens intellektuellt medvetna sätt att se på en konstens funktion [bland de som vill se vikten av den], och att det är ofrånkomligt att inte beakta dessa banbrytares betydelse och referera till deras namn i ett sammanhang som detta, som ju handlar om att prisa konstnären - sedan denne blivit identifierad dock - år 2003!)
Ju vidare funktionen av verket formar sig, desto mer skapas också ett behov av att kommentera och diskutera verket i sig - och verkets förändring i förlängningen av dess funktion.
Detta estetiska och etiska konventionshanterande är genom sina möjliga förskjutningar i högsta grad utvecklande.
Konstnärer emellan finner naturligtvis detta viktigt och finner därför också med stor lätthet flera goda skäl att prisa den konstnär vars verksamhet skarpsynt och på olika sätt lyfter fram vad som tilldrar sig i tiden, våra mer eller mindre medvetna och/eller önskvärda konventioner, men som också meddelar tröstens ord och ger egna synpunkter på tänkbara lösningar till en positiv utvecklingen för framtiden.
Kritiker däremot som inte är konstnärer (och så är fallet med de flesta) blir bekymrade då de berövas sina, från tidigare generationer nedärvda formella kvalitetskriterier, som uppenbarligen är de enda mätmedel som står dem tillbuds - vilka alltså inte är tillämpliga då det gäller uppfattandet och därmed värderandet av den konstnärliga funktionen - som ju i realiteten är verkets verkliga värde - och som oftast, men inte alltid, kan befinnas vara skilt från det eventuellt visuella verket.
Det är alltså på det viset att dessa kritikers synpunkter och mätverktyg endast kan användas då det gäller det som egentligen alltid borde kallas för vad det är, nämligen det i egentlig mening harmlösa traditionella dekorationsmaterial såsom tavelmåleri och andra konsthantverkliga alster som sådant utgör, och - som dessa kritiker då finner alla möjliga synpunkter på: som själsspeglingar, som psykologiska bekännelser, som innerlighetsdallringar, som personfilosofisk dokumentation, och mycket annat liknande i all oändlighet, ja såsom nästan vad som helst - dessa verk kan t.o.m. utmålas som mer eller mindre ”äkta”; - detta är ett ord som kritiker av outgrundlig anledning ofta känner sig föranlåtna att använda som en positiv utsaga.
Vad menas med uttrycket ”äkta” i detta sammanhang? Jag vet vad som menas med en äkta sorts whisky, äkta sill och äkta potatis, och för den delen vad äkta renat brännvin står för; jag vet också exakt vad begreppet ”äkta” i samband med konst har för betydelse för mig; men jag begriper mycket ofta inte vad kritikerna menar med begreppet då de använder det som utsagor i konstkritiken.
Ett annat uttryck som flitigt används är t.ex. att ”det finns en påtaglig närhet i förhållandet mellan konstnären och hans landskap”!
Ja - det får man väl hoppas, men vad betyder det egentligen som konstkritik? Eller att något är ”friskt som kött och blod”? Sådant, som utan tvivel är tänkt att vara något positivt, begriper jag trots alla försök inte det ringaste av utan finner det uteslutande löjligt.
Om jag säger t.ex. ”en äkta Carl Larson-målning” eller ”en äkta Anders Zorn-målning” måste jag mena en av två möjliga: antingen att målningen är utförd av vederbörande och inte är en förfalskad produkt; eller också att målningen är en bra målning av Carl Larsson med hans interiörer och allt, eller av Anders Zorn och hans kullor, försedda med den speciella bouquet som de förmår att ge sina verk när de är som bäst.
Huruvida de sedan åstadkommit dessa i sorg eller raseri under något ”äkta” psykologiskt tillstånd, eller åvägabragt dem i seren poetisk/målerisk trance, tankfullt sneglande längs skaften av sina penslar under letandet efter den rätta färgen eller efter något kärvt eller romantisk attribut, intresserar mig inte det ringaste under betittandet av måleriet.
Till skillnad från den moderna konstnärens verksamhet står ett traditionellt konstmåleri som sådant för sig själv, helt och hållet som en sak, och för vad den är värd att betrakta; målningen har i verkligheten inga andra värden i fråga om ett innehåll av en eventuell ”själslighet” eller såsom någon intellektuell förklaring (annat än möjligen som en mer eller mindre obskyr sådan) eller något som helst annat osynligt eller subtilt värde (utom det som en eventuell marknad tilldelar det - men det är en annan historia); det är här uteslutande fråga om ett stycke hederligt hantverk och har definitivt ingenting att göra med några utanför sig själv befintliga element.
Huruvida någon ”själslighet” vidlådit artisten vid konceptionen av verket, eller om han hade religiösa spekulationer vid tiden, eller amorösa, eller vilka andra tankar som helst - det vet vi inte. Det enda vi vet är att artisten ifråga har målat tavlan; och det är det enda som har betydelse för äktheten.
Han har haft en vision, han har sett en bild, och av denna har han sedan åstadkommit en tavla med ett så adekvat uttryck som endast en god och mästerlig målare kan göra det.
Vad finns det egentligen sen mer att säga om saken?
Möjligen - att även i tillstånd av den fullkomligaste själsliga indolens går det lätt att betitta sådana kulturhistoriska bilder och att ha någon, till intet förpliktigande, åsikt om dessa emedan sådant inte avkräver åskådaren något som helst besvär.
Annorlunda ställer det sig emellertid då det gäller den begreppsliga atmosfären som med nödvändighet omger den funktionella upplevelsen av det som presenteras som konst och som sådant har en direktkoppling till - och ett direkt sammanhang med nu-tiden - i realtid - där vi befinner oss i ett just-nu (alltså de skeenden och ting som är nutidens representanter för det konstnärliga uttrycket).
För att fullt ut kunna uppleva denna konstens inte sällan ironiskt-kritiska tidsanalys, ställer dessa den nya konstens ting och skeenden betydande krav på sina upplevare/åskådare, både vad gäller en vidsträckt kunskap och en alert och full vakenhet; sådant aktivt åskådande och medverkande medför en betydande behållning genom att det även skapar ett medvetet medverkande i verkens förlängning: det är just i denna förlängning som den mest betydelsefulla delen av konstverkets funktion ligger.
Man har att välja om man vill vara en aktiv del av tid och rum i nuet - om man skarpögt vill vara en iakttagande person som, genom sitt seende och sin insikt genom detta seende, vill ordna sin egen och andras verklighet till en positiv och funktionell storhet.
Vill man det, måste man också vara inställd på att ta ett såväl intellektuellt som personligt ansvar, t.ex. genom att personligen medverka till ett omformande av just det man finner nödvändigt att förändra.
Initialt har den konstnärliga verksamheten med detta att göra.
Då konsten genom att tydliggöra verkligheten sådan den gestaltar sig och att den såväl intellektuellt som emotionellt påverkar personer, institutioner och händelser genom att sätta ett framtidstänkande för det verkliga levandet av ett fullödigt liv i centrum för uppmärksamheten - då, men först då, är konsten en kraft att räkna med och har en verklig såväl socialt som individuellt berikande funktion - också för konstnären.
Valet om hur man skall förhålla sig till verkligheten och till konsten är i högsta grad privat. Administrerandet av det nödvändiga kunnandet är till att börja med ens ensak, de nödiga kunskaperna skaffar man genom olika val, genom sig själv, genom studier och genom ett receptivt sökande i den aktiva verklighetsprocessen.
Därefter - om man för den sakens skull är konstnär eller ej - är det med stor lätthet man prisar den verklige konstnären; denna inte alltför ofta förekommande - men dock ibland med stor tydlighet existerande person - som talar till oss på ett språk på både gott och ont om vad som sig i tiden tilldrager - och som ger oss upplevelser som får oss att besinna detta.
