När man läser en dagstidning händer det understundom att man grips av vemod över vad man läser och det skrivnas förgänglighet.
Tidningen som sådan är högst förgänglig, levande endast en dag eller två; men så blir tyvärr också lätt fallet när man tar del av en större mängd artiklar i glättad magasinsform.

Ett antal artiklar, författade av ett något mindre antal personer samt utgörande en årgång av Konstperspektiv, har jag nu samvetsgrant genomläst; bland annat som de efterlämnat är också en sådan stämning av sval sorgsenhet, vars existensberättigande jag försöker komma underfund med.

Sannolikt är människonaturen inte ursprungligen planerad och skapad för ett sådant värv som sammanhängade genomläsning av en årgång av Konstperspektiv; överansträngning kan därför tänkas föreligga; men därpå beror inte allt.

De förefaller redan gamla, de flesta av dem, - skrivna för ett år sedan, hållna upp för människors ögon en kort tid i förklarande dager, och speciellt för mig genom aktualiteten i enkätfrågeställningen; och sedan?

Utan tvivel är det i flertalet fall deras lott att sedan tagas omhand uteslutande av der Teufel und die Statistik; på sin höjd dessutom av en sen hopskrivare av denna kritiska översikt. Eheu, fugaces...

Att under läsningen ofta tvingas att besinna sådant är något som i hög grad måste stämma sinnet till melankoli; själva trycksvärtan, eljest ofta en god och eggande lukt, blir plötsligt lik en kärv dunst från Styx´förbiflytande vatten.

Xerxes brast som bekant i gråt utanför Sardes efter att ha hållit revy med sin stora armé; när man frågade honom om vad som stod på, svarade han att han grät vid den tanken, att av alla dessa tappra hjärtan skulle om hundra år vartenda ett för länge sedan ha upphört att slå.

Med (skriver Frans G. Bengtsson som i sin essä talar om litteratur) hur mycket större skäl, tillfogar Schopenhauer, kan man inte då brista i gråt inför någon katalog över nyutkommen litteratur, när man betänker att om endast tio korta år skall av allt detta inte så mycket som en titel finnas kvar i någon levandes minne. Detta är en sann och vis reflexion; (och här tänker jag givetvis på konst, konstlitteratur och på Konstperspektiv) - men varför gråter man då inte överljutt när man läser dagstidningar, - ting så flyktiga att de nästan hinna vissna i ens hand?

Frågan är naturligtvis så enkel som möjligt: det hör till en dagstidnings väsen att vara flyktig, under det att fackmagasinet enligt själva sin materiella gestaltning bör rymma något mera av varaktighet.
Det är gjort för att bevaras längre (för att inte tala om att det till inte ringa del är tänkt som en skrytsak att ha på bästa ” tillfälligt-framme-på bordet- för-besökare-att-beundra: att-man-har-kulturella-intressen”), kanske samlas de i pärmar för att bevaras, för att sättas upp på en hylla och eventuellt vid tillfälle åter tagas ned därifrån.

Vårt undermedvetna frågar oss sannolikt i regel vid läsningen av ett sådant magasin: Är detta något att taga vara på? Finns det verkligen någon möjlighet att någonsin läsa detta en gång till?
Blir svaret nej, inträder en allmän känsla av otillfredsställdhet och löjlighet, beroende på disharmonin mellan det glättade magasinets materiella skepnad, som är gjort för en större varaktighet, och dess andliga innehåll, som med nöd uthärdar ett flyktigt ögonkast.

Endast med svårighet kan man föreställa sig den känsla som skulle råda hos oss vid dagstidningsläsning, därest vi under sådan läsning hade en än så vag förnimmelse av att allt detta egentligen vore till att tas vara på, för att läggas upp på hyllor eller för att någon gång i framtiden kanske tittas igenom på nytt.

En känsla av stor ohygglighet skulle då ruva över det hela, och allt skulle tvärt bli oläsligt från början.

Som det är, äro vi däremot fria från sådan olust, emedan vi veta att alltsamman endast är till för att utan större eftertanke vila ögonen på och för att därefter fortast möjligt på allt sätt kastas undan.

Man kan till och med säga, att en sådan sak som en dagstidning får över sig någonting stort och respektingivande just genom själva sin, ofta av nödvändighet, futilitet till sitt innehåll, - en sorts mänsklighetens första råa kladd till sin journal, nedklottrad timme för timme; eller en sorts kompass, låt vara kanske missvisande, krånglande med ett flertal magnetiska poler, men åtminstone händig och på sitt sätt begriplig, i stånd att för många i någon mån underlätta stapplandet från soluppgång till solnedgång; i varje fall en sak som inte ger sig ut för att vara något annat än den i verkligheten är, nöjd med att te sig som

Det innebär inte någon kritik av en dagstidning att efter slutad läsning kasta den i ett hörn eller förvandla den till trasor, tvärtom är den gjord för att behandlas så; dessutom bibehåller efter läsningen dess material en mångsidig användbarhet.

Ser man däremot någon avsluta sitt studium av det glättade fackmagasinet genom att låta det flyga t.ex. ut genom ett kupéfönster eller in i en öppen spis, anser man sig utan vidare berättigad till den slutsatsen att magasinet ifråga inte i allo varit vad ett sådant magasin bör vara; och ett fackmagasin som inte duger till att läsas, duger till ingenting alls.

Särskilt om det är tjockt och av glättat papper kan man knappt ens elda upp det; det vill då endast med svårighet brinna, liksom om det vore medvetet om sin plikt att bestå och försökte uppfylla denna plikt med tillhjälp av fysiska kvaliteter, när de andliga inte vilja räcka till.

Med tragisk långsamhet förvandlas det till en uppsvälld röra av sega svarta flak av kol, som vrida och skruva sig och inte vilja upplösas i vare sig eld eller aska, trots eggelser med eldgaffeln, - något som åt eldstaden förlänar en prägel av mörk ödslighet och åt omröraren en känsla av förfuskad mordbrand.

Det är inte omoraliskt eller på minsta sätt klandervärt att författa underhaltiga artiklar eller ge ut fackmagasin; det klandervärda och omoraliska i sammanhang med dylika ligger uteslutande i att läsa dem.

För vederbörande artikelförfattares vidkommande förefinnes nämligen alltid den chansen att han gör så gott han kan och att han mår väl av sin verksamhet.
I viss mån klandervärd kan han endast sägas vara, när han tror att någon av honom åstadkommen värdelös sak har något värde; men sådant är mera en svaghet och tillfällig brist på balans än något egentligt tecken på fördärv.

Det är sannolikt heller inte något fel att sälja och publicera underhaltiga glättade magasin: allt sådant är säkerligen i stort sett en fullt korrekt hantering, där ingen tvingas att köpa någon gris i säck.
En än så riklig produktion av värdelösa tidskrifter innebär i och för sig inte något skrämmande eller skadligt.

Tänker man sig att varje vuxen människa åstadkomme en kria om konst, varje halvvuxen gjorde likaledes eller ett utkast till en ny världsordning - eller, för att hålla oss till enbart konst, att varje konstutställningsbesökare med religiös punktlighet skrede till avfattandet av en konstrecension -, så vore därom i och för sig ingenting att säga: all denna konstlitterära verksamhet vore tills vidare endast en oskyldig vederkvickelse, lika lätt att försvara som patience och korsord.

Sannolikt skulle en sådan allmän konstlitterär exercis i många fall till och med vara nyttig, - stärka försummade själsförmögenheter, medföra förbättrad självkännedom, öka förtrogenheten med språket. De åstadkomna sakerna kunde därefter gärna på ett eller annat sätt distribueras, ges bort som presenter (vilket det ju var fråga om här - hur jag kom i beröring med Konstperspektiv) eller användas till att möblera hyllor eller bord med: allt skulle fortfarande vara fullt i sin ordning.

Först när man ytterligare förutsätter att dylikt dessutom skulle tjänstgöra som lektyr rörande konstförståelse, börjar idyllen hastigt mörkna i färgen.

Ingen har någon olägenhet av den ständiga stora produktionen av skolkrior, emedan dessa skrivas uteslutande för skrivandets egen skull; de göra inte anspråk på att läsas av någon, utom av härdade pedagoger med rött bläck på knogarna, och existera därför fullt harmoniskt.

Men många konstartiklar, i än så glättade magasin, äro ingenting annat än krior på villovägar, saker som enligt alla förnuftets lagar aldrig borde ha fått mångfaldigas och som endast genom något naturens sällsamma misstag råkar hamna i ett konstmagasins tryckeris kläckningsmaskiner.

Det fördärvliga i att läsa sådant kommer sig inte av att de alltid skulle vara av någon större positiv uselhet, ty så är relativt sällan fallet; inte heller av att de skulle vara särskilt illa skrivna, ty numera äro de ofta tillverkade efter goda akademisk/journalistiska recept och skulle nog även kunna duga i tidningsspalter.

Det värsta är heller inte det tungsinne som de stundom kunna alstra genom fulländad tomhet och platthet, ty oftast låta de sig genomgås innan läsaren hunnit alltför mycket fördystras.

Istället kan man närmast säga att det tråkigaste därvidlag beror på det faktum, att den läsare, som av en eller annan anledning fått för vana att genomögna dylika konstmagasin, i själva verket ständigt och jämt är sysselsatta med att läsa en och samma sak och se mer eller mindre lika dana bilder.

Ty under det bland goda konstmagasin var och en endast liknar sig själv, likna bland dåliga allesammans varandra.
Såsom gemensamma emanationer ur trivialitetens idé ha de en gång för alla tillförsäkrats ett så starkt släkttycke att de i grunden äro identiska.
Den omisstänksamme läsaren, som anser sig gå från nyhet till nyhet genom att följa med löpande konstmagasin, gör därför mycket ofta motsatsen till vad han tror sig göra.

Han läser och studerar bilder i konstmagasin ur 2002 års gröda och året därpå ur 2003:s, o.s.v.; intagen av olikheter i namn, titlar, utstyrsel och dylikt tror han sig varje gång ingå i en ny konstlitterär förbindelse men förblir i själva verket hela tiden kvar i ett bisarrt engifte och lever utan att veta om det i en den eviga återkomstens cirkel av allra ledsammaste sort.


Tre olika meningslösheter äro förknippade med varje underhaltigt konstmagasin och tävla med varandra i intensitet: meningslösheten att skriva artiklarna i den, vilken är stor; meningslösheten i att läsa artiklarna och att studera illustrationerna i magasinet, vilken såtillvida är större som den inte inbringar något utan tvärtom i allmänhet är förenad med en utgift; slutligen meningslösheten i att svara på enkäter som denna och därigenom skriva kritik om magasinet ifråga, vilken taget allt som allt ändå sannolikt är den största meningslösheten av de tre.

Av de tre personerna inblandade i en sådan dyster fars äro de två, läsaren och artikelförfattaren, ursprungliga motspelare, under det kritikern endast är en senare tillkommen hjälpfigur - endast en sorts skärm som läsaren konstruerat för att sätta upp som ett skydd mellan sig och författaren (och det ”konstverk” som kan tänkas avhandlas); en blygsam sekreterare för bortsorterandet och undanskaffandet av grövre konstlitterärt avfall; kort och gott en uppfinning ungefär jämförlig med det särskilda ämbetsverk, som man i välordnade samhällen låter ur vattnet bortfiltrera grodor, döda kattor och dylikt, innan det bjudes kring som dryck.

Naturligvis bör ett sådant ämbetsverk, om det är förståndigt, göra så litet väsen som möjligt av sitt uppsamlade grums för att inte skrämma bort konsumenterna från det goda renade vattnet; säkert bör också kritiken gå till väga på liknande sätt.

Låt oss därför beträffande de värre tingen bland de studerade artiklarna i Konstperspektiv inskränka oss till denna allmänna betraktelse och inte taga upp dem en efter en; detta så mycket hellre som analysen av det tomma intet knappt tillåter många variationer.


Så långt också mitt enkätsvar med hjälp av Frans G, Bengtssons lysande hantering av kritik och av frågor som dessa - där det givetvis i orginalet handlar om litteratur, enkannerligen reselitteratur, och inte som här i mitt svar - om konst och konstlitteratur; men - eftersom travesteringens ursprungliga text passade så väl in på hur jag kände att jag förhöll mig till Konstperspektiv och det enkätsvar som önskades av mig - som hand i handske - kunde intet bättre användas för att redogöra för min grundsyn om detta.
Skulle dessa formuleringar därtill befruktas genom en vidare läsning av Frans G. Bengtssons verk och texter är därmed dubbelt vunnet.


Då jag fick enkäten kastade jag den givetvis omedelbart sedan jag ögnat igenom den.
Men - kort tid därefter, då jag tänkte på den, fick jag en vision - en bild från det förgångna som gjorde ett svar inte bara möjligt utan jag fann det också ha en viss relevans genom bilden:

Det var i slutet på 1940-talet. Tre barn i olika åldrar satt vid en väg som nyss blivit asfalterad.
Det äldsta barnet samlade på att ha sett flest olika bilmodeller och att skriva upp bilnummer.
Det var inte någon stor trafik och många förkrigsbilar kunde vid den här tiden ses på vägarna; men - trafiken var alltså här inte frekvent.
Barnen hade en stor blank boll i klara färger som de till och av bollade mellan sig.
Plötsligt studsade bollen ut på vägen.
Den minsta ungen kröp aningslös ut efter den.
En bil for fram - i en för vår tid modest fart -, rammade barnet som slungades högt upp - och ungen föll död ner.
Bilen stannade.
Den blanka bollen i de klara färgerna studsade vidare bort över en backe av vägen och i en sväng fortsatte den vidare nerför vägen.


Den unga generation som konsoliderade sig och sin konstinsikt under 1950-talet, gjorde under det turbulenta 1960 talet sina internationella erfarenheter såväl politiska som konstnärliga och kunde därefter aldrig se sig tillbaka efter några andra konstnärliga lösningar än genom de förkrigstida som konsthistoriskt initierades under 1910- och 20-talens rörelser i sin tid.

Konsten tog sig nu nya uttrycksformer och krävde i sin förlängning ett tydligt medagerande av sin omgivning i en ny och helt annorlunda tid: konsten talade ett annat (men historiskt sett egentligen inte nytt) språk som krävde både kunkap och tillämpat medverkande i processen för att ge konsten optimal funktion och därmed mening.

Det fanns nu, lika lite som det funnits tidigare - men nu slogs det fast med stor tydlighet och emfas - att det inte längre existerade några ”rikslikare” som, händigt och ingenjörsmässigt, kunde användas till att göra konsten till en ”vackrare vardagsvara”- passivt - tillgänglig för alla och definitivt ofarlig - och därmed, i verkligheten, som konst värdelös - dvs. det var inte konst det här var fråga om: det var dekorationer i samhällets tjänst.

Det var bland annat därför konsten tog sig nya uttrycksformer.


Det agrara svenska 1940 och 50-talsklimatet som denna generation växte upp i - gjorde med ovillkorlighet internationalismens och urbanismens nödvändighet till sin - och i den riktningen har konstens väg gestaltat sig i ett fortgående eskalerande allt sedan dess.

Att jag föredrar att uttrycka min mening som jag gör - över Internet - är ett utslag av den grundsyn som allmänt växte fram med denna generation, med transparent som honnörsord och det öppna samhället som ideal, till skillnad mot ett tidigare förhärskande obsolet slutet.

En sådan slutenhet hör till den tid som varit - till den agrara tid vi lämnat bakom oss - där det till synes anonyma, det till sägandes opolitiska och där det fiktivt interna odlades som tidens huvudgrödor - och där det negligerade och det opublicerade som skulle kunna sätta den då rådande ordningen ifråga var legio.

På sitt sätt påminner Konstperspektivs enkät, så här i backspegeln, om denna tid och de förhållanden som de avspeglar sig i historien: såsom om detta konstmagasin självt inte skulle kunna sättas ifråga:
att Konstperspektiv är en bestående och oomkullrunkelig storhet med en över allt accepterad entitet ifrån vilken jag har att utgå vid mitt enkätsvar.

Sådant är i sanning ålderdomligt - och ytterst långt borta från det vi i dag uppfattar som levande genom sitt i grunden positivt kritiska sätt att uppfatta vad som i verkligheten är aktuellt - och vad som saknar egentlig relevans för vår tid.


Från och med 1940-talet tillkom konstföreningar på ett stort antal svenska företag.
Som samarbetsorgan för dessa startades 1973, efter initiativ av och med dåvarande intendenten för Skånes Konstförening Uno Kampmark som drivande kraft i spetsen, Sveriges konstföreningars riksförbund, SKR.

Det är SKR som utger tidskriften Konstperspektiv i vilken Uno Kampmark på sin tid skrev fokuserade och beaktansvärda ledare.


Som det nu förhåller sig och härefter kan vi väl rimligen intet annat göra än att för Uno Kampmark, som efter 25 år i SKR:s tjänst pensionerades därifrån, utbrista med påve Martin IV (pontifikat 1281-1285) som då han kom från konsistoriet brukade säga: ”Hur mycket ha vi nu inte återigen lidit för Guds heliga kyrka! Ergo Bibamus!” (”må vi alltså dricka!”).

Amen!