FÖRORD

Att tala om annat än världshändelserna i tider som dessa känns ohemult och förmätet: då världen skakas av destruktiva krig med implicit social och religiös turbulens vars katastrofala följder för humanismens framtid i nuläget inte kan överblickas.

Krig mellan nationers olika idéologier, med idéer från såväl de religiösa lärorna som den politiska radikalismen - båda med stråk av religionens kärnbudskap som gång på gång lett till ständigt uppflammande kättarbål - att dessa idéer - hur goda de olika sidorna än anser just sina vara - leder de konsekvent till ständiga urladdningar med ständiga ”möjliga segrar” men möjliga i längden endast genom sitt tvivelaktigt stoiska ursprung.

I vilket fall kan dessa olika idéer segra i enstaka konfrontationer men ingendera (sådana de ter sig i dag) kan vinnas för en internationell humanism: premisserna för dessa ständiga konfrontationer mellan radikalbudskap gör dem omöjliga som framtida allmänmänskliga normer.
Enstaka skäl eller möjligheter kan inte likställas med humanistiska normer utan står istället, i sin förlängning, som motsatser till positivt fungerande relationer. Att segra i drabbningar - ja! - men att vinna krig på sådana premisser - omöjligt!


Men kunskap i allmänhet och all form för historisk kunskap i synnerhet och inte minst framtidsforskning och kommunikation och information är av synnerlig vikt då det gäller att hantera allas våra nutida preferenser och för vårt värdigare framtida välstånd och en vidare bejakande livsglädje.

Till dettas befordrande har artikeln härunder därför sin giltighet, likmätigt sin geografiskt-politiska avgränsning. Detta trots, eller just därför, att allt som händer runt omkring oss, i vår närmiljö och inte minst i världen - som är allas vår värld - och därmed också är allas vår sak att personligen ta ställning till! Kunskapen genom skolan är (eller borde åtmonstone vara) ett vaksamt och verksamt verktyg till detta.
Bengt Rooke.

VAD LÄRDE DU DIG I SKOLAN IDAG?

av Gary Svensson

REGERINGEN HAR MODERNISERAT SYNEN PÅ KUNSKAP OCH LÄRANDE!

Vem har inte hört Tom Paxtons fyrtio år gamla hit: What Did You Learn In School Today – frågan är naturligtvis tidlös och dyker ibland upp i minnet när jag läser om aktuella utbildningsfrågor.

I dag frågar vi inte ”vad lärde du dig i skolan idag” utan ”hur har du haft det idag”. Ungefär som om barnen skulle ha kommit hem från på jobbet.
Vi förväntar oss inte att få svaret ”idag har jag lärt mig att…” utan snarare ”idag sysslade vi med…”. De absoluta sanningarna har fått en underordnad betydelse men skolfrågorna känns allt mer angelägna. Frågan i sången är naturligtvis retorisk: de finns där för att leverera de samhällskritiska svaren:

I learned that Washington never told a lie.
I learned that soldiers never die.
I learned that everybody's free,
And that's what the teacher said to me.

Texten antyder att skolans problemområden är en direkt spegling av hela samhället, och det är ett rimligt synsätt.
Skolan, pedagogiken och vår syn på kunskapen har utvecklats mycket under senare tid – precis som samhället i övrigt.

Skolan behöver inte längre vara en speciell byggnad där elever samlas rent fysiskt. Skolan finns också överallt i samhället, ute bland människorna.
Inte minst gäller detta det senaste i raden av virtuella skolformer, Nätuniversitetet.

Tidigare har vi haft många andra varianter: alltifrån husförhör till Hermods. Distansstudier är inget nytt som datorerna fört med sig.
Om eleven inte kan komma till läraren så får läraren komma till eleven.

Användandet av böcker revolutionerade på sin tid undervisningen – det blev möjligt att via ett medium i textform tala till en större massa.
Inte nog med detta, böckerna möjliggjorde för elevernas att låta sig instrueras av sedan länge avlidna lärare – eller om vi vänder på det, det blev möjligt att undervisa ännu ej födda människor i gamla sanningar.

Detta var det tidigaste exemplen på distansstudier, även distans i tid.
Idag ser vi i västvärlden på texter som självklara inslag i all undervisning. Boken (texten) var således en av de viktigaste uppfinningarna – även om jag inte tror att vare sig de lärde i Aten eller Jesu lärjungar såg böcker som det enda eller ens det viktigaste instrumentet för sin förmedling av idéer och kunskap.

Det nya för vår tid är annars att vi knappast finner ekonomi i en kurs med endast tolv deltagare. Vi moderna människor måste utbilda många, och dessutom på kortare tid.

I mitten av 1800-talet beslöt Sveriges riksdag att obligatorisk skolundervisning skulle införas – samtliga barn i landet skulle börja
undervisas senast vid nio år fyllda.

Efter en tid kom den normala skolgången att omfatta sex årskurser.
Sedan dess har skolan byggts ut vartefter kraven på utbildning ökat. Numer har vi en obligatorisk gymnasial utbildning. Redan för tio år sedan sökte i stort sett samtliga grundskoleelever vidare till gymnasieskolan, endast några få procent hamnade utanför.

Det normala idag är alltså nio plus tre år (samt årskurs noll för sexåringarna). Vi skulle därmed kunna säga att vi har en 14-årig grundläggande utbildning för alla barn i Sverige.

Det tillhör också det normala att fler och fler även söker sig vidare till universitet och högskolor. Att på något sätt tillhöra skolväsendet mellan sju och tjugofem år är idag inte alls ovanligt.
Det betyder med andra ord att många tillbringar en stor del av livet i utbildning.
Räcker våra gemensamma resurser till? Är detta meningsfullt för individen?

För 30 år sedan var det brist på arbetskraft i Sverige och man sökte olika lösningar för att råda bot på detta.
I slutet av 1960-talet utsågs en kommitté som skulle utreda vilken roll TV och Radio kunde få i utbildningen.
Denna kommitté (TRU) fick som uppdrag att förbereda och skapa TV-program för Linköpings högskola.
Idén var enkel och genial.

Med färre antal lärare och professorer skulle man genom teknikens nya landvinningar skapa utökade förutsättningar som tidigare inte fanns vid andra tekniska högskolor.
Förmodligen tänkte man som så: att Sverige snabbt skulle få förstklassiga ingenjörer till det moderna samhället, dessutom skulle detta ske relativt billigt – i vart fall på sikt.

Efter kriget hade det också skett en betydande befolkningstillväxt med stora barnkullar som nu var mogna för - bland annat - högre studier.
Varför inte låta TV och radio tjänstgöra för samhället på samma sätt som böckerna gjort vid utbildning tidigare?

Jag bläddrar i en nyligen utkommen konferensdokumentation från Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet, sammanställt av Lennart Sturesson, där moderniseringen av ”den nya” högskolan behandlades i ett historiskt perspektiv.

Här kan man läsa att det redan hösten 1969 hade påbörjats TV-undervisning i Linköping, ett experiment som varade i drygt sex år innan denna undervisningsform dog ut.
Jag var själv alldeles för ung för att delta här men jag minns hur vissa lektioner på högstadiet vid min egen skola under mitten av 1970-talet dominerades av videoinslag.

Jag förutsätter att flera som läser detta med viss skräck minns TV-universitetet för 30 år sedan.
Allmänt anses nog att experimentet var ett utbildningspolitiskt misslyckande.
Felet låg kanske inte främst i att man använde TV – utan att man trodde på tekniken som ersättare för människan, precis som robotarna delvis hade gjort i tillverkningsindustrin.

Lärarna ersattes med assistenter som startade, stoppade och bytte band i videobandspelaren. Kanske lärde man sig att denna form av löpande band i undervisningen inte riktigt fungerar i praktiken.
Visst skedde en del misstag men nog fick man också en del kunskap – eller?

Även om det idag inte verkar råda brist på arbetskraft, snarare tvärtom, har strömmen av nya studenter till högre utbildning ökat enormt.
Mellan åren 1992 -1997 examinerades hela 164 000 studenter i Sverige.



Var fjärde 20-åring finns idag inskriven vid universitet eller högskola och allt fler väljer att studera på distans.
Ibland talas det om att så många som en femtedel av studenterna inom kort kommer att följa sin utbildning via nätet.

Det kan vara rimligt att tro, då man beaktar utvecklingen under de senaste fem åren, att antalet studenter som läser på distans har ökat med nästan 70 procent.
Vi har idag en situation där nära 40 000 studenter per år examineras inom högskolans grundutbildning och dessutom läser allt fler till magisterexamen som omfattar minst 160 poäng.

Räck upp handen om ni tror att antalet lärare ökat i samma takt.

Jag hör till dem som tror på att distansutbildning är något både positivt och nödvändigt. Men jag hoppas verkligen att nätuniversitetet inte kommer att hamna i samma fälla som TV-universitetet.

Vid en undersökning av några av våra gemensamma nätkurser som ges av både Temainstitutionen i Linköping men också av Malmö högskola och Mälardalens högskola, angav 52 procent av studenterna att de fått ett nytt förhållande till studier och till kunskap genom distansundervisningen.
Det var en intressant siffra som vi ännu ej vågat tolka i alltför hög grad. Bakom den kan det ju också döljas besvikelser: ”ett nytt förhållningssätt” behöver ju inte enbart vara något positivt.
Intervjuer har i och för sig visat att de flesta ändå är positiva till de nya möjligheterna som nätet innebär.

Det stora resultatet av undersökningen blev dock, möjligen något besvärande, att distanskurser inte på något sätt sparar resurser åt
högskolorna eller universiteten.
Kurserna krävde i många fall betydande lärarinsatser och mängder av brevväxling, chattar, personliga träffar och telefonsamtal.
Det visade sig alltså att inte heller här kan människan ersättas av teknik.

Distansutbildning är som alla lätt kan förstår inget unikt för Sverige.
För en tid sedan deltog jag i ett seminarium där en gäst berättade att det i hennes hemtrakter (någonstans i Australien) numer var vanligt att även lägga ut ordinarie kurser, så kallade campus-kurser, på nätet även för de som bor på universitetsorten.
Det hade blivit en undervisningsform som många lärt sig uppskatta.

Då avsåg hon inte allmän information såsom schema och liknande - nej det var fråga om instuderingsfrågor, handledningsmanualer, elektroniska anslagstavlor och – naturligtvis – chattar.
Kanske är det så att studenterna gillar att sitta framför en skärm istället för se på svarta tavlan, kanske finns det också ekonomiska skäl från skolledningens sida.

Två andra lärare, denna gång från USA, berättade i höstas att man på deras universitet endast fick 30 procent av ekonomisk tilldelning vid nätundervisning.
Jag fick då anledning att skryta lite över Sverige och den extra tilldelning som nya nätkurser fick för 2002.

Men då slog mig också en tanke – jag letade fram Sturessons rapport och läste den igen.
Under tiden jag läser rapporten händer det: en ny sång ljuder i mitt huvud – denna gång var det inte Tom Paxton:

Baby boom boom pesten härjar,
alla ska ha elaka dvärgar

Det var Magnus Ugglas gamla hit som dök upp!

Jag förstod plötsligt kopplingen mellan historien och nuet - för vad har vi för scenario framför oss de kommande fem åren?
Baby-boomens barnkullar har nått en så mogen ålder att de närmar sig slutet på gymnasiet och förmodligen redan i kväll bläddrar i högskolekatalogerna (surfar på nätet vill säga) inför höstens kursutbud.

1988 föddes drygt 20 000 fler barn i Sverige än 1983.
Dessa kommer alltså att fylla tjugo om fem år.
Deras fem år äldre syskon har just påbörjat sina högre studier.

Då skall vi notera två saker till:
1) 1988 var bara början av baby-boomen
2) ökningen av studenter kommer att ske samtidigt som landets största universitet och högskolor kommer att drabbas av stora pensionsavgångar.

Om vi får brist på lärare och en ökning av lönekostnaderna, så står vi plötsligt inför liknande problem som på TV-universitetets dagar! Morgondagens politiker, såväl som rektorer och prefekter, kommer att söka med ljus och lykta efter effektivitet och - med nödvändighet - efter nya och bärkraftigare rutiner än de som föreligger i dag.
Vi går med andra ord en spännande tid till mötes.

Vi ses på nätet!

________________________________________




Gary Svensson är studierektor för magisterutbildningarna vid Tema kommunikation i Linköping och arbetar även som forskare vid Mälardalens högskola i Eskilstuna. De senaste två åren har han bland annat forskat kring Webbaserat lärande, WBL, och utvecklat flera kurser för magisterprogrammet Teknik Design Kommunikation. Han innehar för närvarande en forskarassistentjänst vid Tema kommunikation finansierad av Vetenskapsrådet. Gary Svensson disputerade år 2000 på avhandlingen Digitala pionjärer (Carlssons förlag).
Beträffande Digitala pionjärer och därmed sammanhörande: se också Rooke Time No 20, 23 och 28.

Gary Svensson
gary@svensson.gs
http//gary.has.it

© 2003 GARY SVENSSON
Artikeln får citeras om källan anges