Det kom ett brev från mnam/cci CENTRE POMPIDOU, Musée national d´art moderne Centre de création industrielle, dagtecknat ”Paris, November 14 th, 2002: Dear Sir, The Musée national d´art moderne, Centre Pompidou, Paris, is currently preparing a major exhibition on the theme ”Music and Visual Arts in the 20 th Century”, curated by Sophie Duplaix and myself. This exhibition, to be held in Gallery 1 on level 6 of the Centre Pompidou in autumn 2004, will provide a panorama of the 20 th century retracing the complex relationship between music/sound and visual arts.

The work of Viking Eggeling is, of course, of great interest in this regard. We have recently contacted the Moderna Museet concerning the Diagonal Symphony scroll from 1920 (se enclosed copy). Mrs Annika Gunnarsson, Curator of Prints and Drawings, has suggested that we write to your association, hoping you could perhaps help us locating further scrolls of this type, with similar dimensions. We have studied Louise O´Konor´s monography of 1971 (Viking Eggeling 1880-1925: Artist and Film-Maker, Life and Work, Almqvist & Wiksell, Stockholm), which does not seem to be exhaustive. We would be extremely grateful if you could inform us to the existence of other Eggeling scrolls in Swedish collections, that would not be catalogued in this publication.
I thank you for your kind consideration of this request and look forward to hearing from you.
Yours sincerely, Marcella Lista, Associate Curator.”


Samtidigt med brevet från Paris kom det förfrågan från Malmö Museer om material om Viking Eggeling och lån av ”Diagonalsymfoni” och porträtt av Eggeling, allt för kopiering och utställningsbruk.


Eftersom min tid då var alltför begränsad för en grundlig effektuering av detta - hur behjärtansvärt det nu än var - kunde emellertid allt ordnas på bästa sätt genom trogna vänner och goda medarbetare, främst Leif Eriksson och The Swedish Archive of Artists´Books - kontakterna till instutionerna i de ovan nämnda förfrågningarna är nu intakta och öppna - allt medan kommunikationsnätet också har vidgats åt andra håll.

En i olika sammanhang, som t.ex. i dessa, ständigt återkommande fråga är min personliga syn på konsten - och särskilt då det gäller Viking Eggeling - varför och hur mitt intresse för honom väcktes.

Svaret på den första delen av frågan kommer att framgå av texten längre fram i denna epistel.
Svaret på den sista delen är att det inte bara är Eggeling som konstnär jag är intresserad av och hans verk, utan det är i lika hög grad (och kanske högre) av ”den tid han verkade i och hans placering i denna”, och att denna hans tid i många avseenden liknar vår egen tid, och hur allt detta är av allmänt- och nutids-historiskt intresse; framför allt har det ett meningsfullt informativt värde eftersom denna relativt-nära-i-tiden-historia också till stora delar präglar både frågor och svar såsom de uppträder som högst olika (konst-)uttryck även i vår nuvarande turbulenta tid.

Om allt detta och mycket annat talade jag med Oscar Reutersvärd vid tiden för tanken att ”skapa förutsättningar och vara en plattform för konstnärligt skapande” (meningsföljden efter detta i stiftelseurkunden: ”i Viking Eggelings anda” var i princip sekundär eller åtminstone hänvisade den endast till det av oss redan kända konstnärliga skapandets envishet [på trots av en viss existentiell ensamhet som hör samman med det verkliga konstnärskapet] för att nå ett uppställt mål.
Att Viking Eggelings konstnärliga uttryck som sådant sedan länge var historiskt passerat föreföll det, märkvärdigt nog, i förlängningen som om inte alla i och runt Viking Eggeling-sällskapet var helt på det klara med, vilket jag - än i den dag som i dag är - finner anmärkningsvärt och egentligen utomordentligt häpnadsväckande!).

Dessa våra samtal hade vi år före det var möjligt att bilda Viking Eggeling-sällskapet. Detta skedde senare genom att vi genom sällskapet gjorde den internationellt kände konstnären även lokalt känd, i sin egen födelsestad - Lund, och att han fick förnyad uppmärksamhet och aktualitet, inte bara i Sverige utan även världen över, genom att vi använde honom som galjonsfigur för sällskapets verksamhet.


Att på en historiskt-korrelerande inställd syn upprätta en bred - och organisationsmässigt lokalt väl förankrad och fungerande - plattform för ett i tiden adekvat konstnärligt skapande, med den nämnda historiesynen och på den därav följande nu-tids-historie-konst-penetrerande grunden - det var min verkliga, liksom det var min klart uttalade, avsikt med bildandet av sällskapet.


Oscar Reutersvärd ville att jag skulle skriva om mina synpunkter och vad vi hade talat om, men just då tyckte jag att detta var alltför passivt och ägnade istället hela min tid och kraft åt att rent praktiskt och bokstavligt skapa plattformen - Viking Eggeling-sällskapet.

På denna plattform och i sällskapets hägn skulle sedan det konstnärliga skapandet, teoritiserandet och annat relevant verkande ske.
Om hur det blev med allt detta kan man ta del av, här på sidan, under rubriken Tidsfasetter IV.

Men uppmaningen som Oscar Reutersvärd gav mig: att skriva om vad jag hade för mening om allt detta och vad vi talat om blev inte av.
Nu-och-här blir det emellertid av - och jag tillägnar därför, post festum, Oscar Reutersvärd vad jag skriver i det fortsatta.

OM DEN MÅLINRIKTADE VERKSAMHETEN

Tanke- och handlingsmodellen följer orsak-och-verkan-sammanhanget, den vanligast förekommande upplevelsen som också är tillräckligt komplex - den demonstrerar ett tänkande som är direktstyrande och omedelbart.


Utsagorna här är knutna till det sinnesupplevda - de är därför också kopplade till estetik, eftersom upplevelsen i sig är urskiljbar endast genom att den har en från sin omgivning urskiljbar form.

Det etiska handlandet har sitt fundament i reaktionerna på det upplevda efter att detta med omedelbar och omedveten snabbhet filtrerats genom en mer eller mindre medvetet samlad kunskap.
Den sistnämnda är kontrollerad, annan kunskap har tillkommit utan tanke på en direkt nödvändig användbarhet.

Initierad kunskap är viktig som beredskap och nödvändig för en användbar och ändamålsenlig funktion vid handlandet då omständigheterna och nödvändigheten så kräver: den kan därtill vara direkt avgörande. Detta gäller även då kunskapsinnehållet varken är främst eller ens medvetet kopplat till sådant.
Hur och att handla - är alltså förberett.


Själva det omedelbara handlandet, den målinriktade verksamheten, och dess hanterande är testet på förståelsen av att omvandla kunskap till användbar klokhet: det är kunskapens tentamen för handlandet i livet det här är fråga om - det är vad som gör livet till högt eller lågt.
Denna levandets tentamen i avgörande stund kan inte göras om.
Möjligen kan den, vid ett eventuellt överlevande, i modifierad form, hanteras senare - men det ursprungliga ögonblicket återkommer aldrig.


Vad jag talar om är konst - verkets tillkomst, användning och funktion.



OM KONSTNÄRSROLLEN


Varför håller vi oss med konstnärer om det inte vore för att dekorera vår näromgivning - den skulle ju annars lätt kunna bli både tom och steril.
Genom att tilldela konstnären en sådan roll, som dekoratör, blir han samhällsnyttig och kan ge oss hjälp att bekämpa den skräck för tomrummet, horror vacui, som annars hindrar oss från att njuta av det lugn och den rimligt behagliga trygghetens omgivning som vi behöver för att kunna hantera det som inte alltid är så lättförståeligt i vår vardag.

Men om konstnärens roll inte är dekoratörens?
Om rollen kanske istället täcker ett intellektuellt handlingsområde som sträcker sig bortom den omedelbart lättförståeliga eller substansiella ytans? Om den är av ett helt annat slags humanism än den omedelbara trygghetens? Den kanske istället har att hantera de avvägningar som själva levandet i nu-tiden utgör?

Att leva fullt ut i nuet kan vara som att balansera på slak lina; sådant är farligt. Det kan och måste också konstnärskapet vara eftersom det handlar om att tydliggöra och tolka levandets parametrar, svårigheter och faror: Det gäller att skapa seende - att se igenom, och att se långt bort och över närhetens låga och ofta skymmande mångfald.

Att skapa balans på levandets slaka lina och ha den under full kontroll, att förklara och motverka småsynt svindel och att med stor tydlighet förhindra höjdskräck. Allt sådant motverkar också okunnighetens underlägsenhet och visar istället på de höjder som man kan och måste nå - och sedan fortleva på - om man skall kallas fullvärdigt levande.

Det handlar om kunskap och ett tydligt medvetande.
Men - det kan också ligga en fara i att ha ett tydligt medvetande; för detta är vad livet egentligen handlar om - och om det skall levas fullt ut utan att hindras av dårar dolda under ett hav av begrepp och titulaturer som i verkligheten är livsfientliga både för sig själva och för den enskilda människan; dessa galningar måste, med nödvändighet, utan förbarmande identifieras och oskadligöras.


Ingen annan i samhället än konstnären kan, genom den konstnärliga verksamheten, jaga över verklighetens yta för att plötsligt i en blixtsnabb turnering - eller under stor uthållighet - borra sig ner till annars okända djup för att finna vad som måste finnas.

Alla konstnärer opererar inte med samma lätthet och elegans i det okändas farvatten eller har samma tyngd i tidens utsträckta arbete; men internationellt medvetna konstnärer har alltid funnit sådant lika nödvändigt som att andas.


Naturligtvis har detta alltid varit nästan outhärdligt irriterande för de lokala-nationella storheterna i den tröga tavelmåleritraditionen; vem kan egentligen glömma den svenska konsthistoriens initiala förträngning och blockering av t ex Viking Eggelings blotta existens - som svensk - i världen.

Beträffande världen i dess ”moderna” mening var det först mot slutet av 1900-talet som tendensen vände när svenska studiosus började strömma ut i världen - och upptäckte att denna stora värld faktiskt fanns i verkligheten och vad den verkligen krävde, och vad tiden var och hur den manifesterade sig i den vardagliga verkligheten! Och man upptäckte att allt där ute alltid är runt omkring oss var vi än befinner oss - och att allt därför också alltid angår även oss hyperboréer!
Det var först i detta perspektiv - och i jakten på en ”inhemsk” internationellt betydelsefull svensk med en modern historisk position som vi saknade inom bildkonstens område - som Viking Eggeling fick göra entré på den moderna svenska konsthistoriescenen.

För många som för mig är Viking Eggeling en av de första, och praktiskt taget oöverträffade, bland de internationalistiskt tänkande och agerande ”bilden-tiden-filosoferna” inom bildkonsten.
Det var språket som sådant som var det viktiga för honom - film som han arbetade med var (endast) ett medel för honom att nå sitt mål. Hans ambition kunde tyckas måttlös: att översätta tidens tecken till ett mondialt läsligt språk.

Tecknet på ytan och tidsflödet var hans sökområde. Kanske var han den förste intereuropéen som systematiskt försökte koda bruset i sin tids mer eller mindre abstrakta bildkonstutveckling.


Hans persons fysiska livslängd blev kort men hans sista fullbordade verk kom att få ett långt liv med en vitalt förnyande funktion långt fram i tiden.
Eggeling dog 45 år gammal på sjukhus ett par veckor efter det hans enda fullbordade film ”Diagonalsymfoni” visats offentligt utan att han själv fick uppleva visningen. Året var 1925.

Det har under alla år, efter det den tillrättakomna filmen presenterades, diskuterats om det är hela eller bara delar, eller en del av den ursprungliga filmen som eftervärlden nu har att ta ställning till som ”Diagonalsymfoni” - om det alltså är orginalet eller ej - och/om med vilken hastighet den skall framföras som orginal/kopia.

Sådant är ju i praktiken endast av akademiskt-cineastiskt intresse och är ett spörsmål som möjligen kan vara viktigt som just ett sådant - vilket här, liksom så ofta för utanförstående, synes bestå av till lika delar handlingsförlamande som ett obegripligt akademiskt käbbel i sig.

Men med detta har filmen ”Diagonalsymfoni” som ett konstverk intet att göra, ett konstverk som talar sitt språk i sin tid; det akademiska käbblet med sina petitesser har väl snarast varit hindrande för förståelsen av filmen som ett bildkonstverk med en existens som ett sådant - som ett logiskt bildkonstverk av sin tid av en medvetet internationellt arbetande konstnär: som ett viktigt verk-av-sin-tid.


Visst är ”Diagonalsymfoni” i dag ett museiföremål och skall betraktas som ett sådant. Men lika visst är det också att verkets egen verklighet - som ett bildkonstverk av/med sin tid som viktig medagerande - i ett fattbart där-och-då-perspektiv - som dess betydelse ligger, och det är som sådant det ännu är fattbart för oss.

Det är detta rent konstnärliga tilltal som var det nya och intressanta i Eggelings ”Diagonalsymfoni” med sitt bild/teckenflöde av anslående och magistral potential.
I filmens mönster och i det sekvenserade tidsflödet av tecken är det just som sådana noteringar, där han tecken för tecken försökte skapa ett nytt bild/form/alfabet för sin samtid, som hans storhet ligger.


Frågan är om det över huvud taget är möjligt att komma till insikt om hur viktigt och sofistikerat detta Eggelings tilltal var för sin tid - för en nutid - under andra premisser än under en upplevd, framsynt och förtydligad internationalism? Säkert inte!
Det är såtillvida ironiskt att tiden då, i så hög grad, liknar tiden i dag -.
Med andra ord - vi har blivit förda tillbaka till ruta ett!
Till en hektisk mellankrigstid. Då som nu!

Jag har svårt att föreställa mig att de sista tjugo årens förnyade intresse för Viking Eggelings konstnärskap skulle vara möjligt utan den nya internationalism som kommit efter en öppnare världs nya kommunikationer och det därav flitigare resandet, genom TV, eller vad som har blivit följden av datorn med sitt revolutionerande Internet. Det har brutit ner en stor myckenhet av de barriärer som tidigare hindrade den internationella kommunikationen människor emellan.
Och det har försett oss med nya tecken och nya språk - för vår tid.



OM HUVUDROLLEN

Världen älskar den fattige konstnären, svårförståelig för sin samtid, som lever ett kort och hektiskt liv gärna innehållande skandaler, som dör relativt ung och gärna olycklig, och lämnar efter sig ett liv fyllt av märkvärdiga anekdoter och en rimligt begränsad produktion kring vilken sedan en flora av mer eller mindre fantasifulla tolkningar kan uppstå.

I bästa fall inspirerar denne konstnärs liv och leverne, och förhoppningsvis udda verk, i sin förlängning till litterära tolkningar och akademiska avhandlingar och, i den bästa av alla borgerliga världar, en svårtillfredställd eftertraktan från privata samlare och offentliga muséer.

Till detta samhälleliga epitafium fogas den verkliga guldkanten genom att det försvarslösa eftermälet tas om hand av och blir ett offer för en oförblommerad konsthandel (dvs. om det finns verk kvar att handla och vandla med) - i annat fall stannar det tragiskt nog vid att ett sådant konstnärskap kommer att fungera som ett dunkelt litterärt/akademiskt memento.


Mycket av myten kring Viking Eggeling har fram till i dag kommit att skymma konstnären, en av modernismens pionjärer på sitt område, och till mytbildningen har väl ingenting bidragit så starkt som de på musik anspelande titlarna på hans mest kända verk.

Han ”gode vän” Hans Richter tillsammans med Viking Eggelings tidigare medarbetare och senare Richters hustru (Erna Niemeyer då, senare känd som Renate Green och slutligen) Ré Soupault har väl också, av rent ekonomiska skäl, bidragit till att förstärka myten om honom och hans verk och arbete.
Väl bekant i detta sammanhang är inte minst Richters famösa försäljning av en, beträffande äktheten ifrågasatt kopia av ”Diagonalsymfoni” till Nationalmueum i Stockholm, (Richter fick under hysch-hysch-hanterande av saken köpa tillbaka den - utan att bli utsatt för granskning som konstförfalskare) - och en därefter följande konst/filmhistorisk, men i huvudsak kriminalteknisk, avhandlingen om Viking Eggeling av den i Viking Eggeling-figuren djupt betagna filmvetaren Louise O´Konor ...

Nu har ju mycket vatten flutit under broarna sedan dess, ett av helt andra skäl större intresse har visats Viking Eggeling och hans verk, och därav har följt ett vetande och ett medvetande om att rätt placera honom och hans verk i tid och rum och innehåll på ett helt annat sätt än vad som var fallet vid Richterskandalen som skapade det lilla intresse som fanns vid tiden för dess pikanterier (något annat kan dessa händelser knappast kallas - i varje fall inte konsthändelser - möjligen händelser med konst (-verk) inblandade).


Påverkad av sin alltmer rörliga tid, ett milleniumskifte, ett världskrig med stora omvälvningar, interkontinentala resor och mycket annat sådant - och ett europeiskt allt snabbare virvlande tjugotal formades Eggelings tidsspråk.
Det på en gång både vidare och krympande i såväl geografisk som historisk mening som var hans tids kännemärke, blev också till hans personliga, av tidens nya teknologi formade, rörliga tecken genom att han för vad han ville åstadkomma som bildkonstnär använde sig av filmen som medium för att uttrycka sig adekvat i sin tid.

Genom att använda sig av filmen som uttrycksmedel ger Eggeling en stark närvarokänsla i tjugotalet och en egensinnig logik i det språk som var en följd av erfarenheter från allt i tiden från dadaistiska formexperiment till teknisk stilistik. I sitt mest kända verk, filmen ”Diagonalsymfoni”, attackerar han formen från ständigt nya håll och vinklar. Och det är just om abstrakta former som tvådimensionella tecken det handlar, tecken grupperade i sekvenser som blir tidsliga, och därmed tillförda ännu en dimension, genom filmens flytande i tid. Filmen, i det skick vi nu känner den, är i sitt rimliga framförande i sin tids teknik, drygt 7 minuter lång.

Det är först på senare år man har börjat skönja konsekvenserna av hans skapande, från den konkreta stillbilden, dess förvandling under processen, filmen som medium fram till en bildkonst med en ny dimension - genom sin rörelse: tiden införs i verket - formerna förvandlas i realtid vid betraktandet. Formen i sig är inte slutresultatet; slutresultatet är själva förvandlingen. Handlingen i sig är ett faktum, inte som en abstraktion utan som det konkreta innehållet.
Det är sitt formspråks syntax Viking Eggeling prövar och förmedlar i ”Diagonalsymfoni”.

Genom att använda sig av filmen som ett nytt medium i sitt bildskapande fortsatte Viking Eggeling med strikt konsekvens att rensa det konstnärliga uttrycket från allt yttre bråte, från ett ”realistiskt berättande” för att komma fram till en avskalad, renad, förhöjd konst, där rörelse och linje handlar om budskap - i förändring - som användning. Han försökte skapa ett nytt språk. Liksom andra tidiga modernister, som t.ex. Kandinsky, drevs han av sin historiska tid i samma riktning: mot ett nytt språk. Hans universialistiska bidrag till ett sådant språk var ett tydligt tecken i tiden - just genom att använda filmen som medium.

Viking Eggelings film-bildkonst bestod av geometriskt abstrakta kompositionselement med tidsliga återtagningar, nästan upprepningar, där själva intervallen och föränderligheten och förändringen är själva avsikten och tecknen uppför sig därmed också i en styrd upplevbar koreograferad syntax.


Om vi nu klarare kan urskilja det kommunikativa i Eggelings bildspråk - finns det all anledning att betrakta det som lika dynamiskt djärvt och expressivt som den tid han levde och verkade i - och att också se det som just en eklatant spegling av denna tid. Då kan vi också äntligen komma längre än till filmmakaren Viking Eggeling och nå fram till bildkonstnären.

Märkligt nog finns ingen adekvat analys av hans bildvärld utan alla analyser då det gäller Viking Eggelings betydelse som konstnär har gällt hans film som sådan, som delar eller som helhet.
(De svaga ansatser till bildanalyser som gjorts är så okunnigt gjorda, tendentiösa eller helt enkelt så undermåliga att de praktiskt taget är lika med ingenting. De är helt enkelt försumbara.)



OM SKILLNADER

Skillnaden mellan konstnären och konstvetaren, förutom att konstnären vet mer om sitt verk än (konst)vetaren, är att konstnären personligen och direkt har fingret på tidens puls medan konstvetaren har fingret på ytan av resterna, sedan verkets tids puls slutat slå.

Verket som konst har för konstnären en direktanläggning på den omedelbara nutidens puls; (konst)vetarens finger är med nödvändighet utanför liggande och bortom; ett finger under vars praktiskt taget obefintliga taktila varseblivning verkets puls dessutom slutat slå.

Vid skrivningen om konstnärens verksamhet lägger (konst)vetaren därför istället sitt eget atrofierade finger i en silverhamrad monstrans med apokryfiskt guldkantat värde för populasen att hämta ur och att tillbe.
Konstnärens verksamhet kräver med nödvändighet sin tids syresättande hetluft, hastigheten och det omedelbara heta pulsslaget - och dess lika nödvändiga försvinnande - för att fullt ut fungera.

(Konst)vetarens skrönor, vid hanterandet av den konstnärliga verksamhetens efterbild, skapar istället alldeles egna bilder som sitt skrivna verks värde - även om subjektet sägs vara upplevd-konst, är det som beskrivs enbart den egna - ofullständiga - synen på den konstnärliga verksamheten - som vederbörande alltså saknar relevant upplevelse av: den nödvändiga tidsliga närvaron vid verkets tillblivelse saknas!

Konstnärens verksamhet är konst endast om den har en funktion (som konst)!
Historia har funktion som historia - vilken givetvis är oerhört viktig - som sådan!
Konstvetaren är konsthistoriker - och en viktig specialist som sådan; man må sedan ändra beteckning från konsthistoriker till konstvetare aldrig så mycket! Han är uteslutande konsthistoriker - hur mycket han än vill vara något annat - så länge han alltså inte är tidsligt närvarande i verkets tillblivelse!

Att vara den aktive närvarande vid konsttillblivelsen är fråga om något som saknar såväl titulatur som personligt skyddsnät - man gör nämligen då gemensam sak med verket i dess realtid - är en del av det intellektuellt farliga pulserande livet.

Om vad konst är och om dess funktion som sådan kan ingen uttala sig som inte varit en del av denna upplevelse - och framför allt är den avgörande för meningsfulla och vettiga utsagor i ämnet.
Här handlar det inte främst om historiekunnande utan fastmer om en vilja att våga omfatta något annat än vad referenser kan vidimera - att våga vara sökande och framsynt - och detta inte bara privat utan också, likmätigt konstens funktion och den humanistiska vetenskapliga plikten, - kommunicera detta välbestämda sakläge och förhållande till offentligheten!



OM VETENSKAPEN

Huruvida det föreligger någon plikt att kommunicera vetenskapens organiserade kunskap om verkligheten, som i vetenskapens namn ofta framtonar ytterst abstrakt, och om hur denna kommunikation i så fall skall ske kan givetvis diskuteras. Men det bör vara rimligt också för
vetenskapsmannen att bidra till förståelsen av denna vår tids verklighet som inledningsvis beskrevs som utgångspunkten för dessa anteckningar: orsak och verkan knuten till ett estetiskt och etiskt hanterande av de ögonblick då handlandet är oundvikligt.

Förståelse för konstnärlig verksamhet, och i görligaste mån förklara den för omvärlden bör i varje fall ligga inom vetenskapens, dvs inom den organiserade kunskapens område att göra reda för.
Att sedan förutspå framtiden bör i varje fall konstnärens verksamhet ägna sig åt, men rimligen också forskningen.

I detta avseende ligger vetenskapsmannens och konstnärens olika roller mycket nära varandras - dock med den skillnaden att konstnären har en större frihet i sin verksamhet än vetenskapsmannen har i sin borgerligt slutna akademiska miljö, där all möjlig hänsyn också måste tas till de föreliggande (ofta begränsade) avancemangsmöjligheterna i detta slutna existerande vars mentalitet understundom kan ta sig uttryck liknande den som råder i barnens sandlådevärld - det är en strid på kniven i den borgerliga hierarkin i den akademiska världen som det ofta handlar om, och sådant kan (men förhoppningsvis inte gör) gå ut över vetenskapsmannens moral.

Men det kan alltså också påverka den verklighetsbild man som vetenskapsman presenterar. Den kan t.o.m. döljas under det systematiska och metodiska inhämtandet av kunskap inom de områden man är satt att förvalta utvecklingen av.

Att samla in och klassificera data: här kan underlåtenheten understundom spela roll, liksom vid observationer eller experiment kan horribla tolkningar av analyser ge endast önskvärda resultat och därför också ge endast de önskade generella slutsatserna. Formulerar man sedan slutresultaten baserade på sådant hämmar man, till skillnad från konstnären som inte har alla dessa borgerliga hänsyn att ta, istället för att utveckla vår förståelse för nutiden och framtiden.

Den verkliga vetenskapens, liksom den verkliga konstens huvuduppgifter är att förstå det mänskliga handlandet och beteendet för att kunna klarlägga mönster i samhället och hos dess individer och att förklara verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser.

Att dessa processer tar sig olika uttryck för vetenskapsmannen och för konstnären är naturligt och att dessa framstår som ytterst olika är givetvis både förståeligt och nödvändigt - men dessa verksamheter är i grunden inte så olika - det viktiga är att ny kunskap läggs till den gamla, samtidigt med en utveckling genom att man tillför ett nytt hanterande, nya fakta och prövar nya principer.

Att tiden, i denna orsak-och-verkan-verklighet som är levandet, tar diskontinuerliga språng kanske konstnären tidigare hade lättare att handskas med, även om vetenskapsmannen numera också har lätt att hantera detta (genom det allmänt accepterade Kuhn´s paradigmbyte).
Att tidigare teorier överges eller att kända fakta och förhållanden tolkas ur helt nya perspektiv, är ett positivt tillstånd för såväl vetenskapen som för konsten.


Men - hur mycket man än talar om den gränsöverskridande forskningen och samarbetet över fackultetsgränserna, så fungerar de akademiska processerna i detta avseende dåligt, eller inte alls, varken i tid eller, förefaller det, som i vilja.
Välviljan däremot talar för, men det verkar inte som om den verkliga viljan och önskan till det nödvändiga samarbetet finns där, och detta kan tolkas som emot.
Och här skiljer sig den verkliga verkligheten, konstverkets/konstnärens verklighet och den borgerligt akademiska verkligheten tydligt ifrån varandra.

Man borde mer allmänt i den akademiska forskningen oftare ha ögonen öppna för lärdomen i ett av de ämnen som det är avsikten att sätta lupp över i dessa anteckningar, nämligen konstteorin, där kommunikationsteorier numera spelar en allt större roll som en psykologisk förklaringsmodell i ämnet - och härav följande: definitivt inte som i den senare tidens filmteorier, som också spelar roll här, att ge sig hän åt navelskådande psykoanalytiskt influerade teorisystem.

Sådant sammantaget har nämligen spelat roll då det gällt den akademiska forskningen och hanterandet av Viking Eggelings konstnärskap.
Eftersom Viking Eggelings film ”Diagonalsymfoni” har förvaltats av den
Litteraturvetenskliga institutionen, under vilken teater, drama, film sorterar, har Eggelings verk kommit att betraktas enkom som film, och inte som en logisk utvecklingsdel av hans bildkonstverksamhet.
Man har också med film/litterär utgångspunkt (och inte bildkonstnärlig) låtit kompilera den med musik (av filmteoretiskt inflytande naturligtvis), grundat på att Eggeling ofta hade musikaliska titlar på sina verk, och att han hade en musikalisk borgerlig familjebakgrund.
Man har t.o.m. tänkt sig en ändrad hastighet än den gängse (eller den troliga hastigheten) på ”Diagonalsymfoni” för att den bättre skall passa till musikteorin!

Den Konstvetenskapliga institutionen har alltså inte som främsta institution tagit sig an Viking Eggelings verk ”Diagonalsymfoni” - för vad den är: bildkonst i en logisk bildkonstnärlig utveckling!

Det kan inte hjälpas att det ligger en känsla av att man i brist på bättre vetande (eller underlåtenhet i förhållande till litteraturvetenskapen / filmen) avstått från att betrakta Viking Eggelings konstnärskap i detta avseende som bildkonst utan enbart som film och därför inte utsatt det för tillbörlig konstvetenskaplig forskning i t.ex. den formbeskrivande teorin, eller ännu hellre i det konstpsykologiska, eller framför allt i det konstsociologiska perspektivet.



OM TIDEN

En sådan konstsociologisk forskning skulle kunna vara av betydande värde eftersom det inte går att komma ifrån att Viking Eggeling levde och verkade i ett språkområde och i en tid som i mångt och mycket hade idealistiska, mystiska och teosofiska strömningar som levde sida vid sida av Bauhaus med sin socialt medvetna konstruktivism och sitt stränga formspråk - och som allt utvecklades om även på olika sätt - i en anda av att söka skapa en såväl socialt som intellektuellt bättre värld än den som förorsakade det första världkriget - då Viking Eggeling och många med honom sökte sin tillflykt till Schweiz och Dada-rörelsen - från vilken i sin tur ”den moderna” konstteorin och konsten, i högre eller lägre grad, har utvecklats ifrån - och sådan den nu, i sina många och olika skepnader, visar sig.

Därför saknas det inte aktuella forskningsinriktningar för ett djupare studium av tiden för Viking Eggelings konstnärskap och för hans konst i förhållande till denna.

Resultaten av en sådan forskning skulle kunna överraska genom att ge vår nutidsuppfattning nya och/eller andra dimensioner.
Även för vår självbild i nuet skulle en sådan forskning kunna ge en annan grundsyn av betydelse.
Detta behov av förståelse gäller inte enbart, eller ens främst för konstens del, utan jämväl för den tid vi lever i som helhet - här skulle denna ha en avgjort betydande relevans.

Sådant skulle med andra ord kunna skapa begriplighet av vår nutid och ge den det historiska perspektiv som uppenbarligen saknas av/hos många i dag. Detta gäller inte bara vad avser konstens uttryck (som står i paritet med tiden och vad som i övrigt uttrycks i den) utan i ännu högre grad den omedelbara nutidens sociala och politiska tillstånd.

Möjligheten kan inte uteslutas att det genom den organiserade kunskapen som forskningen innebär - och en klargörande redogörelse för den - att det också skulle kunna uppstå en förklaring på varför, som i ett tidsligt just-nu intryck, det inte känns märkvärdigt att finna sig tillbakaflyttad till ruta ett i den kulturella utvecklingen.

Skrämmande nog uttrycker inte så få en sådan känsla av regress just nu, såväl på den lokalt/regionala scen som traditionellt förknippas med kulturell verksamhet (med sin begränsade rumslighet), som på den internationellt nutida betydligt vidare scen som Internet utgör - på denna scen blir intrycket av en regression mer skrämmande genom det mondiala perspektivet.

Förhoppningen om en ändring av detta sakernas tillstånd är en nåd att stilla bedja om, och om det inte har någon som helst möjlighet att förväxlas med en trygghet som skulle vara falskt eller värden som i verkligheten är fiktiva, vore detta det verkliga målet att sträva efter - för såväl den framsynte vetenskapsmannen som för konstnären med fingret på tidens puls.
Det är ett behov som tiden i detta nu indikerar ett stort behov av, inte till tröst utan till ett tydligare seende bortom det alltför nära och lågvuxna, för att därigenom se en klarare och tydligare framtid.





© 2003 Bengt Rooke och Rooke Time.
Artikeln får citeras om källan anges.