Efter terrordåden i USA den 11 september förra året lämnade många oroliga människor sina tidigare tämligen sansade personliga åsikter då det gällde politiska frågor och sina forna ställningstaganden i ras- och religionsfrågor. Istället skärptes deras åsikter till ett, i det närmaste orimligt och till stora delar kritiklöst, accepterande av vindicerandet av revansch som det enda möjliga botemedlet mot denna oro.
Andra, mer besinningsfulla men inte mindre bekymrade, människor reagerade genom vidare reflektioner och har låtit uttrycka en mer eftertänksam syn på såväl orsakerna till det inträffade som på de därefter följande inhemska och i förlängningen internationella konsekvenserna av terrordåden i New York och Washington.

Då USA snabbt skulle handla efter händelserna och ingripa i skeendet blev det som bekant huvudsakligast i Afganistan detta skedde.
Massiva luftattacker mot dess islamskt fundamentalistiska talibanregim, som ansågs ligga bakom terrordåden, bäddade för störtandet av regimen.
Flertalet länder i världen gav genom FN mer eller mindre omgående sitt stöd för detta; man menade uppenbarligen att man därigenom kunde hoppas på mer stillhet och färre utslag av oroligheter även i ett vidare och mer globalt perspektiv.
Det är svårt att se att så har blivit fallet.


En olycklig sida av saken var, som det senare visade sig, att det fanns stater som talade med kluven tunga i sammanhanget och såg helt egna fördelar med att stödja en kraftfull sanktion mot den internationella terrorn.
Genom att kalla den inhemska politiska oppositionen för terrorism ansåg man sig ha en internationellt acceptabel legitimitet för att än hårdare och brutalare än tidigare slå till mot denna - och man har sedan dess sökt utplåna den i allt blodigare uppgörelser.
En annan sidan av saken blev att den våldsbenägna delen av oppositionen skyndade sig att låna alibi för sin verksamhet genom likartade trosföreställningar som anses ligga bakom USA-händelserna - och har sedan dess allt blodigare påtalat de oförrätter och kränkningar man blivit utsatt för.

Att låta de olösta regionala problemen komma i skymundan genom vad som hände i USA har det inte varit tal om från någondera sida.
Det har inte blivit lugnare i världen efter den 11 september 2001.


Huruvida sedan någon rättvisa kan anses skipas genom det egendomliga förhållandet att flyga talibanfångar - av olika ursprungsnationalitet dessutom - över halva jordklotet, till en oviss och som det synes människoovärdig förvaring under de egendomligaste premisser på USA:s Guatanamobas på Cuba, måste nog i hög grad sättas ifråga.
Detta skulle väl möjligen kunna undgå klander endast i USA:s inhemska s.k. "bibelbälte" vars mest uttalat extrema religiösa fanatism inte står talibanernas långt efter. Klander kan väl för den delen inte heller komma ifråga från andra maktstrukturer av nationalstatskaraktär som runt om i världen bygger sin styrka på bindningar av det kitt som kommer från andra religiösa trosföreställningar.

Och - till en inte obetydlig del är det väl så ifråga om detta: det handlar nog mer om inhemsk politik och mindre om att, som det så storslaget hette i initialskedet av händelseförloppet, värna om de demokratiska idealen, dess frihet och det internationella samarbetet för den sakens skull.

FN sanktionerade idén om det gemensamma internationella ingripandet; - att under amerikansk ledning slå till mot den internationella terrorismen ansågs som en viktig mellanfolklig demokratisk angelägenhet med högsta prioritet och som ett projekt i sig -.
Härvidlag menade USA att det dels först och främst var liktydigt med ett angrepp mot Afganistan, dels mot internationellt organiserade terroristceller som uppenbarligen fanns - och mot "stödjande sympatisörer" som man menade fanns i olika länder runt om i världen.

Vid handhavandet av det sistnämnda blev det rent praktiskt så - och detta är betydligt allvarligare - att amerikansk jurisdiktion kom att gälla över hela världen, oavsett vilka rättsregler och vilken lagstiftning och syn på bevisbördan som gällde i det enskilda landet (vilket väl inte kan ha varit en ursprungligt menad FN-tanke).

Genom händelserna såsom de utvecklades godtogs också idén om att "USA var i krig" (som senare också Israel ansåg sig vara - dock med inhemska motiv) mot terrorismen.
USA ställde sina styrkor till förfogande för försvaret av den internationella "friheten" och för den västerländska demokratins värderingar.
Till krigsförklaringen mot den internationella terrorismen fogades ett avancerat och övertygande politiskt resonemang som förklarade för världen att detta krig inte var något som angick endast USA utan att det också praktiskt taget var en skyldighet för varje annat enskilt land med demokratiska värderingar att ansluta sig till.


Länge ansåg man att haven var fria, att himlen och rymden över våra huvuden var fri.
Numera är havet inte fritt och himlen är inte så blå som tidigare; både himmel och hav har blivit fruktansvärda och gränslösa (och ensidigt kontrollerade) vidder för ond bråd död; inte som förr, då människan sökte sammanbinda fjärran kontinenter i handelssystem och naturens egna krafter och förhållanden gjorde att man sökte behärska elementen för den sakens skull -.
Nu gäller det en handel och vandel av ett helt annat slag: en i praktiskt taget religiösa termer formulerad politiskt/ekonomisk global process där vikterna vid handeln varken är på förhand överenskomna - eller accepterade såsom till fullo giltiga för alla - sådant skapar stor oro på många håll.


Att en förändrande process är nödvändig i samtiden är de flesta överens om: för det nya transparenta, högteknologiska och öppet kommunicerande personliga och mellanfolkliga umgänget har detta en social och därför också en politisk dimension.

Men hur och vilka krafter som skall ha den poliskt/ekonomiskt/moraliska tolkningsrätten i denna omstörtande process råder det i allra högsta grad delade meningar; politiskt/moraliskt tankegods såsom det omsatts i militära, handels/ekonomiska och andra aktiviteter i det globala perspektivet under senare tid är åtminstone inte ägnat att inge annat än oro.


Dagens länder, de moderna väst- och centraleuropeiska nationalstaterna, skapades av regioner i en process där jord och territorier ställdes i centrum. Människors arbete och utvecklande av kunnande skapade ett ekonomiskt kapital som gjorde nationen till en given territoriell storhet sammanhållen av ett vittförgrenat nätverk av funktionella och symboliska band.
Industrialism och nationalism blev enheter som kom att spela en avgörande roll vid skapandet och förstärkandet av föreställningen om nationer och folk. Gränserna förändrades från att ha varit markörer för militärt inflytande och skatteuppbörd till att bli skiljelinjer mellan "folk", mellan "de egna" och "de andra".


Hav eller land som tidigare förenade regioner blev genom nationalstaten istället åtskiljande, regionala öar av särarter som tidigare var knutpunkter förvandlades till periferi. Nationalstatens storhet skulle skapa en nationell särart som var större och mer viktig än den regionala.

Hur det genom tidens verkan blivit problematiskt i förlängningen av detta är inte svårt att se: som följd av den tidigare supermakten Sovjetunionens upplösning återupprättades en mängd (mer eller mindre bräckliga) nygamla nationalstater; problem som visat sig vid Balkanstaternas blodiga, mer eller mindre "naturliga" gränsdragningar; de kolonialkonstiga gränserna i ett Afrika på sammanbrottets rand i stort, åtminstone för de mindre och under längre tid koloniserade länderna; de stora arabisktalande regionerna runt Medelhavet och Persiska viken med sina olika gränsdragningar och kombinationer av statsformer - och, framför allt den där allt förödande, och för lång tid framöver ödeläggande, till synes ständigt eskalerande israelisk-palestinska katastrofen - där en lösning och en någotsånär stillhet inte kan skymta ens vid horisonten; - och de oss i Europa mera näraliggande försöken att så fort som möjligt söka en överstatlig kraft i ett förbund av nationalstaterna i Europa, nota bene, mot!: det nu hegenomistiska USA som är den spelförande brickan i detta komplicerade spel med människors liv, levande och död - och inte heller att förglömma - tro - såväl i religös mening som i tilltro och framtidstro.


Att en på många områden globalt och politiskt väletablerad och insiktsfull person på ett slående sätt har formulerat USA:s dominerande ställning i världen i dag såsom jämförbar med den som det romerska riket hade under imperiets storhetstid ger i detta sammanhang skäl till uppmärksam eftertanke.


Idén om nationalstaten har ju sedan länge passerats av den historiska utvecklingen. De nationella ekonomierna, som upplevde en konstlad renässans under de båda världskrigens avspärrningar, har i själva verket befunnit sig i fortlöpande upplösning under hela 1900-talet.
Globaliseringen är inte någon ny företeelse som plötsligt dykt upp i slutet av 1900-talet, utan bara en ny beteckning på något som till sist blivit uppenbart för alla.

Nationalstatens försvagning är ofrånkomlig, samtidigt som praktiskt taget alla demokratiska institutioner har byggts upp inom dess ramar.
En "avnationalisering" är därför långt ifrån någon enkel och oproblematisk process - och vilka krafter som i framtiden skall bestämma våra politiska, ekonomiska, demografiska och kulturella kartor är därför i högsta grad viktiga frågor att hantera - i detta nu - i detta "post-september-2001"-läge.


En direkt följd av obalansen i nationalstatens inre utveckling har gett näring åt de historiska regionernas återkomst, genom att dessa uppfattat sig som missgynnade och oönskade.
Historiens gång är liksom tiden obeveklig.
Den homogena nationalstatens tid rinner ut och dess syrefattiga men trygga och förutsägbara sociala och kulturella regelverk kommer aldrig åter - historiens gång är obeveklig.


Afganistan har aldrig haft nationalstatskaraktär långt mindre har det i historisk tid karaktäriserats som homogent, förutsägbart eller för den delen tryggt. Men som historisk region är Afganistan oomtvistad.
Och negligerande ord som "missgynnade" och "oönskade" har mångenstädes hörts såväl i den s.k. nord-syd "dialogen" som från den s.k "tredje världen" - inte bara i Afganistan; vad det därtill också handlar om är det sprängstoffyllda demografiska problemet i ett globalt perspektiv.

Därför förefaller det allt annat än lugnande att representanter för den sedan länge passerade, och genom själva tiden korrumperade, nationalstatsidén visar fientlighet mot regioner med egna politiska, historiska och kulturella särskildheter och - utan att till det yttersta ta hänsyn till dessa - förvandlar dem till "strategiska mål" att utplånas, för att sedan återigen av egna strategiska skäl "återskapa" dem.

Att också andra och nya områden - efter Afganistan - efter händelserna i USA den 11 september 2001 - har visat sig stå i åtanke för detta globala omvandlingsprojekt kan knappast leda till annat än att öka oron i världen.


Alla vi människor hör hemma någonstans; även då vi försvinner ut i cyberrymden förblir vi territoriella varelser. Våra liv utspelar sig på platser, och någonstans finns den plats som vi vill betrakta som den från vilken vi kan förstå oss själva och meningen med våra liv.

Föreställningen om regionen handlar om detta.
Men vilka krafter som skapar den nya tidens enheter och de nya sammanhang i vilka vi kan finna vår plats i tillvaron är i dagens läge höljda i ett obehagligt dunkel.
Mot bakgrund av vad som sker runt om i Europa och i världen i övrigt ger detta inte uteslutande behagliga associationer.

Detta kan möjligen också vara anledningen till att vi kanske riktar våra blickar åt alldeles fel håll - att det som skapar de nya sammanhangen redan finns här - utan att vi riktigt förstår att tolka dessa sammanhang och dess verkliga innebörd. Mot en sådan bakgrund kan det vara fullt möjligt att det som vi i idag betraktar som problemområden kanske i själva verket är embryon till morgondagens regioner.
Inte därför att det nödvändigtvis är något eftersträvansvärt utan därför att det kom att bli så, därför att historien skapade det, precis som historien skapat allt det föregående.





© 2002 Bengt Rooke och Rooke Time.
Artikeln får citeras om källan anges.