KRAFT - SYMBOLER - MYTOLOGI

På segelskeppens tid styrdes dess långa resor runt jorden oftast efter storcirkelnavigering vilket innebar ständiga kursändringar.
Den tradition som utvecklades under sådana långresor skapade och fordrade sin speciella disciplin och rytm och rutin inte minst för allas säkerhets skull och genom det begränsade rum som skeppet utgjorde för alla ombord.
Resor som dessa är sedan länge försvunna liksom den disciplin och tidsrytm som härskade där.

Världsomseglingar med stora seglare är nu en hetsande och hård sport som bedrivs enligt andra premisser, men rummet för de ombordvarande är av nödvändighet lika begränsat (om inte mer) som för tidigare långseglare; sådant försätter ofta enskilda medlemmar av besättningarna i situationer av aggresiv klaustrofobi - vilket är en annan faktor än den rent idrottsliga; och under naturens nyckfullheter kan sådant skapa en olycksdrabbande fortsättning av såväl själva seglatsen som inverka menligt på den sportsligt/idrottsliga prestationen.

Traditioner har en avgränsad utbredning i rummet medan det moderna står för det gränsöverskridande och globala.
Ett påstående som detta, som tidigare var sant från en horisont, har plötsligt fått en annan sanningshorisont att styra mot.


Vedertagna sanningar om människans frihet i rummet måste nog, efter de katastrofala händelserna i USA den 11 september, svängas till att omfatta hela den storcirkel som moderna människor styr sina liv efter.

Frihetens horisont ser uppenbarligen olika ut för olika navigatörer - om man ser den uppifrån - i det bergränsade rummet - eller underifrån.
På det fria havet kan det förefalla som om horisonten är densamma på däck som under - men den avtecknar sig olika eller inte alls i det slutna rummet utan fri sikt.

Det slutna rummet blev på ett ohyggligt sätt slutet för tiotusentals människor - öppnat för ingen.
Världen är skakad och horisonten syns ännu inte efter stormens förrödelse - hur horisonten kommer att avteckna sig efter det stormen bedarrat vet ingen.

Tradition och modernitet är begrepp som för de flesta har någonting med tiden att göra. Traditionerna sträcker sig tillbaka i vårt förflutna medan det moderna representerar ett föränderligt nu och en omvälvande framtid.
Mera sällan reflekterar vi över att dessa begrepp också har en rumslig dimension.
För de flesta av de tusentals människor som blev fångade i den krossande och blodiga betongfälla som World Trade Center i New York blev till, och för människorna i Pentagon, Washington, blev den fria horisonten i det slutna rummet ingen akademisk fråga - det blev ingen fråga alls - det blev slutet för dem - den besinningslösa döden - orsakad av den lika besinningslösa terrorn.

Både det traditionella och det moderna står för ansträngningar att slå vakt om någonting specifikt i tid och rum.
Båda kämpar till synes mot tiden, det vill säga mot de samhällsprocesser som av någon anledning hotar att radera ut den särart den värdesätter.
Samtidigt kämpar de också mot rummet, mot nya rumsliga ordningar som hotar att utplåna gamla gränser.
Det är kanske inte i första hand det gamla eller det forna människan alltid värnar om, utan om det som hon uppfattar som det mänskligt essentiella i den storcirkel som själva livet utgör.

Men det finns uppenbarligen betydande skillnader i hur man uppfattar själva levandet. I det ena fallet framstår det som om det skulle vara den materiella kulturen som skulle bevaras, i det andra får man det att framstå som om tonvikten ligger på vad som skall anses vara en andlig kultur.
Och förandligandet i såväl det materiella som det spirituella tas ofta till intäckt för framgång eller motgång i den kamp för en berikande tillvararo som vi kallar levandet.
Ett levande med plats för både ett privat och ett offentligt rum men också med ett personligt och intellektuellt rum där människan sporras till att förverkliga sig själv i ett störst möjligt fritt samhälle.

Men - i det vurmar också inte sällan den urbana medelklassen för den samhällsgrupp som befinner sig i periferin och därför längre ner på samhällsstegen; dock - på den stegen är det de mindre kunniga och därmed underklassen som utnyttjas - och hämnas - genom att den kan fås att mena sig vara av en andligare kultur och som genom exploatering blivit till just den underklass som nu utmanar sina översittare.

Inget cementerande av hålen i världen-rummet kan kontrollera det skeppsbrott som hotar.
Att konservera ett nu som är på väg att försvinna - och det har det varit under lång tid i vårt nuvarande realtidsfixerade globala kommunikationssamhälle - lotsar säkert inte havererandet mot ett lyckligare levande.
Inte heller ett religiöst/världsligt cement kan täta de ödesdigra krossår som det frihetliga skrovet fått.

Man lotsar ingen till levandets frihet - med dess nödvändigt öppna horisonter - med ordergivning i riktningen: så eller så många graders avvikelse från kursen mot den räddande framtiden genom ett storslaget förflutet; eller för den delen att gå under däck - till det stängda och slutna rummet.
I ett stängt och slutet rum finns ingen frihet!
Och från ett totalt isolerat och slutet rum finns ingen räddning!

Det system som inte har en verklighetsidentitet grundgjuten i tanken på den medvetna världsliga kommunikationen i realtid brister i dag i uppskattning av själva levandets frihetliga principer; all annan verklighet är av religiös natur och det är här mer fråga om ett rent imaginärt förflutet än om en framtidsfrihet.


Det finns minoriteter runt om i världen som aktivt tycks kunna ”konstruera” eller till och med ”uppfinna” kulturellt/religiösa identiteter - rörelser som allmänt går under benämningen ”traditionalister” eller oftare ”extremister”. Hänvisningarna till de egna traditionerna är nämligen grundläggande för identitetsbyggandet.
Detta identitsbyggande får sin näring genom kulturella processer som till vissa delar åstadkommer just ett nyskapande - som kallas ”autentiskt” och ”traditionellt”.

Identitetsbyggandet av USA grundades på det europeiska nationsbyggandet med nationalsånger, nationell historieskrivning och mytologi: när gränserna skulle dras kring de europeiska identiteterna fanns det lyckligtvis inga ovidkommande inblandningar - i form av religiösa, historiskt-vetenskapliga eller andra liknande - utanför de realpolitiska nödvändigheterna i vad som skulle anses vara autentiskt. Det var styrkan i de samlande symbolerna som var och är huvudsaken.

Det gällde att tro på konkreta bevis för den egna särarten, och själva viljan att tro var i allmänhet starkare än bekymmer om en hundraprocentig autencitet som nationalstat - oavsett religiösa eller andra tillhörigheter.
Nationaliteten skulle framstå som någonting som var värt att offra livet för.
För många runt om i världen är detta alltjämt en fråga om liv och död - men nu tillkommer det även, eller istället, ett nykonstruerat, otidsenligt i sin slutenhet, religiöst identitetsskäl - som saknas i den tidigare
traditionsbärande särarten.

De stora seglande skeppens kommerciella tid är förbi och med den skeppen.
Men liksom det av de stora seglande skeppens världshavsseglingar har blivit idrott och sport, har vi vant oss vid att många andra stora mänskliga och personliga prestationer har utvecklats till lag- och personliga sport- och idrottsgrenar på den mellanmänskliga vädjobanan - och här har personliga, nationella och internationella krafter mötts och avgjort mellanhavanden inför publik av mer eller mindre chauvinistisk extraktion vid de olika internationella mötena.
Och så har också - och kanske inte minst - de intellektuella förehavandena att förklara världen och vår världsbild projiserats.

ATT BESVÄRJA - NUTIDEN

Först efter det att stormen har bedarrat efter katastrofen i USA återstår att se hur det kommer att gestalta sig med allt detta i fortsättningen.
Men ett är säkert - människor har blivit mera medvetna om tidens krafter som kan vara ohyggliga om de inte kan hanteras rätt.

Och vad är rätt? - och vad är fel? Och vems rätt är den rätta?
Det påstås också att allt fler människor söker religiösa, eller för den delen andra, svar på existentiella frågor och kopplar detta till de timade händelserna i USA.

Men - detta har också tidigare legat i den mera nära tiden och på ett för alla mycket nära håll. Det har länge uttryckts genom ett tydligt behov av besvärjelser: i gatuvimlet genom kategoriserande klädsel: en slags uniformism i det civila för att visa olika tillhörigheter; detta har vi vant oss vid.
På stränder och på idrottsarenor har vi sett kvinnor och män prydda med glänsande amuletter och frapperande tatueringar.

Om det till synes besvärjande gestikulerandet på de idrottsliga arenorna är ett memorerande av inlärning eller tillbedjan av makter bortom de synliga, kan vi som utomstående inte avgöra.
Men såväl amuletter som tatueringar, och det mer eller mindre vidlyftiga gestikulerandet och ropandet, talar för att det här är fråga om någon form för besvärjelse.

Det ligger alltså inte alltför långt bort att tyda denna åsyn såsom varande olika kulturers och subkulturers stoltserande och besvärjande, och att det här också är fråga om människor/liv som i sina personer är fixerade vid något som är nära nog identiska med de värden som deras besvärjelser och amuletter svarar till.

Ty det är ju så: sanningen för var och en, kan vara sanning även för andra (nota bene, om denne ”andre” som lyckas i sin verksamhet - bär ”sanningens tecken”) - alltså att besvärjelserna leder till ett förhållande där/då man blir identisk med ”den andre” i sitt liv.

Världen, och värden uppfinns inte - den upptäcks, och de skapas.
Och upptäcks världen genom amuletter och tatueringar kan dessa fixeras vid värden som omfattar det lyckande som den ursprunglige bäraren av tecknet uppnådde.

Intet är i egentlig mening sant utan att det först upptäcks av en själv - och det har egentligen aldrig varit på något annat sätt.

”Sanningen” för var och en är då, genom de olika tecknen som är ”sanna”, lika för alla andra som de finner sig vara identifierbara med genom den mer eller mindre kategoriserande uniformismen - och man vill därtill - ofta tillsammans - genom handling visa vad det egentligen handlar om att nå dessa sina gudars/idolers bevågenhet och de uppenbarligen herostratiska höjder som dyrkandet skänker.
(Härvidlag ljuger [eller underlåter] nog de flesta då det gäller själva handlandet för att istället illustrera samhörigheten med dessa sina gudar och/eller idoler genom att enbart visa på de gemensamma tecknen.)

Det finns emellertid en fara i att dessa dyrkare av tecken blir sina egna etsade teckens slavar i tiden: på det viset att de istället för att vara sina teckens, tatueringars och amuletters uppfyllare och förespråkare, blir till alltför tydliga bärare av tecken på sin egen oförmåga att leva upp till dem och därför antingen illustrerar okunnighet om tecknens innebörd eller sin ofullkomlighet att fullt ut motsvara tecknens krav.

Mot bilder, ting och tecken med religiös framtoning däremot - eller kanske oftast och rättare - vad som menar sig vara religiösa tecken och symboler, som dock främst framstår som tydliga tecken ”i tiden” - kan man svårligen resonera rationellt.

Mot företeelser som klär sig i religiösa former och termer kan egentligen intet postuleras med hänvisning till vad som är mer eller mindre ”sant” eller inte, eller med argument som menar att de innehåller aspekter på vad som ”ligger i tiden”.

Religiösa tecken och allt annat sådant mer eller mindre medvetet
dekorerande faller givetvis bortom allt rationellt bemötande - om de inte faller under det verkligt innehållsrika begreppet flärd - i dess positiva bemärkelse; där får tecknen ifråga absolution.

Där och då är amuletten med sitt både-och-innehåll nära och utmärkt att ha såväl till hands som om hals!

TVÅ OLIKA SLAG AV AMULETTER
ETT KULTURHISTORISKT RESONEMANG

Den precolumbianska konsten i Mexico var i hög grad präglad av religiös-mytologisk symbolism.
Hantverkare och konstnärer arbetade med avancerade metoder men med enkel teknologi.
Högkulturerna i Mesoamerika (stora delar av Mexico samt angränsande delar av Centralamerika) uppförde efter hand monumentala arkitektur- och skulpturverk under den förklassiska perioden, ca 2000 f.Kr. - 250 e.Kr.

Under större delen av den klassiska perioden (ca 250-950 e.Kr.) var Teotihuacán (nedbränt ca 650) Mesoamerikas största stadsstat som under sin storhetstid (ca 400-600) kan ha haft över 120 000 invånare.
Vid paradgatan (”Dödens väg”) låg de monumentala Sol- och Månpyramiderna och andra tempelbyggnader, vissa med väggmålningar.
I tempelarkitekturen ingick fasadskulpturer, t.ex. befjädrade ormar på Quetzalcóatls tempel.

Toltekerna var ett folk som dominerade centrala Mexico ca 900-1170.
De utgjordes huvudsakligen av från nordväst invandrande stammar som befolkade Mexicodalen efter Teotihuacáns fall fram till ca 950, då deras egen huvudstad Tula grundades.

Tula blev centrum i toltekernas rike och med tiden en prestigefylld ort för många folk i Mesoamerika.
Templet i Tula var tillägnat guden Quetzalcóatl (”den befjädrade ormen”
som bl.a. kunde ta skepnad av morgonstjärnan Venus.)
Quetzalcóatls pyramid - med över fem meter höga skulpterade basaltpelare, atlanter, på toppen, bar ursprungligen upp tempeltaket.
De rikt prydda atlanterna återger krigare.

Enligt senare legender skall en toltekisk härskare vid namn Topíltzin
Quetzalcóatl ha fördrivits från Tula 987 och med sitt följe tagit sig över Mexikanska golfen till Yucatán och invaderat mayastaden Chichén Itzá; där skall han ha gått under namnet Kulkulkan.
Under alla förhållanden är Quetzalcóatl-kultens spridning till mayastaden Chichén Itzá vid denna tid väl belagd.

Tula förstördes 1170 av nya invandrare från norr.
Flera folk i Mesoamerika, bl.a. aztekerna, tog starka intryck av toltekernas kultur, religion och militaristiska ideal.

Tula är i dag en ruinstad ca 60 km n.v. om Mexico City. Lämningarna efter Tula omfattar bl.a. ett torg med två trappstegspyramider, två stora ceremoniella bollspelsplaner, kolonnader samt s.k. chacmools, kolossalskulpturer i form av vilande gudar som håller offerskålar.
På friserna avbildas bl.a. jaguarer, örnar, kranier och korslagda ben och befjädrade ormar, symboler för guden Quetzalcóatl.


Konsthantverkarna var under den precolumbianska tiden rangordnade under härskaren efter prästerna och krigarna.
Guld- och silversmedskonsten i Mexico går tillbaka till denna tid.
Under kolonialtiden delades guld- och silversmederna upp i olika hantverksmässiga kategorier: religiösa, folkliga, smycketillverkande och de som tillverkade olika ting för hushållets behov.
Produktionen av religiöst bestämda föremål har alltid varit stor i Mexico; men den har också varit inspirerad av europeiska stilar såsom romansk-, gotisk- och barockstil.

Särskilt barockstilen fick efterhand en speciell mexicansk karaktär och upplevde en utomordentlig blomstring inom den kyrkliga konsten: altarkläden i ciselerat guld eller silver, monstranser, oblatplattor, kalkar,
mässböcker i silver och väldiga kandelabrar.
Givetvis skapar de mexicanska guld- och silversmederna fortfarande, i sin egen moderna version, framstående och ofta rikt utsmyckade religiösa objekt till sina kyrkor.

Bland de olika formerna av smyckekonst intar guld- och silverfiligran till örhänge och halskjedjor en framträdande plats.
De arbeten i morisk stil som infördes från Spanien blev väl mottagna av Mexicos befolkning och dess konsthantverkare som här bl a tyckte sig känna igen det precolumbianska guld- och silversmidets teknik och typologi.

Mexicos viktigaste centra för det konsthantverksmässiga guld- och silversmidet är i dag Taxco i delstaten Guerrero, Puebla, Morelia och Guadalajara - av dessa är Taxco den viktigaste.
Också under kolonialtiden var Taxco viktig, då som gruvstad, men även som hantverkstad var den framträdande.
Då den silverbärande huvudådern plötsligt sinade förföll staden.

Taxcos nuvarande glansperiod startade för ett 80-90-tal år sedan; silversmederna slöt sig åter samman och de fick nu uppleva att deras produktion blev ytterst väl mottagen såväl i Mexico som i utlandet.
Där tillverkas bl.a. amuletter av silver.
Förlagan till många av dessa är precolumbiansk: den toltekiska solkalendern.


I toltekernas huvudstad Tula bar fyra atlanter (tillsammans med fyra fyrkantiga pelare) upp taket till huvudtemplet.
Templet var placerat på en pyramid helgad åt Venus, morgonstjärnan.

Atlanten, kolossalfiguren, representerade planeten Venus, en av guden Quetzalcóatls skepnader. Den är framställd som en krigare som kämpar mot mörkret för att försäkra sig om att solen skall återuppstå på nytt efter nattens mörker. Krigaren är rikt smyckad.

Huvudprydnaden består av ett band med fem rader ädelstenar och avslutas med med örn- och hägerfjädrar.
Ansiktet var dekorerat med röda och gula band, ögonen och munnen är utborrade för inläggningar av halvädelstenar, öronen är prydda med rektangulära öronprydnader, på bröstet bärs en stor halskjedja och ett bröstsmycke föreställande en (gulmålad) stiliserad fjäril som är symbol för krigaren som blivit offrad eller som stupat i strid.
Bröstsmycket hänger runt halsen i ett brett band med bjällror.

Figuren är iförd en ”patio” (kort trekantigt ländskynke) kantat med fransar. Det hålls samman av ett stort, brett, vävt bälte med ett spänne på ryggen i form av en ”teotezcacuitlapilli”, en platta dekorerat med en sol i form av ett människoansikte, och solstrålarna i form av tecken för fyra ormar av eld.

Armarna har armringar, den högra armen håller en ”atlatl” eller kastträ och den vänstra håller en påse med ”copal” (ett slags rökelse), prästernas emblem. Benen var målade med lodräta band och på fötterna har figuren sandaler som är dekorerade med ormar och framtill en bukett av dun.

Om dagens silver-Taxco-amulett i form av en toltekisk solkalender, att bäras i kjedja runt halsen, kan alltså med stor lätthet en tänkvärd sinnebild uttolkas.

Den precolumbianska förlagan, i stort format, bars ursprungligen visserligen på ryggen - mot den förväntade soluppgången - av krigarprästen som var vänd mot aftonens Venus, men den var också ett objekt som var både hjälpande och menat som ett kraftfullt besvärjande föremål vid riten till försäkran om solens - den ständigt nya dagens - återkomst.

Amuletten bärs alltså som sinnebild för att så skall ske för den egna personen såväl nutilldags som allt framgent.
Men den kan också ha en hjälpande estetisk betydelse för fulländningen vid det övliga dyrkandet av aftonens Venus som givetvis är en förutsättning för riten.

ÅSKVIGGEN

Åskstenar eller åskviggar utgörs vanligen av stenåldersredskap, oftast yxor men även dolkar, skäror och andra tillverkade nyttoföremål från stenåldern förekommer.
Enligt folkliga föreställningar tillmäts åskstenar betydande magiska krafter.

Så sent som på 1600-talet beskrevs åskstenar, dvs stenyxor, som antingen meteoriter eller förstenade metallredskap.
Sedan fornforskningen tagit fart, framemot 1700-talet, började åskstenarnas övernaturliga ursprung ifrågasättas.
Istället menade man att föremålen tillverkats av människohand och att de fungerat som redskap i icke-metallförande förhistoriska kulturer.

Över det vetenskapliga forskningsfältet blev denna tolkning snabbt den förhärskande - och är så än idag.

Men de vetenskapliga upptäckterna tycks knappast, eller i verkligheten praktiskt taget inte alls, ha påverkat den folkliga åskstenstraditionen, vilket tydligt framgår av etnologiska uppteckningar från 1800-talet.
Detta märks även i modernt material som forskare i ämnet redovisar.

Åskviggen gömdes vanligen på ett särskilt ställe, väl skilt från vardagssysslorna, murades in i väggen, gömdes under golvet eller under en tröskel, förvarades ovanpå himmelsängen eller gömd under taket.
Dess viktigaste egenskap var att den skyddade mot åskväder, blixtnedslag och vådeld.
Eftersom man trodde att blixten aldrig slog ned två gånger på samma ställe uppfattades en åsksten som ett effektivt brandskydd.

Åskviggen hade dessutom en hel rad av skyddsmagiska och fruktbarhetsbefrämjande egenskaper. Den hindrade säden från att sina, höll råttorna borta, hindrade mjölken från att surna och fick brygden att jäsa. Därtill garanterade den jakt- och fiskelycka och, inte minst, den var ett verksamt skydd mot troll och onda makter - den kunde dessutom nyttjas i kärleksmagin.

Kopplingen mellan forntida ting och religiösa föreställningar har genom tiderna funnits i många kulturer.
I den antika traditionen hade stenar inte enbart mineralogiska egenskaper utan även en magisk och helbrägdande kraft liksom en symbolisk-moralisk betydelse.

Stenyxor och deras magiska egenskaper beskrivs t.ex. av Plinius den äldre (23-79 e.Kr.). Stenyxorna ansågs bl.a. kunna underkuva städer och upplösa flottor till havs, och en särskilt ovanlig sort förekom endast på de platser där åskan slagit ned.

Även arkeologin har påvisat stenyxornas betydelse under denna tid. I England och Frankrike har ett flertal neolitiska stenyxor påträffats i romerska eller romersk-keltiska tempelområden.

I de flesta kulturer har åskan och blixten förknippats med högre makters agerande. Åskstenen har betraktats som den materiella lämningen av ett gudomligt, eller åtminstone övernaturligt, handlande.
Flera av benämningarna på åskstenen: åskvigg, torsvigg, torkil etc. tyder också på att den i Norden uppfattats som åskgudens vapen. Det finns också stora likheter med den rent hedniska tron på Tors hammare och dess antidemoniska och fruktbarhetsbefrämjande krafter.

Enligt åskstenstraditionen slungades en sten ned från himlen vid åsknedslag.
Blixten förorsakades av den nedfallande stenen, medan den samtidigt förekommande elden och knallen sågs som en följd av den.

Traditionen kring åskstenar återfinns i stort sett över hela världen. Gemensamt för Norden är dock kopplingen mellan åskan, blixten och elden till den nordiske asaguden Tor.


Anmärkningsvärt är kanske att åskstenstraditionen var så väl spridd under medeltiden (man har vid utgrävningar av medeltida urbana kulturlager funnit belägg för detta [och genom illustrationer från tiden]); som tidsepok anses ju medeltiden i stort som smått mest präglad av sina, i många fall hårt dominerande, kyrkliga institutioner.

Tidigare försökte man därför tänka sig ett medeltida antikvariskt intresse som en arkeologisk förklaring till förekomsten av dessa stenföremål som dateringsmässigt inte ”passade in” i de medeltida kulturlager där de återfanns.
Men något antikvariskt intresse var inte trovärdigt eftersom medeltidens tidsuppfattning var cyklisk, och inte kronologisk som i dag, vilket medförde att medeltidens människor i mångt och mycket var ”historielösa”.

Mänsklighetens historia fixerades under medeltiden av den bibliska kronologin, och i denna fanns det inte plats för någon förhistoria.
Medeltidsmänniskan brydde sig därför självfallet inte om mänsklighetens förhistoria eftersom denna överhuvudtaget inte existerade!

Även om den kristet/kyrkliga dogmatiken under medeltiden och åskstenstraditionen måste anses vara varandras religiöst-magiska motsatser, så samsades de uppenbarligen samtidigt i samma tidsrum.
Den kristna kyrkan var visserligen allt annat än tolerant mot hedniska läror, men den var också, märkvärdigt nog, i vissa fall förhållandevis tolerant gentemot den folkliga föreställningsvärlden.


Någon gång mellan 1067 och 1081 (alltså vid samma tid som det Toltekiska riket blomstrade i det av europeerna ännu oupptäckta Amerika) beskrevs åskstenarnas magiska egenskaper av den franske biskopen Marbodæus i dikten ”Liber lapidum” eller ”Liber de gemmis” som den också kallas:
”Han som bär en [åsksten] kommer ej att träffas av blixten, inte heller hus om stenen finns där, resande på skepp som färdas på hav eller floder kommer inte att sänkas av storm eller träffas av blixten, den [åskstenen] ger seger i rättegångar och strider, och garanterar god sömn och sköna drömmar”.

Den historiskt kända åskstenstraditionen, sådan den framstår för oss i dag, tycks alltså kunna föras tillbaka till tidig medeltid.
Då betraktades åskviggarna som övernaturligt formade föremål med en rad magiska egenskaper - och uppenbarligen förändrades inte synen på åskstenarna nämnvärt under de efterföljande århundradena.

Att stenyxor använts rituellt vid boplatser redan under föremålens
”samtid”, under stenåldern är numera sedan lång tid tillbaka väl känt.
Men i detta sammanhang låg den magiska innebörden i själva offrandet: nytillverkade yxor, skäror och annat sådant och i att föremålen tillmättes passiva egenskaper - som den tidens kostbarheter och som högtidligt skydd och hjälp för t.ex. människor, byggnader och liknande.

Trots dessa likheter är det inte fråga om samma tradition som levt vidare från stenåldern ända in i modern tid.
Eftersom dessa stenföremål, åskstenarna, var ting av okänd identitet under den tidiga medeltiden, och som därför förknippades med det ”övernaturliga”, gjorde att traditionen i stället succesivt förändrades och anpassades efter människornas önskemål och behov.

Människors förklaring till föremålens existens var att de slungats till marken av åska. Föremålen var därmed magiska i sig och kunde därför utnyttjas på ett mer aktivt sätt.
Åskviggen blev en amulett som ansågs ge skydd och lycka åt upphittaren.

DEN TOLTEKISKA SOLKALENDERN SOM AMULETT

Det mera eteriska tillbedjandet vid dyrkandet av Venus sker givetvis dygnet runt; det tungt färgstarka mestadels om aftonen.
För den hängivne adoradören sker detta inte minst genom frambärandet av den ultimativt kostligaste av alla tillbörliga offergåvor.
Om dagen sker det genom att amulettens bärare, med öppen blick, vänder sitt ansiktet - liksom amulettens - mot solen - och mot tidens ofta svårbegripliga kalendarium.

Detta för att ge ökad kraft åt allt som tankeförmågan kan ge i den riktning tiden flyter, åt tiden i sig och åt förklarande ord för detta - men framför allt åt vad tiden i sitt rasande och brusande flöde kan skänka av ständigt nya upplevelser - vilka ju som fullödiga sådana kreerar det verkliga levandet.
Och - som givetvis därtill tillförsäkrar amulettens bärare återseendet av den ständigt nya morgonrodnaden.

Det är naturligtvis inte var mans sak att ställa krav som dessa - vare sig på sig själv eller på gudar som låter flygplan och hus explodera, oskyldiga människor offras, som låter en svårförståelig och egendomlig vrede sprida sig som en farsot över världen - men - som också låter stenar regna som manna från himlen - dock och därför - det är inte heller vilken amulett som helst det här är fråga om.

För den krävande och observante solkalenderbäraren öppnar sig nämligen ett avklarnande perspektiv: att genom ett stycke silver - finna ett eldorado!

Och har man (om så bara en gång) varit där, vill man ständigt tillbaka - och detta måste man ta sig före på eget bevåg - till denna, den allt överskuggande upplevelsen av att åter skapa, till - Skapandet!
Ity att man då skådar Aurora - och i den gyllene morgonrodnaden varseblir man en ny dag sublimerad av musernas välvilja - Aurora Musis amica!

Amen!




© 2001 BENGT ROOKE.

länkar