Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. Maj 2000. No. 17.
KOMMENTAR TILL TIDSFASETTER
Det finns händelser som gärna får en symbolisk innebörd om tidpunkt och sinnesstämning råkar samverka.
Trots mindre oöverensstämmelser och motsägelser har ett andra besök på en del platser visat sig ha en sådan betydelse: det drar fram gammalt sökande och ständiga önskningar i ljuset - de som varit skymda av en skog av futiliteter - men som vid ett återbesök på vissa platser plötsligt framstår tydligt och klart.
Två meningar drar också vid sådana tillfällen mer eller mindre uttalat genom medvetandet: “arbetet man har utfört har inte varit utan betydelse” och “den påtagliga saknaden efter förluster av många dåvarande personligheter”.
I Tidsfasetter har jag så långt källorna medgett, och i ett rimligt urval, sökt återskapa det tidigare, men att sedan - efter det sinneslugn som alltid finns i själva arbetet - ta sig tillbaka till den observerande utgångspunkten har inte varit helt lätt.
Emellertid - arbetet visade att det inte var för sent att helt och fullt få den klara blicken och det ogrumlade sinnet tillbaka!
Det är egentligen mäktiga länkar som binder en vid handlandet i det förflutna - men som också ständigt framhärdar i att driva en framåt till ett fortsatt klarsynt agerande.
Efter Tidsfasetter har omkastningar och kombinationer rekonstruerat delar av tillvaron - det tycks inte vara något fundamentalt fel på händelsernas kontinuitet fram till nuet!
Vi är som mänskliga varelser tydligen konstruerade på det sättet - våra problem är tydligen också mer eller mindre likadana.
Andras motiv är ofta vid ett första ögonkast - till synes - gåtfullare än ens egna. Men det visar sig vid en närmare undersökning vara just vad de är:
- endast “till synes” olösliga att dechiffrera.
För mig är vad jag skriver om i Tidsfasetter fortfarande välbekant och ser man på innehållet i stort framgår det rätt klart att i själ och hjärta har jag nog aldrig varit annorlunda än jag är i dag.
Under pauser i arbetet med att sålla ut egna tankar och tankesystem från andras skanderingssystem - nutida och tidigare - har jag ibland undrat över att min person ofta sticker av från de övrigas: personligheternas habila tomhet - men jag har också insett att åt detta finns intet att göra - för övrigt går det utmärkt väl att leva med.
Man har ju som regel trots allt alltför rätt beträffande sig själv:
under långa tider kan man hålla på att ändra sig och göra sig “mänskligare” tills man en klarsynt morgon med sig själv, kommer till den slutsatsen att man är tvungen att göra om alltsammans från början.
En sådan kluvenhet kan naturligtvis inte fortgå hur länge som helst.
Varje dag och i varje situation måste man ständigt återgå till att bli till det själv, som man vet att man är (med - givetvis - de förändringar som nya erfarenheter understundom adderar till det).
Men genom att ens egna motiv förändras, följer också att en stor del av levandets intrikata intrig blir alltmer intressant: man kan trots allt skymta flera och mer spännande och nya möjligheter.
Beträffande att identifiera sin egen person så är det väl så, att man för egen del inte alltid är särskilt framgångsrik då man åtar sig detta, men verksamheten och de resultat den ger, hjälper då det gäller att se sig själv i tidens spegel (och för den delen också att klart kunna meddela sig själv om hur allt i verkligheten hänger samman).
Det viktiga härvidlag är att man alltid litar på den där spefulla personen som man i dessa ögonblick upptäcker i spegeln.
Stämningen vid sådana observationer och tillfällen behöver inte vara särskilt vänlig: den kan vara både styv och svårhanterlig.
Men då man ser sig i spegeln bör man nog också helst av allt småle en smula åt eventuellt uppdykande “till-synes-syndrom”.
Man blir också fortfarande förvånad över sitt eget ansikte: uppmärksamt men förefallande ointresserat på samma gång, häpen men egentligen inte förvånad över fler fåror i pannan än tidigare, ett fortfarande tämligen ostyrigt farande hår (men nu inte längre korpsvart utan vitt), men - förhoppningsvis - med samma stickande och undersökande blick som tidigare.
Min uppfattning är, att mitt personliga plimsollmärke är rätt och högt satt, och med detta förhåller det sig så:
Det är väl inte så mycket andra jag underskattar som jag uppskattar min egen levnadsdoktrin.
Ungdomen bör, sägs det, alltid vara doktrinär, i medelåldern bör man inse faran av principer; den upplevelsen är en av de få som jag aldrig haft eller uppfattat, eller aldrig hunnit med för den delen.
Dessutom anser jag att sådana påståenden är fundamentalt felaktiga:
Ju äldre man blir, blir man också både kunnigare och förhoppningsvis klokare - och den fara man då bör vara observant på är:
att uppoffra sig för egna ändamål är inte farligt, men att uppoffra sig för andras är stoft och aska. Trots sanningen i detta uppskattar jag det som är farligt.
Det som kallas konst utan att ha ett moment av fara - det har jag svårt att uppfatta som meningsfullt - och som konst.
Erfarenheter som jag gett uttryck för i Tidsfasetter söker också ge en möjlig lösning på ett problem som också är konstens: föreningen av intellektets krav och livets levande.
Man vandrar i sitt levande liv på olika sidor av en imaginär mur - som är den konstnärliga verksamheten - konstnären på den ena sidan muren, andra lever sina liv på den andra sidan.
Den konstnärliga verksamheten är att öppna muren för att sätta konventioner ifråga, att skapa (och vid behov spränga) öppningar för kommunikativa konfrontationer: att visa på konventioner för ett eventuellt ändrande - det är vad den konstnärliga verksamheten
handlar om. Denna verksamhet vidgar öppningar till båda sidors
fromma, öppningar för synpunkter också på den imaginära muren som sådan.
I denna meningen, och endast i denna, är konsten socialt funktionell - och därmed är konstnärens roll identifierbar - och viktig. (I en djupare mening än “dekoratörens”)
Man kan då som konstnär rätt friskt diskutera lojaliter på den ena sidan muren och pigga upp sig med en eller annan berusning på den andra - under förutsättning att man medvetet tar del av, vandrar-igenom, det konventionskommenterande verket - öppningen - allt under det att man som konstnär måste ha en odiskutabel och kraftfull integritet åt alla sidor.
Att försöka tvinga oförenliga element till en kompromiss är vansinne - sådant skall man inte och kan man definitivt inte som konstnär göra sig delaktig i.
Sådana experiment bör emellertid alla göra en gång men då utan bistånd.
Om den ena sidan av den imaginära muren blev nöjd med den ivriga “hålla-på-att-prata-`måla-tavlor´-attityden” - skulle den andra sidan bara lyssna och låta dekorera.
Detta utan möjligheter att vare sig kunna eller vilja lämna plats, eller för den delen kunna bidra till någon “konversation”, därför att de två sidorna, under sådana förhållande, inte i egentlig mening äger några kommunikationsmöjligheter med varandra.
Det skulle vara ett i sanning hopplöst och trist perspektiv.
Det är här konstnären - den utan dekoratörens citationstecken kring sitt
konstnärsskap - har att bryta hål i muren.
Här ligger konstnärens arbetsfält, och det är i ett intellektuellt och socialt minerat område - och detta måste anses vara farligt - men blixtrande skönt i sin tids spegel där området är placerat.
Om man vid ett andrabesök på en plats känner en stark förvissning om att man efter långa vandringsår än en gång har kommit dit man verkligen hör hemma på detta klot, kan det lätt kännas som om man skulle fälla vingarna och låta mödans hand vila.
Tidens ström i världen virvlar runt och klotets axel var en gång just denna punkt!
Vid denna tankens konvergens med det första besöket (som säkert då inte var mindre eftertänksamt):
Jag var då personligen snurrans axel och dess centrum, där jag stod upprätt i trots, som ett den tidens torn och svängde hetsigt den tidens piska själv.
Det skulle ha varit ett ganska bräckligt stående om jag inte själv hade hållit klotet i tillräckligt hård fart - med min egen och den tidens piska: då skulle jag lätt ha kunnat vackla och kanske fallit.
Detta mitt tidens spel med och emellan två tider, då och nu: två platser, två torn - lika? - tja! - platsen är väl i stort densamma men varken jag eller spelplanen är densamma.
Vid första besöket fanns det inget torn, men det blev då ett med mig: ett starkt och tåligt sådant - men i nuets spel är där två torn, visserligen både starka och tåliga vart och ett på sitt sätt, och inte minst tillsammans som medtävlare i spelet att hålla i tidens piska: den som fortfarande ger klotet den hastighet och den styrfart som får det nu allt tyngre klotet att snurra - och för att driva dess kraft tillräckligt hårt ut i periferins centrifugalenhet, så att inte tornet i dess mitt skall vackla.
Men också spelplanen är mer komplicerad nu (egentligen en helt annan), med många fler med- och motspelare.
Spelet som sådant är ganska lika men trots allt mer komplicerat och spelet störs av en massa bråte som ligger i vägen (tillsynes av vad som varit försök till tornbygge: det mesta är dock nybyggnadsaktiga ruinhögar av byggnationer som rasat samman, uppenbarligen efter att ha tappat den nödvändiga styrfarten genom avsaknad av tidens uppbyggande och livsviktigt drivande pisksnärtar).
Även själva spelet har till delar ändrats - inte bara så att regler och tankeschemata för hur spelet skall bedrivas har förändrats, utan också - och det är viktigast - dess fruktbara möjligheter och framtidsmönster:
Det rör sig inte längre om den statiskt fasta grunden och det säkra fundamentet som fanns till de tidigare tornen.
Och inte heller gäller det deras tidigare mer eller mindre uträkningsbara handlingsmönster i deras redan kända möjligheter och begränsningar.
Spelet i sig rör sig i dag i rymder av utforskningsbara föränderligheter, mer eller mindre förståeliga (för ögonblicket mest mindre). Men genom kalkylerandets teknik troligen förefintliga i framtiden och då kanske förståelsebara - .
Ännu inte helt kända strukturer flyter in i andra dimensioner än de som befinns familjära för vårt förståelseagerande i dag.
Men detta ger också stora möjligheter till förändring av hur vi ännu uppfattar nuet: den tungt traditionellt förankrade, en gång för alla, formulerade rollen ställd i “framtidens tjänst”, i hopp om att den därmed också skulle kunna säkra sig en roll i den verkliga framtiden: som det nya flödets ledfyr!
Och hur vi i ännu högre grad tycks vilja uppfatta verkligheten:
Hur gärna uppfattar vi inte vårt nu (för att förstå det) - som vårt då!
Därför - men först efter en grundläggande förändring - tror jag inte att framtidens konstnärer och människor som tornkonstruktörer, kommer att sakna händelser i sina liv som skänker starka upplevelser.
Om detta misströstar jag inte - men - dessa måste då emanera ur en helt annan föreställningsvärld än dagens, om de i sin förlängning skall få någon som helst reel funktion och symbolisk innebörd.
Förutsatt - givetvis - att kunskap, tidpunkt och sinnesstämning samverkar.
|