---

Published for The Neotrope Enterprise.     Publisher: Bengt Rooke.    Februari 1999. No. 11.

---

 

DIAGONALSYMFONIN AV VIKING EGGELING

I “Kort om Viking Eggeling-sällskapet” inför framförandet av “Diagonalkantat till Lund 1000 år” i Lunds Stadshall den 21 oktober 1990 skrev jag bl. a. (här uppdaterat):

Viking Eggelings konstnärliga verksamhet var förlagd till den europeiska kontinenten i den sjudande brytnings- och uppbyggnadstid som 1910 och 1920-talen utgjorde. Länder raserades, murar raserades, nya författningar skrevs efter första världskriget, konsten tog nya och olika vägar, världen öppnade sig.

Det existentiella förhållande som Viking Eggeling kom att få till konsten i den tidens idé/konst/filosofiska strömningar visar i hög grad aktuella paralleller till dagens konstnärliga situation.

1900-talets sista decennier, med Berlinmurens fall, den politiska utvecklingen i Östeuropa och det konstnärliga vidaregåendet efter en tid av indifferens visar på ett i många avseende likartat tillstånd.

Viking Eggeling är därför aktuell med sin ständiga strävan att mitt i tidens turbulenta flöde försöka skapa ett universellt okorrumperat språk som kommunicerar över alla gränser och medier.



Viking Eggeling-sällskapet hade bildats två år tidigare med det primära syftet att skapa förutsättningar och vara en plattform för konstnärligt skapande i Viking Eggelings anda.....Sällskapet skulle också stödja forskning rörande Viking Eggeling, hans konstsyn, hans verk, den tid han verkade i, och hans placering i denna.



Tillkomsten för Viking Eggelings ljudlösa ca. 8 min. svart-vita kortfilm “Diagonalsymfonin”, som gjort honom så intresseskapande som konstnär, “har ibland angetts till 1921 eller 1922 ibland till 1921-23 eller 1923. Någon gång till 1924. utifrån dessa dateringar har sedan olika slutsatser dragits som berikat mytfloran kring Viking Eggeling. I själva verket visades “Diagonalsymfonin” i sin första version vid en intern visning i november 1924 och i sin slutliga och definitiva version första gången offentligt den 3 maj 1925.” (Gösta Werner)

“I alla fall presenterades “Diagonalsymfoni” inför ett privat sällskap i närvaro av Reichskunstwart Dr. Redslob den 5 november 1924 och den 3 maj 1925 offentligt i en stor biograf vid Kurfurstendamm, “Ufa Palast” i Berlin, en visning som organiserats av “Novembergruppe”.
Den 19 maj samma år dog Eggeling i Berlin-Schöneberg av en halsfluss som utvecklats till blodförgiftning.”/Eggelings assistent vid inspelningen av “Symphonie Diagonale” Ré Niemeyer, studerande vid Bauhausskolan i Weimar, som “hon återgett Berlinåren 1923-25 tillsammans med Eggeling”
(Henrik Orrje).



Kunskapen om konst och dess historia är det basala fundamentet för förståelsen av “den moderna” konsten.
Därigenom kan man också förstå nödvändigheten av att dess former ständigt måste utformas som variabler.

Konsten blir alltid till spår av det förgångna, den är alltid fast i sin egen tid, den tid som den är en del av d.v.s. där den ursprungligen kommit till och har haft funktion som konst med hänsyn till dess avsikter: genom att den satt sina spår just där och just då; sedan blir den till en del av sin tids historia.

Om man - till tolkningen av de spår av det förflutna som konsten är och dess verklighet - lägger tiden som bara har en riktning dvs. framåt, måste något för att vara konst just nu, dels, och viktigast, innehålla en ny idé på den basala grunden, dels innehålla nya variabler till själva sin form.

Det som kallar sig konst blir alltså funktionellt som konst i sin tid och i sitt sammanhang och blir därefter, sedan spåren är satta, med omedelbar verkan historia (d.v.s. kulturhistoria) och kan därför inte längre vara funktionellt som konst i en nutidsbemärkelse.

Men som kulturhistoria blir konsten i dess olika variabler givetvis oerhört viktig för förståelsen av dess tid och för oss att förstå vår historia, och i bästa fall för att förstå vår samtid och förhoppningsvis även till att ge oss något som antyder en form för en väg mot framtiden.



“Diagonalsymfonin” är en samling av i sig frusna abstrakt/konkreta bilder som agerande sätts samman och provas, ofta i syntaktiska grupperingar.

De (bilderna) lagras i tiden genom filmens form, glider ibland något samman med nya tecken och grupper och bär på det sättet med sig sin egen historia; både enskilt och tillsammans är de singulära tidsliga avtryck, och tillsammans utgör de också ett dialektiskt historiskt uttryck.

Man vet att Viking Eggeling tidigare och vid tiden för filmens tillkomst sökte skapa ett universellt formspråk.
(- detta i ett Berlin som vid denna tid gick in i “åren 1925 - 1929 [som] var mellankrigsårens lyckligaste period” i Tyskland - optimismen som låg “i tiden” var stor)

Det är inte ovanligt att bildkonstnärer gör längre eller kortare sviter av skisser som tematiskt hänger mer eller mindre samman.

Det utmärkande och särskiljande med Viking Eggeling var att han satte samman dessa mer eller mindre långa abstrakta bildsviter till film med dess tidsliga intervaller - ett nytt medium för en ny publik - detta var det storslagna i idén, i tiden - och inte minst tillsammans med försöket att skapa ett abstrakt universiellt formspråk.

Att utifrån filmens musik-alluderande titel göra en tolkning av filmen till att den skulle vara tyst musik får nog anses vara en strävan att skapa en litterär motvikt (?) utan någon särskild tyngd; en sådan tolkning är i den bildkonstnärliga världen endast en parentetisk akademisk äventyrlighet med förtecken som enkom har att göra med att den egna patetiska tolkningen kommer att sväva såsom självuppfyllande över sin egen utsaga, - detta beskriver varken en historiskt verklig, visuell, eller för den delen, akademisk eller ens en verifierbar konstnärlig sanning -.

Men som kultur/konsthistoria med sina avtryck av sin tid har “Diagonalsymfonin” mycket av det som historien kan lära oss i vår tid - om vi sätter oss in i den - och om vi försöker sätta oss in i då-tiden.



I detta nummer av Rooke Time följer en av kopiorna av“Diagonalsymfonin”- så gott som det rimligen låter sig göras i Internet-sammanhang -.

Ett problem med den mytomspunne konstnären Viking Eggeling och hans film “Diagonalsymfonin” är att man inte diskuterar filmen som ett fungerande existentiellt konstverk i sin tid och i sin kontext av konstvetenskapare, utan förvaltandet av Eggelings konstnärskap har blivit en rent teknisk fråga helt och hållet omhändertagen av filmfolk!

- Problemet med filmen är att den finns i ett flertal s.k. versioner vars för- och eftertexter är på olika språk (engelska, tyska, franska) och visas med olika hastigheter -. Detta anses vara avgörande för dess respektive autentisitet. (Så autentiskt att påvens skägg får anses som säkrare än den skröna det är.)

“Diagonalsymfonins” orginalexemplar är förlorat!
Det finns en s.k. “Richterkopia” som sedan ett antal år är den internationellt gängse - och så finns det en s.k. “Stockholmskopia” från 1994.

Det anses också att tempot i den kopia som här kommer att visas är mycket snabbt. Dessutom har den en nygjord (!) sluttext “5” (80 rutor)” (Bengt Edlund) “enligt mönstret för förtexten i den bevarade kopian.
Totala antalet bildrutor, inräknat för- och efterrutor 7.609
Filmens totala längd i tid (18 rutor/sek) 7´3”, allt enligt samme parentetiske expert - uppenbarligen för att tillskapa en verklighet så att den bättre passar till den uppgjorda musikaliska tesen - vilken han sedan anser sig kunna bevisa! Lysande!



Rooke Time kommer alltså här att visa den senaste kopian av den senaste kopian med äkta nytt tillägg! av den annars - och kanske just därför - så svårfunna men mångomtalade “Diagonalsymfonin”, som endast ett fåtal sett utanför de litterära cineasternas skara (filmvetenskap ligger t.ex. här i Lund under litteraturvetenskap [drama - teater - film -forskning] och inte under konstvetenskap) och har därför tidigare uteslutande fått litterära tolkningar med dess undertoner av att filmen skulle handla om musik.

För övrigt saknas det i dessa förklaringar ofta det mesta av den riktigt medvetet utformade essensen och den verkliga - och det som synes vara det viktigaste - kontexten som är just “Diagonalsymfonins”.

Att istället för att försöka förklara vad man verkligen ser: filmens formspråk, bildernas former och dessas, i sig och sins emellan, syntaktiska förhållande och dialektiska tilltal, ägnar man sig åt något helt annat; man lämnar helt enkelt detta som är det huvudsakliga och intressantaste området för analysen, nämligen vad det verkligen handlar om: ett den konkreta bildens möjliga uttrycksområde, och den tid i vilken Eggeling utförde detta sitt verk.

(Att så inte skett är ett tilltag som bara kan förstås på det viset att detta område behärskar man tydligen inte, och att man kanske därmed också borde ha lämnat filmen otolkad eller kanske ännu hellre att ha tolkats tillsammans med på detta konstens fält kunnigt folk.)

Istället för att operera inom bildkonstens språkområde använder man sig av en snårig akademiska med litterära förtecken för att förklara något helt annat, dvs. det som man till varje pris föresatt sig att bevisa - och så är vi tillbaka i ett revirens rundgång vid hanterandet av en konstnär och av konstens uppsåt och dess medel - sådant tenderar till att begrava en skatt i stället för att lyfta fram den - och till slut visar det sig att man hamnar i ett (inte helt ovanligt förekommande) totalt akademiskt tolkningstöcken.

Filmen och Viking Eggeling är faktiskt viktigare än en sådan hycklande och devot inställning till det egna författarskapet och dess “vetenskapliga” betydelse.

I konstvärlden (men uppenbarligen inte i filmvärlden) ställer man sig dock luttrat frågande till vederbörandes utförsgåvor och den akademiska bildningens obitbarhet på dessa tolkare.



“Kommunikationstanken är en hjärtpunkt i Eggelings skapande arbete, dels i den konkreta betydelsen av att överbringa ett budskap till någon, dels i den mer subtila, andliga bemärkelsen som då Eggeling i sina arbetsanteckningar skriver ´För de sanna konstnärerna är deras konst endast kommunikationstecken´. -

Många konstnärer som var verksamma under 1910- och 20-talen intresserade sig för de nyupptäckter och landvinningar som gjordes inom naturvetenskaperna, särskilt inom fysiken, under 1900-talets första decennier. En ny världsbild, en ny syn på universum, växte fram. Albert Einsteins, Werner Heisenbergs, Niels Bohrs teorier öppnade hisnande perspektiv. Den nya fysiken talade till konstnärernas fantasi och gav näring år deras spekulationer över rymden. Vetenskapsmännen sökte ge förklaringsmodeller för att tydligöra sitt tänkande.

Filosofen Henri Bergson, som citeras av Eggeling, skrev om tidsbegreppet och använde ett språk rikt på bilder och metaforer som attraherade konstnärerna. För Kandinskij, Malevitj, Eggeling och andra är konstens djupaste innebörd andlig. Konstnärerna tar ett steg ut i rymden i försöken att gestalta sina visioner.”(Louise O´Konor)


“Diagonalsymfonin” ger sig alltså härmed också ut i rymden genom Internet för att därigenom bli tillgänglig för en merpart - inte minst för yngre tid/bild opererande konstutövare - och som ett bidrag till offentligheten kring den moderna konstens historieskrivning.

Bengt Rooke © 1999
Artikeln får citeras om källan anges.

Du kan titta på Viking Eggelings Diagonalsymfonin i tre olika format enligt nedan. Format 1 är sämst, men går bra att titta även på de långsammaste datorer och modem (kräver QuickTime 2). Format 2 och 3 kräver QuickTime 3 och tarvar helst en lite nyare dator (PowerPC eller Pentium). Format 3 är den bästa varianten, men tar några minuter att ta hem via modem.

Diagonalsymfonin [1.5 Mb, 128x96 punkter] (endast i nödfall)
Diagonalsymfonin [1,3 Mb, 192x144 punkter] (bästa valet-tid)
Diagonalsymfonin [10,1 Mb, 320x240 punkter] (bästa valet-kvalitet)