Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. September 1998. No. 6.
TIDSINSTRUMENTALISM OCH TAVELMÅLERI
Någon har sagt beträffande tiden, att minnet av det förflutna är den enda framtid vi äger - en åsikt som jag givetvis inte delar.
Men om det nu ändå skulle ligga något i påståendet, var det för mig å ena sidan såhär, då:
Stora Juleboda, torsdagen den 15 september 1960, Kl 1/2 10 på fm.
Styv byig kuling, kraftlös sol.
Sandvitt, ljust, kallt.
Strandgräset är indisktgulsvart med stänk av grönt och aningen kadmiumrött. Enstaka växter i klarare varmgrönt, andra ljust blågröna och kritiga i ljuset.
I strandgräset ljusa sandfläckar i svagt lila och engelskt rött.
Strandsanden är ockravit med något (aningen bara) gult och kadmiumrött.
Vågorna som bryter gulskummande genomlyses av solen och ger en färg som svarar mot strandgräsets kyligt ljusa gulvitsvart gröna, men som är ljusare.
Marvattnet, ockrablått (mycket ljust) och ibland som sandfläckarna, mycket ljuslila.
Närmast stranden: det tillbakasjunkande vattnet för ut sand som sedan följer med upp på nästa vågkam.
Skummet blir vitt med aningen gult och i skuggan lila mycket ljust och rätt klart.
Tonen vid stranden, mycket ljust ockrablå.
Marvattnets ockralila med svagt blått och blänkande; det har ibland reflexer av de vitgula vågtopparna som bryter i närheten.
Havets färg förändras från stranden mot horisonten och himlen kontinuerligt så, att två tredjedelar från stranden räknat har ockraton och en tredjedel blå ton.
Kompositionen sammanförs av himlen som hämtar upp färgen hos de svagt ljuslila sandfläckarna i strandgräset och det aningen blåare och ljusare marvattnet närmast stranden.
Vid den otydliga horisonten är himlen disig och har samma färg som strandskoningsskummets ockravita.
Högst upp på himlen en stålblått gråaktig färg som återfinns i havet vid horisonten och i några enstaka växter i strandgräset.
Men å andra sidan, nu - om det då, som alltså också skulle vara ett giltigt nu, och den enda framtid vi äger:
Ingen sanning är beständig: sanningen är som havet, som i sin beständighet alltid skiftar. Med blicken över havet kan man utan metaforiska svårigheteter föreställa sig att människan skapar sin historia med ena handen och hindrar den med den andra.
Då man rör sig i/genom tiden, gör man det uppenbarligen ibland vinkelrätt mot sitt öde.
Okulärt dock, på havet, och spänt medvetet: oförtröttligt måste med- och motvind, storm som stiltje, strömmar, liv och leverne hanteras och allt annat nödvändigt för framfarten - men framförallt farten över grund måste hanteras som det viktigaste (understundom med plats också för ockasionalism måhända).
Om havet är mycket sagt och skrivet, dock obetydligt i förhållande till dess storhet; med/om/i/på havet måste man konstant hålla minst ett öga öppet -ständigt -.
En gång i tiden var klockan-kronometern det nödvändiga instrumentet för att fastställa var vi befann oss här på jorden - på havet - tidmätningens nödvändiga korrelator - longitudens nödvändiga instrument - .
Den lärde oss en del om den verklighet vi passerat - över grund -.
(Dock - givetvis även något, om än i avsevärt mindre grad, om vad vi passerat genom tid och vatten).
Och den lär oss fortfarande en hel del om en gången tids mekaniska tidmätning för att placera oss på en viss punkt.
Men den talar inte om vilken mänsklig kraft (som är en annan tid) det krävts för att att placera oss där, - och som ständigt för oss vidare.
Hur man nu än ser på allt detta lärde det oss emellertid ingenting om vår egen, personliga väg genom tiden, linjärt eller vinkelrätt, - om vårt användande av havet för ett sådant ändamål.
Lermontov, vår vän, däremot (och inte kronometern) lärde oss något om vad det här är fråga om, nämligen att:
Emellan havets Azurbölja
och himlens solförgyllda glans
vill vi i uppror stormen följa
som om i stormar lugnet fanns
Skall du måla havet, skall du åtminstone veta detta.
Och med detta hälsar jag också läsarna av ROOKE TIME välkomna tillbaka, efter den även på annat sätt vattenrika sommaren, till sidan med dess egen internetska Guildhall - nu när det närmar sig tiden här i Lund för "the leaves of autumn fall".
|