Filosoferna har egentligen aldrig brytt sig: kärleksbesvär har betraktats som för barnsliga för att rättfärdiga en undersökning, ett ämne som det är bättre att låta poeter och hysteriker ta hand om. Det är inte filosofens uppgift att spekulera över "hålla-handen" och parfymerade biljetter. Schopenhauer, som kallade sin internationella berömmelse efter mitten av 1800-talet för "berömmelsens komedi", fann denna likgiltighet förbryllande:

"Det är förvånande att filosoferna nästan totalt har nonchalerat en fråga som i allmänhet spelar en sådan viktig roll i människans liv som nu ligger framför oss som ett obehandlat råmaterial."

Denna försummelsen tycktes vara ett resultat av ett uppblåst förnekande av en aspekt av livet som våldförde sig på människans bild av sig själv som rationell varelse. Schopenhauer visade fram den obekväma verkligheten:

"Kärleken avbryter varje stund på dygnet de mest grannlaga sysselsättningar och gör understundom till och med de skarpaste hjärnor rådlösa. Den drar sig inte för att lägga sig i statsmännens förhandlingar och de lärdas undersökningar. Den vet hur den skall smyga in sina kärleksbiljetter och hårlockar i både ministerportföljer och filosofiska manuskript. Ibland kräver den att man offrar hälsa, ibland rikedom, ställning och lycka."

I likhet med Montaigne, den gascognske essäisten ett par århundrade tidigare, var Schopenhauer intresserad av vad det var som gjorde människan - som antogs vara den mest rationella av alla levande varelser - allt annat än förnuftig.

(Det fanns en uppsättning av Montaignes böcker i Schopehauers bibliotek i hans våning vid Schöne Aussicht, den gata i Frankfurt am Main där han sedan 1843 kom att bo under återstoden av sitt liv.)
Schopenhauer hade läst och höll med Montaigne om att själen var underordnad kroppen, trots vår arroganta övertygelse om motsatsen.

Men Schopenhauer gick längre. I stället för att nöja sig med lösryckta exempel på förnuftets detronisering gav han namn åt en inre kraft som han menade alltid gick före förnuftet, en kraft som var tillräckligt stark för att stäcka alla förnuftets planer och som han kallade livsviljan (Wille zum Leben) - definierad som människans medfödda drift att hålla sig vid liv och att föröka sig. Livsviljan fick till och med de mest depressiva att kämpa för sin överlevnad om de hotades av skeppsbrott eller en svår sjukdom.

Schopenhauer irriterade sig måhända på kärlekens störande intrång, men han vägrade att se det som vare sig opropotionerligt eller oavsiktligt. Det var helt i överensstämmelse med kärlekens funktion:
Varför allt detta väsen? Varför all denna iver, uppståndelse, ängslan och ansträngning? Varför skall en sådan bagatell spela så stor roll?
Men det är ingen bagatell det handlar om, snarare tvärtom. Sakens vikt står helt i överensstämmelse med ansträngningens allvar och glöd. Alla kärlekshistoriers yttersta mål är faktiskt viktigare än alla andra mål i människans liv och därför värt det djupa allvar med vilket alla strävar mot det.

Och vilket är detta mål? Varken gemenskap eller sexuell tillfredsställelse, varken förståelse eller underhållning. Kärleken dominerar livet därför att:
"Det som avgörs av den är ingenting mindre än skapandet av nästa generation ... det framtida människosläktets existens och beskaffenhet."

Schopenhauer menade att kärleken är den mest oundvikliga och förståeliga av våra drifter därför att den med sådan kraft styr oss mot den andra av livsviljans två viktiga bud.

Vi är, menade Schopenhauer, kluvna i ett medvetet och ett omedvetet jag där det omedvetna styrs av livsviljan och där det medvetna jaget är underordnat den och oförmöget att känna till alla dess planer.
Det medvetna jaget är ingen suverän härskare, utan snarare en delvis synlig tjänare till den dominerande livsviljan:
"[Intellektet] har inte tillträde till den hemliga verkstad där viljan fattar sina beslut. Det är naturligtvis viljans förtrogne, men en förtrogen som inte får veta allt."

Intellektet förstår bara så mycket det behöver förstå för att främja fortplantningen - vilket antagligen betyder att det förstår mycket lite:
"[Det] förblir i mycket utestängt från den egna viljans reella avgöranden och hemliga beslut."

Varför är det ens nödvändigt med detta bedrägeri? Jo, därför, säger Schopenhauer, att det inte är helt säkert att vi skulle gå med på att fortplanta oss om vi inte först hade förlorat förståndet.

Analysen gör förvisso våld på den bild vi har av oss själva som rationella varelser, men den bemöter åtminstone påståendena om att den romantiska kärleken är en ofrånkomlig avvikelse från viktigare uppgifter, att man kan förlåta yngre människor som har för mycket tid till sitt förfogande [så] att de dånar i månskenet och snyftar under täcket, men att det är fullständigt vansinnigt för äldre människor att åsidosätta sitt arbete.

Genom att betrakta kärleken som biologiskt oundviklig, som nyckeln till arternas fortbestånd, ger Schopenhauers teori om livsviljan oss möjlighet att visa större förståelse för det exentriska beteende som kärleken så ofta gör oss till offer för.

Filosofens förklaringar till varför vi förälskar oss var kanske mindre smickrande, men han hade tröst att erbjuda den som blev försmådd - trösten av att veta att våra kärlekskval är normala.
Vi skall inte bli konfunderade över den oerhörda besvikelse som kan följa på några hoppingivande dagar. Det vore orimligt om en kraft som är så stor att den driver oss till barnavlande - om den inte skulle lyckas nå sitt mål - skulle försvinna utan att lämna stor förödelse efter sig.

Kärleken skulle inte kunna förmå oss att ta oss an uppgiften att säkra artens fortbestånd om den inte samtidigt lovade oss den största lycka vi kan föreställa oss. Att bli chockerad över avvisandets smärta är att inte vilja kännas vid vad accepterandet innebär. Vi får aldrig låta vårt lidande förvärras av antydningar om att det är konstigt att lida svårt.
Det vore något fel om vi inte gjorde det.

Schopenhauer uppmanar oss att inte bli förvånade över eländet. Vi skall inte fråga vad det är för mening med livet om man är ett äkta par eller en förälder.

Schopenhauer hade många naturvetenskapliga verk i sitt bibliotek. Filosofen läste om myror, skalbaggar, bin, flugor, gräshoppor, mullvadar och flyttfåglar, och han noterade med förvåning och medlidande att alla dessa djur uppvisade en brinnande, vettlös livsvilja.

Han tyckte speciellt synd om mullvaden, ett förkrympt missfoster som levde i trånga, fuktiga gångar, som sällan såg dagens ljus och vars avkomma mest liknade gelémaskar - men som ändå gjorde allt som stod i dess makt för att överleva och säkra artens fortbestånd:

"Dess uppgift i livet är att idogt gräva med sina skovelliknande tassar; den omges av evigt mörker; den har sina outvecklade ögon bara för att kunna undvika ljuset ... vad uppnår den med detta liv, som bara är möda och avsaknad av glädje? ... Livets möda och bekymmer står inte i någon som helst proportion till det utbyte man får av det."

För Schopenhauer verkade det som om varje djur på jorden satsade lika hårt på en existens som var lika meningslös som mullvadens:
"Tag till exempel de arma små myrornas rastlösa flit ... livet är för de flesta insekter inget annat än en ständig strävan efter att bereda föda och boning åt den framtida avkomman som skall kläckas ur deras ägg.
När avkomman har konsumerat födan och blivit puppa träder den in i livet bara för att börja om med exakt samma uppgift från början ... vi måste fråga oss vad som är nyttan och meningen med allt detta ... det handlar bara om att stilla hungern och de sexuella begären ... och då och då några korta ögonblick av tillfredsställelse mitt i ... mödan och de ändlösa behoven".

Det fanns inget behov för filosofen att uppmärksamma oss på parallellerna. Vi jagar efter kärleken, sitter på uteserveringarna och pratar med potetiella partners, och skaffar barn, men vi har precis lika lite att säga till om som mullvaden och myran - och vi är sällan lyckligare än de.

Det var inte Schopenhauers mening att göra oss deprimerade, utan snarare att befria oss från förväntningar som kan leda till bitterhet. När kärleken har svikit oss kan det kännas trösterikt att få höra att lyckan aldrig ingick i planen.

Tänkarna med den djupaste svartsynen kan paradoxalt nog vara de mest uppmuntrande:"Det finns bara ett medfött fel och det är föreställningen om att vi existerar för att vara lyckliga ... Så länge vi envisas med att hålla fast vid denna vanföreställning ... kommer världen att tyckas oss full av motsägelser. Ty för varje steg, i stort som smått, kommer vi att märka att världen och livet sannerligen inte är inrättade för en lycklig existens ... följaktligen bär nästan alla äldre människors ansikten ett uttryck av det som kallas besvikelse."

"Bedrägliga bilder av våra drömmars vaga lycka svävar framför oss i nyckfullt valda gestalter och vi söker förgäves efter deras orginal ... Mycket skulle ha varit vunnet om [... man] hade kunnat utrota vanförställningen om att världen har speciellt mycket att erbjuda".

Men vi har ett försteg framför mullvadarna. Vi tvingas måhända kämpa för att överleva och jaga efter partners och föda barn på samma sätt som de, men vi kan dessutom gå på teater, opera och konsert, och när vi ligger i vår säng på kvällen kan vi läsa romaner, filosofiska betraktelser och episka dikter - och det var i dessa aktiviteter Schopenhauer fann en utmärkt källa till befrielse från livsviljans krav.

Det vi kan finna i konsten och filosofin är objektiva versioner av vår egen smärta och ävlan, frammanade och uttryckta i ljud, språk eller bilder.
Konstnärerna och filosoferna visar oss inte bara vad vi har känt, utan ger dessutom våra erfarenheter ett intelligentare och mer pregnant uttryck än vi själva har förmått göra.
De gestaltar därmed aspekter av vårt liv som vi känner igen som våra egna, men som vi på egen hand aldrig kan få så djup insikt i.
De förklarar vår existens och våra villkor och bidrar därmed till att minska vår ensamhet och förvirring.

Vi tvingas kanske fortsätta att gräva våra underjordiska gångar, men genom konsten och litteraturen kan vi åtminstone vinna insikt i våra sorger och bedrövelser, vilket besparar oss de känslor av rädsla och ensamhet (till och med förföljelse) vi så ofta drabbas av.

I denna form hjälper oss konsten och filosofin på olika sätt att, för att citera Schopenhauer, förvandla smärta till kunskap.
Filosofen beundrade sin mors vän Goethe därför att han hade förvandlat så mycket av kärlekens smärta till kunskap, framför allt i den roman han gav ut som tjugofemåring och som gjorde honom berömd i hela Europa.
I "Den unge Werthers lidande" [1774] skildras den obesvarade kärlek en viss ung man känner för en viss ung kvinna ... . Schopenhauer menade att de största konstverken talar till oss utan att veta vilka vi är. Eller som han  uttryckte saken:

"Diktaren hämtar ur livet det som är alldeles unikt och individuellt och beskriver det korrekt i dess individualitet, men samtidigt avslöjar han hela den mänskliga existensen ... trots att han tycks behandla särfallet behandlar han egentligen det som finns överallt och vid alla tider. Av detta följer att meningar - i synnerhet de dramatiska diktarnas - ofta finner tillämpning i det verkliga livet, trots att de inte är allmänna visdomsord."

Goethes läsare, menade Schopenhauer, kände inte bara igen sig i "Den unge Werthers lidande", utan fick dessutom, genom läsningen, en ökad förståelse för sig själva. Goethe hade nämligen lyft fram och klargjort ett antal av kärlekens pinsamma, flyktiga ögonblick, ögonblick som hans läsare hade genomlevt men inte nödvändigtvis förstått.
Han blottade några av kärlekens lagar, som Schopenhauer benämnde den romantiska psykologins "Idéer".

Vi behöver inte ha levt i Tyskland under den senare delen av sjuttonhundratalet för att förstå vad det handlar om. Det finns färre berättelser än det finns människor på jorden och intrigerna upprepas ständigt, medan namnen och miljöerna skiftar.
"Det är konstens väsentligaste egenskap att det unika fallet kan tillämpas på tusentals människor", menade Schopenhauer. Vi kan också söka tröst i vetskapen om att vårt fall "bara" är ett bland tusentals andra.

Schopenhauer reste till Florens vid två tillfällen, 1818 och 1822. Det är högst troligt att han besökte Brancaccikapellet i Santa Maria del Carmine, där Masaccio mellan 1424 och 1428 hade målat en serie fresker. I dessa kunde utläsas att den sorg som drabbar Adam och Eva när de förvisas ur paradiset är inte bara deras egen. I de båda figurernas ansikte och ställning menas Masaccio ha fångat sorgens innersta väsen, "sorgens Idé": hans fresk blev en universell symbol för vår ofullkomlighet och bräcklighet. Vi har alla förvisats från den himmelska trädgården.

Men genom att läsa en tragisk kärleksberättelse kan den försmådde friaren höja sig över sin egen situation. Han är inte längre en man som lider i ensamhet, han tillhör en oändligt stor skara människor som under årtusendenas lopp har förälskat sig i andra människor i den smärtsamma driften att säkra artens fortbestånd. Hans lidande förlorar lite av sin udd, det blir mer begripligt, mindre av en personlig förbannelse.

Om den person som kan uppnå denna objektivitet säger Schopenhauer:
"Han kommer under sitt olycksdrabbade liv att se mindre till sin egen personliga lott och mer till människosläktets som helhet, och han kommer därför att uppträda ... mer som en som vet än en som lider.
Mellan de perioder då vi gräver oss fram i mörker [som mullvadar] måste vi alltid bemöda oss om att förvandla våra tårar till kunskap."

© 2005 Bengt Rooke och Rooke Time.
Artikeln får citeras om källan anges.