---

Published for The Neotrope Enterprise.     Publisher: Bengt Rooke.     Juni 2001. No. 25.

---

 

Konsten - hur mångfaceterad och olik den än framstår i vår nutid - har oavvisligen en social funktion; detta oavsett vilka andra värden man tillmäter den.
Det som kallas konst har emellertid underhand kommit att få olika funktioner i samhället vilket uppenbarligen också är skälet till ett besvärligt predikament, nämligen att nå consensus om vad konst är - vad som egentligen konstituerar konst som begrepp - i dag.

Ur blotta förekomsten av begreppet konst, utan nöjaktig definition av dess sociala funktion (och faktiskt inte heller tillfyllest i sin teoretiskt/praktiska), reser sig därför frågan om vad konst är - ur mer än ett perspektiv.
Grundläggande för frågan måste vara att man begär av de människor som säger sig producera konst, de som anser sig förstå konst och de som menar sig uppleva konst, att de besvarar frågan och förklarar svaret.
Kan dessa konstbegreppshanterare inte besvara och förklara sakförhållendet följer givetvis i förlängningen den inte oviktiga frågan:
med vad sysslar, förstår och upplever dessa människor egentligen då - i verkligheten?

Och samhället som accepterar och därmed legitimerar existensen av ett fenomen som kallas konst, med dess utövare konstnärerna, dess legitimerade tolkare/tydare och dess upplevare; vad är det i allt detta som kallas konst - som är konst? - och vad är det i allt detta som kallas konst som samhället egentligen legitimerar?
Är det ett samhällets eget lege artis som gäller - eller finns det ett lege artis för konsten själv?
I båda fallen måste förstås först frågan om vad konst är besvaras.

Historiska och personliga tanke- och händelsemönster och uppfattningar, ibland betingade av geografiska och religiösa föreställningar har lagt grunden till de konstens mer eller mindre allmänna konventioner genom vilka människans skapande uttryck har kanaliserats.

För vår tids syn på saken har därtill fogats politisk och närhistorisk medvetenhet om såväl sociala förhållanden som nya tankar och sätt att se verkligheten och världen på - förmedlade att ta ställning till i realtid - genom bland annat den internationella informationstekniken och en större global allmän-närvaro. Detta har, mer påtagligt än tidigare, fogat såväl tid som teknik till konstens realia vilka i sin tur skapar nya konventioner.

Med observans över både nya och gamla konventioner, representerande den intellektuellt/humanistiska evolutionen, har den skapande människan att navigera i den kanal som är konstens.

Dess kanalsystem är vittförgrenat men eftersom det visar sig utgå från två huvudfåror går det ändå att någorlunda kartlägga.
Att navigera här har givetvis sina svårigheter, och att komma fram till en förklaringsmodell till vad konst är skulle kanske därför också synas svårare.

Men det visar sig betydligt lättare då man ganska snart inser att det föreligger en tydlig diskrepans mellan de två bredvid varandra existerande formerna för uttryck, som därigenom låter sig separeras och skiljas åt eftersom de har olika social funktion, men som båda kallas konst - eller inte; i vilket fall rör sig de två formerna inte i samma kanaler.

För den ena formen (i det fortsatta kallad den illusoriska formen) gäller: Illusionistsnummer, att inför betraktare/människor påstå att konstverket och konsten handlar om ”den verkliga världen (”som jag ser den”) bakom sinnesvärlden”; det krävs inga förkunskaper för förståelsen av det/den - det räcker med ”att tycka”.
Formen stödjer sig i större eller mindre grad uteslutande på det givna i den första delen av de konstens konventioner som nämnts härovan.
För den illusoriska formen gäller främst att den utger sig som själsspegel och fungerar som underhållning.

Den populära underhållningen står konstnären till tjänst med, som en mer eller mindre kontinuerligt stammande sådan, och blir genom detta legitimerad av samhället.

Legitimeringen effektueras med lätthet - sedan den illusoriska formens spegel blivit godtagen av en flock lika illustra som tidvis dubiösa teckentydare - inte minst för att denna form för underhållning är totalt harmlös då det gäller de övergripande samhälleliga konventionerna. Man kan också skänka denna verksamhet och dess utövare vissa socialt-rituella funktioner.

Många konstnärer föds av denna: för dem blev legitimationen uppfunnen;
och - givetvis - för de okunniga!

För den andra formen (i det fortsatta kallad den krävande formen) gäller:
Det personliga uttrycket som initialt kräver kunskap och som vill något utöver det givna.
Formen tar huvudsakligast fasta på den senare delen av ovan nämnda konstkonventioner.

Den verkar i den konst-kontextuella värde-världens olika former medvetet ifrågasättande rådande konventioner - för att fästa uppmärksamhet på just konventionsgränserna i samhället (vill vi ha de en gång för alla givna gränserna - så här ser de i så fall ut i dagens tillämpning, genom dagens verklighetssyn - vill vi ha det så eller vill vi ändra på detta förhållande).

Den krävande konsten ställer kunskaps- och värdekrav på dess icke-tingslighet och på dess ledande tankeinnehåll - men den ger också alternativ för den kunskapsbärande åskådaren/upplevaren att ta ställning till.

För den krävande konsten blir undergivenheten under den stammande reproduktionen inte bara en banalitet - den blir absurd!
Progressen blir istället obegränsad.
Den konstnärliga verksamheten, om också ändlig, måste i alla fall vara engångig. Ty endast som engångig äger den sin nyhet, sitt värde såsom skapelse.
Upprepas historien, om också bara en gång, så har den ju avslöjat sig som en mekanisk - stammande - process.

Medverkar konstnären till en upprepning av historien under föregivande att den har skapelsens nyhet, avslöjar sig den mekaniska processen av sig själv - med stor tydlighet - och verket demaskeras till den underhållning som tillhör den illusoriska konsten.

Den krävande formen för den konstnärliga verksamheten verkar i mycket som omstörtande av de givna (samhälleliga) värdena - alltså också då det gäller de som är dess själva förutsättning - den kan till och med ta sig formen av att verka hotande även för den hand som utdelar den samhälleliga legitimationens välsignelse - trots att detta i förlängningen kan medföra ekonomiskt/sociala bekymmer för konstnärens fortsatta agremanger.

Denna verksamhets blotta existens tycks därför understundom vara svårförståelig för samhällets etablissemang: det går inte kan ta del av det krävande konstnärliga uttrycket med samma invanda icke-intellektuella förströelseupplevande som av den illusoriska konsten - och för att den krävande konsten inte heller kan förhandlas/handlas med; att den trots detta förekommer förefaller egendomligt.

Därtill kommer att denna form av konst kräver att värdesättas trots sin efemära karaktär (med eller utan det aktiva deltagande i verket som är nödvändigt för förståelsen av det).
Insikten att en av den krävande konstens ledande tankar också är ett konstruktivt samhällskommenterande (och att den därmed har en social funktion) har svårt att vinna acceptans.

Man vill hellre säkra ”eviga värden” och man vill se konsten prissatt i ekonomiska termer för att få grepp om värdet av den - hur värdefull den är - även om dessa värden, rent faktiskt, är fiktiva.
Detta låter sig givetvis inte göra med det tillstånd och de idéer som den krävande konsten handlar om.
Men då det gäller den illusoriska konsten - i form av tavlor, skulpturer och annat sådant, i fast form och begränsad i rummet - passar det utmärkt väl: så blir den illusoriska konsten till en företeelse som är föremål för handel - och ges en social funktion också genom detta.

Med den illusoriska konstens väg till handel med den själsbemängda konsten förhåller det sig så, att sedan man kommit överens om konstverkets ”själslighet i sig” övertar de samhälleliga konventionernas taxilogi verket och omvandlar konstnärsjälen till ekonomiska termer, med så länge varande värde som möjligt, det vill säga gör verket ”universellt och evigt”.

Konstnären stammar nu fram, till den ytliga samhällssynens människors fromma, själsbemängda självbespeglingar prissatta i ekonomiska termer som gör att speglarna befinns begripliga för samhällets etablissemang, vilket nu i sin tur kan handla och vandla med konstnärssjälen - ju mer denna stammar dessbättre - bara den mekaniska produktionen är måttlig så att marknaden inte mättas - med prisras till följd!

Förutom den ekonomiska tillfredställelse som tillkommer konstnären genom denna prostitution röner han ”förståelse” och uppskattning från de tongivande icke-intellektuella förströelseupplevarna av konst, vilka helt och fullt styrs av sina sociala konventioner.

I det ”moderna” samhället - som i konventionshänseende aldrig tycks bli helt uppdaterat - kan alltså också konsten bli enbart (den illusoriska) till en handelsvara.

Tillsammans med till intet förpliktigande, ofta av sig själv lysande, sammankomster kring denna form för konst, fraterniserande vernissager, pompösa avtäckanden av monument över etablissemangets suffisans och annat sådant, hotar detta att bli konstens huvudsakligaste sociala funktion för den grunda och ytliga samhällssynens människor.


Emellertid! Den krävande konstens varande - med egen identitet som ett tidens lika mångformade som mångspråkiga uttryck - flyter i sin kanal, i sin huvudfåra; - själsspegelns illisionistnummer i en helt annan.

Konsten och dess funktion är med nödvändighet något som har att göra med ett större socialt sammanhang; den är i dag till sin natur urban.

På sina ställen finns det vanligt folk och olika samfälligheter.

Dock icke där den illusoriska konstens funktioner dyrkas: där härskar de lågsinta konventionerna i samhället; det betyder ett döende i skymundan för konstens verkliga funktion och för konstnären - och för folket, och för de konstkunniga betraktarna, och för hela meningen med en naturligt-social funktion för konsten!

Samhället med alla sina fullt utvecklade sociala konventioner är det kallaste bland odjur. Kallt ljuger det också, och denna lögn krälar ur dess mun: ”Jag, det socialt småskurna samhället med de här rådande konventionerna är rättesnöret för människorna!”

Lögn är detta! Skapandet var det som skapade vanliga människor och hängde en tro över det och så tjänade vanligt folk livet.
Förstörare är det som sätter upp sociala fällor för många och kallar det konventioner: de hänger hundra slags krävande begär över dem och kastar hånfullt sitt tunga svärd i den andra vågskålen.

Där det fortfarande finns vanligt folk, förstår de inte dessa sociala konventioner. I tron att de är de enda urbana som finns, hatar man dem som ett ont öga och brott mot sed och skick.

Varje folk talar på sitt språk om vad som är rätt och fel, och förstår inte grannen. Sitt eget språk uppfann det åt sig i skick och sed.
Men samhället med sina trångsinta sociala konventioner ljuger på alla tungomål om rätt och fel. Det ljuger så fort det upplåter munnen. Och all den egendom den kommit över genom konventioner har den stulit ihop.

Falskt är egentligen allt som grundats på lågsinta sociala konventioner. Det bits med andras löständer - och det är en bitvarg.
Falska är till och med dess inälvor.

Språkförbistring om gott och ont, rätt och fel, det är ett tecken på den lågsinnade konventionen. Detta är tecken som tyder på vilja till död! Och den tar sig an dödens predikare!

Mycket för många föds in i den oreflekterade urbana konventionen, för dem blev den sociala värdekonventionen uppfunnen.
Den lockar dessa mycket-för-många. Den slukar dem och idisslar!

”Det finns ingen riktigare värdering än denna! Följ efter mig! Jag är den ordnande smaken!” Så ömsom ryter och lockar odjuret. Och inte bara ”vanligt folk” och närsynta och långörade faller på knä.
Också till er ni stora själar och artister viskar det stora odjuret-den sociala konventionen sina fräcka lögner. Den vädrar era rika hjärtan, som gärna skänker bort sig själva.

Också er, de gamla konventionernas besegrare, tar odjuret - i form av ”den goda smaken” och ”den sociala konventionen” - i sin tjänst.
Trötta blev ni i er strid, och nu tjänar ni i er trötthet - som illusionister - denna nya avgud.
Gärna har den hjältar och ärans män ikring sig, denne nye avgud. Gärna solar den sig i det goda samvetets solsken - detta den oreflekterade sociala värdenormens kalla odjur!

Allt vill det ge er, bara ni lyder och tillber det!
Så köper det sig glansen av konsten genom era illussoriska konster, er dygd och blicken ur era (tidigare så) stolta ögon.

De mycket-för-många vill avguden locka med er. Ja ett helvetets konststycke har här blivit uppfunnet, en dödshäst med mundering av gudomlig ära. Här uppfanns en död för många, en död som prisade sig själv som liv.
Sannerligen en praktpresent för dödens predikare.

Osunda sociala konventioner kallar jag det, där alla är giftdrickare, goda såväl som dåliga, där alla tappar bort sig själva, goda såväl som dåliga.
I detta osunda samhälle kallas allas långsamma självmord - ”liv”.

Dessa överflödiga! De själ av uppfinnaren hans uppfinning, av den vise hans visdom. Bildning kallar de sitt tjuvgods, och den blir dem till omak och sjuklighet.
Dessa överflödiga! Alltid är de sjuka. De kräks upp sin galla och kallar det upplysning! Så slukar de varandra och kan inte ens smälta varandra.
Dessa överflödiga! De förtjänar rikedomar, och blir bara fattigare därav. Makt vill de, och maktens bräckjärn: förmögenhet.
Dessa oförmögna!
Dessa klätterapor! Över varandra, om varandra och på varandra klättrar de. Och drar varandra till sist ner i dyn.
Upp till tronen vill de alla; det är deras vansinne. Som om lyckan skulle sitta på tronen! Oftast sitter det dy på tronen, och ofta sitter också tronen på dy.
Vansinniga är de, klättrande apor och överheta. Och illa luktar deras avund, det kallaste av odjur: illa luktar de allesamman.

För er egen skull - för konstens skull - för konstens verkliga funktions skull - låt inte kväva er bland dunsterna av deras mular och begär!
Gå ur vägen för den dåliga lukten! Gå ur vägen för de överflödigas avguderi!
Gå ur vägen för den dåliga lukten! Gå ur vägen för röken av dessa människooffer.

Våga språnget ut i det fria!

Fri står ännu världen för stora själar - för de skapande - för konsten, den verkliga och krävande!
Tomma står ännu många säten för ensamma och tvåsamma, och där - emellan havets azurbölja och himlens solförgyllda glans - där stiger doften av tång och sälta från det vida havet kring dem.
Fritt står ännu för stora själar ett fritt liv. Och visserligen: den som besitter litet blir mindre besatt - men den fria vinden - och friheten!

Där de lågsinta konventionerna upphör, där först tar det verkliga levandet vid.
Där börjar den nödvändiga konsten att visa sin verkliga och oersättliga funktion.

Se med en öppen blick på det nuvarande mot det framtida!

I det nuvarande finns det till synes fromt närsynta och skumögda som förevisar speglar - studera dessa!
Vad man till sin häpnad då upptäcker är den fastlåsta bilden av myten om skapandet av eviga värden!
Speglarnas mer eller mindre likadana skärvor visar också den brist på egensyn i nutiden som de skumögt fromma dock i stället för brist kallar förenande - som en gemensam nämnare - det ger ju därtill en trygg gemenskap med likasinnade i nutillvaron!

Bland dessa saknas både vilja och förutsättningar för det djärva och osäkra språnget ut till den frihet de inte saknar!

Insiktsfullare än så framstår alltså inte den illusoriska konstens uttryck framfört som själsspeglande verk inför åskådaren med uppmaningen: ”tyck-själv” - om - ”den verkliga världen bakom sinnesvärlden” - ”som visas här”!
Men, det blir inte till något annat än vad det i verkligheten är: en till intet förpliktigande eller krävande - ”underhållning”!

Och man hävdar bland de närsynt skumögda själva (och detta orimligt nog samtidigt!), att verket är bärare av betydligt högstämdare värden, vida bortom sociala föreställningar och konventioner och långt bortom de sociala konventioner som styr uppskattning och underhållning.
Man anser nämligen att det konstnärliga verket är inmängt med konstnärens själ! - är ett själsavtryck av konstnären, och att verket i sig självt är själsbemängt!; man menar därför att konstverket, i sig, har ett så stort värde att det är näst intill ett ”evigt värde”!

Lögn är allt detta! Falskt är det och intet annat!
Också ni, en gång stora själar och artister (får man hoppas), har låtit locka er av denne nye avgud!
Gärna solar den sig i det goda samvetets solsken - detta den oreflekterade sociala värdenormens kalla odjur. Det som vädrat era hjärtan - och som ni tydligen med glädje skänkt det - ni är också mycket för många - ni tillsynes fromt närsynta och skumögda!

Nej - Där borta! där de lågsinta konventionerna upphör - se ditåt!

Ser ni inte regnbågen, den klara, till ytterlighet spända - och bron - över den djupa klyftan med det-myckna-gömda-och-onda-eländet.

Bron är pilen på strängen som vinande flyger som en vinge mot det verkliga levandet.
Ser ni inte bron över avgrunden vad-som-varit - där nuet går till framtiden?

Känn svävandets svala svindel från vingens fart, då den som pilen flyger före, för att visa vägen för oss över bron - högt över de osunda konventionernas dåliga lukt - hit upp når den inte!

Ser ni då inte bron där regnbågens pil visar vägen - från nuet till framtiden?
Ser ni då inte också konstens verkliga funktion - i nuet är den!




© 2001 Bengt Rooke. Artikeln får citeras om källan anges.