Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. November 2000. No. 20.
DATORKONST OCH KURIOSAKABINETT
Det hotar ibland att bli så, av skäl som är outgrundliga för oss nutida medagerande inom ämnessfären, att akademiska avhandlingar av ett mer allmänt och möjligen samtidsformande intresse - efter aktualiteten vid disputationen - ofta inte når längre än att de hamnar i de akademiskt gömmande biblioteken.
Detta även om avhandlingarna kommer rätt i tid och rum - och även om de kanske skulle kunna göra praktisk nytta i sin samtid - så hamnar de inte sällan med någon sorts automatik i den grå akademiska glömskan, tills de blir historiskt intressanta och då återupptäcks - försent!
Dess viktigt upplysande tidsliga kontext där den hade kunnat verka aktivt, försvinner oåterkalleligen, förd som den då är till ett annat rum, i en helt annan mer eller mindre avlägsen dunkel eller nära tid - men - till en tid som har varit.
Sådant är inte lättbegripligt för en samtid i vilken en sådan avhandling istället skulle ha kunnat spela en viktig roll, kanske formande, i varje fall upplysande och säkert på något sätt aktiverande.
Lyckligtvis är en undangömmande samtidsattityd inte alltid fallet; syn för sägen att det förhåller sig så är Gary Svenssons doktorsavhandling: "Digitala pionjärer. Datorkonstens introduktion i Sverige" som han försvarade vid Linköpings universitet i september.
Den som är medvetet uppmärksam mot vår tids konst- teknik- och kulturyttringar i övrigt - och av det specifika ämnet i synnerhet - och inte minst det därigenom följande konst-kommunikativa och ideologiska tänkandet såsom det växte fram från femtio- och sextiotalet och rent faktiskt fram till i dag - den manar jag till snar läsning av boken.
Min avsikt är vare sig att recencera innehållet i avhandlingen eller att opponera i sak; emellertid är det min avsikt att redovisa en del tankar som kom över mig under läsningen. Dessa initierades huvudsakligast av de synpunkter och den konstsyn som uttryckes inom avhandlingens Inledning och Sammanfattning.
Avhandlingens allra första meningar under Inledning lyder:
"Konstarenan kännetecknas av kontinuerlig förändring där utövare ständigt söker nya former och problemområden. Diakrona studier av dess artefakter blir därför en jämförelse med många variabler. Därigenom tvingas man möta en ständigt växande kontext; ur olika perspektiv kan släktskap mellan historiska och samtida riktningar urskiljas och deras särdrag jämföras. Men varje estetiskt område kan likaväl bli exempel på hur mänsklig aktivitet formas samt ur vilka förutsättningar dessa växer fram."
Längre fram i det inledande kapitlet heter det:
"I första hand är det inte den exakta dateringen som intresserar mig, utan i vilken miljö och under vilka premisser företeelsen vuxit fram.".......................
"Ligger det någon sanning i det som Wassily Kandinsky (1866-1944) skrev, att: vart verk föds ur sin tid - skulle detta kunna betyda att olika framställningsformer som uppkommer i ett samhälle också starkt finns förankrade i detsamma.
Sambandet garanterar mediets möjlighet att kunna verka, att förstås. Nya konstformer (som new media, computer art, electronic art, video art etc.) blir då möjliga om, och endast om, det finns en korrelation mellan dess form och innehåll och andra - i samhället förankrade - förutsättningar".................
"Som ett förtydligande vill jag nämna att begreppet "period" i texten avser den tidsrymd som undersökningen sträcker sig inom, medan "skedet" används till att beteckna delar av perioden.
Det vill säga: den senare delen av sextiotalet och den tidigare delen av sjuttiotalet, av många ansedda som radikala och politiserade årtal, beskrivs som ett "skede" inom undersökt period.
I fråga om större riktningar, exempelvis modernismen, använder jag mig av begreppet "epok".
Denna precisering kan möjligtvis ha sina nackdelar då texter som jag refererar till begreppsliggör tidsavsnitten på annat sätt, men jag anser att det inte är möjligt att avgränsa ett historiskt skede genom "dekadprincipen". Det vill säga: "70-talet" är ur mitt perspektiv omöjligt att beskriva som en enhetlig period. De historiskt initierade vet att "1800-talet" i Europa slutade först 1914, de kulturintresserade vet att med "60-talet" avses ofta perioden efter 1965.
Tjugohundratalet inleddes möjligtvis, från ett framtida europeiskt perspektiv, med Berlinmurens fall 1989."
Härefter redogör Gary Svensson för ett antal publikationer som på olika sätt knyter an till hans intressefält och som utkommit under åren 1997-1999, alltså under tiden för det forskningsarbete som ligger till grund för avhandlingen. Om detta skriver han:
"Dessa har dock inte förändrat mitt förhållningssätt till perioden eller till min forskningsmetodik, snarare har de kommit att utgöra ett välkommet fördjupnings- eller referensmaterial. Från 1995, då jag vid seminarier och senare i artiklar, börjat redovisa delar av mina undersökningar, har jag märkt ett stegrande intresse för sextio- och sjuttiotalet. Det gäller såväl för de personer som jag intervjuat som för perioden i sin helhet."
Olika utställningsprojekt och flera avhandlingar har under de senaste åren väckt sextio- och sjuttiotalets konst och konstsyn till nytt liv; händelser, tankar och syften från den tiden har penetrerats mer eller mindre grundligt ur många och olika synvinklar.
Med undantag för längre eller kortare perioder har jag levt en stor del av mitt liv utanför landets gränser på olika platser eller på resande fot - med goda kontakter och med insyn inom många områden - med allt vad sådant för med sig.
Som konstnär är jag i Sverige väl mest känd för att som sådan vara synnerligen pressuppvaktad och omskriven - inte minst under det turbulenta sextiotalet -.
Min verksamhet nu fungerar med samma avsikter som tidigare, men nu genom att jag lägger ut min - och andras - syn på konst och konstens funktion och annat sådant under Rooke Time här på Internet.
Vad som därvidlag framkommit som en smula bekymmersamt under rannsakningen av dagens konstliv är att det uppenbarligen fortfarande befinns vara så, att den uppfattning som rådde under femtio- och sextiotalet, med dess konst- och samhällskritik, tyvärr till dels fortfarande tycks ha en envis relevans!
Sådant uppfattar jag som utomordentligt allvarligt och sorgligt otidsenligt.
Det kan kanske förefalla som om jag här observerar den nutida konstnärliga aktiviteten med ett enbart upphöjt lugn, men så är absolut inte fallet. Det är snarare med en bekymrad häpenhet över vad jag ser som jag reagerar - eller kanske riktigare: över vad jag inte ser!
Jag skulle hellre, nu som då, vilja se den aktuella konsten i nya former och i en mer klar och tydlig konfrontation med den velande allmänheten och dess lika velande politiker och deras tjänstemän - och framför allt mellan dagens unga konstnärer och deras ambivalenta (eller frånvarande) konstbegrepp och akademiker som anser sig (eller inte) begripa bättre - kort sagt: den totala avsaknaden av en intellektuellt livgivande aktivitet som tvingar till ett personligt engagemang lyser i ett just-nu-perspektiv med en skrämmande frånvaro!
Här efterlyser jag i stället att den nya tidens konst med det snaraste kraftfullt måtte drabbar oss med något nytt och aktuellt - och att detta inte sker bara som ritullella visningar på ställen för redan invigda i konstvärldens dunkla och inåtvända bönerum - utan måtte detta också ske, nu som då, på platser som man som åskådare inte måste söka sig till, utan också på platser där konstverk inte förväntas vara - där de också är nödvändiga för att konstnären skall nå åskådaren med sitt tilltal och sitt budskap - vilket är det viktigaste! - och kanske därigenom också ifrågasätta de rådande konventionerna - såväl inom konsten som inom det övriga samhället.
Om något skall bli uträttat genom och med konsten är detta av nöden, inte minst därför att en av konstens viktigaste funktioner i sitt just-nu-engagemang annars inte kommer att hanteras.
Konstens rättighet till frihet medför också skyldigheten att penetrera allt och alla i offentlighetens ljus - och därmed också sin egen frihet.
Att besvären med konstbegreppet väl vid det här laget får anses - åtminstone för detta handlande - till fullo eller åtminstone tills vidare, utrett och vidareutvecklat sedan sextio- och sjuttiotalet bör underlätta handlandet även om det uppenbarligen fortfarande inte uppfattas så av alla konstnärer.
Dock tycker jag mig uppleva (vilket är ytterligare en anledning till handling) att konventionerna hos allmänheten (och för den delen också hos en del konstnärer) i dag inte bara är besläktade med de omständigheter som hanterades av konsten på sextio- och sjuttiotalet - även om nutiden och dess yttringar är helt annorlunda än de var då; utan även att konstens egna konventioner, så som de i många fall under senare tid format sig, borde ge anledning till en omedelbar och kritisk rannsakan - inte minst beträffande vilka syften det här är fråga om.
Personligen menar jag att ironi och stillsam humor i detta sammanhang inte verkar bita (- men...? är man frånvarande en längre tid så...?); - hur som helst tycks slummern bland många vara ett naturligt tillstånd här.
Att de förhandenvarande tillstånden endast överträffas av dikten, gör att konflikterna mellan gammalt och nytt, landsbygd och stad, mellan det svenska och det europeiska och det interkontinentala blir särskilt tydligt för mig här och nu.
Trots att det av många anses vara en förlegad syn: att konstens och litteraturens uppgift var och är att gripa in i samhällsutvecklingens grundelement: människan själv, och människans omgivning, och att det är endast då konsten är relevant - hur skulle konstens funktion i förlängningen av verket annars kunna ha en avgörande och motiverad betydelse i en humanistisk samhällssyn?
Att på samma gång vara en del av det nära och det aktuella, ett nationellt och ett internationellt sammanhang har stor betydelse:
Ett här-och-då tillsammans med ett här-och-nu ger den lokala reliefen åt ett där-och-då och där-och-nu i det internationella perspektivet; i ett sådant sammanhang kan ett funktionellt utvecklande (eller inte) utgöra själva kärnan i konstens kommenterande innehåll och som avgör vikten av konstnärskapets tidsmedvetenheten på respektive nivå.
(Det är egentligen häpnadsväckande med vilken tydlighet de nödvändiga jämförelserna fortfarande framträder med klara detaljer då man låter blicken, med den dåvarande exilens paradoxala skärpa, svepa över det landskap som är konstens.)
Eftersom konsten endast har funktion som sådan i det urbana samhället har den urbana universialiteten för mig och för andra konstnärer alltid varit av största vikt, och att det storslagna konstverket (i vilken form det än väljer att framstå) - i och om det urbana levandet och tänkandet - måste vara som en röntgenplåt över livet i just detta specifika sammanhang - i realtid.
Konstnärlig påverkan och/eller samhälls- och kulturkritik i vilken form den än uppträder måste ha en ovedersäglig integritet och ha möjlighet att kunna slå hårt och skoningslöst åt alla håll; personliga relationer och religion, såväl som det politiska, det kulturella och det ekonomiska livet måste tas i betraktande vid allt konstnärligt uttryck.
Min personliga ambition - liksom andra konstnärers i det transparenta samhället - är fullständigheten.
Intet - i samhället kan undgå att penetreras, liksom "en anatomibok inte kan utelämna någon funktions eller något organs beskaffenhet", som den portugisiske 1800-tals författaren och diplomaten José Maria Eça de Queiróz uttryckte saken på sin tid.
Vad jag vill se är alltså konstnärlig verksamhet dikterad av nödvändigheten att placera utövare/upplevare till att balansera i sådana personligt/sociala kritiska positioner att ett personligt ställningstagande är fullständigt nödvändigt - även om detta (av huvudsakligast självcentrerade l'art pour l'art-artister och ekonomiskt/dekorationshungriga konstverksköpare) anses förlegat; också nutiden kan på många sätt behöva klarläggas av en kritisk blick, och både den internationella och den lokala sfären förtjänar (fortfarande) sådana avslöjanden.
I detta sammanhang fungerar konstnären/författaren som en fyrbåk.
Men fyrar står på blindskär som man håller sig på ett visst avstånd från och så kan det också bli för konstnären.
Visst kan konstnärer i dag skapa tidsspeglande kommentarer, var och en i sitt sammanhang, och visst kan dessa också verka vitaliserande i andra.
Men när äldre verk (och de behöver inte vara särskilt gamla för detta) understundom tas fram till vädring i en ny och främmande och därmed irrelevant kontext, bör dessa artefakter betraktas såsom varande vad de i detta sammanhang är: konst- och kulturhistoriska objekt, och som mer eller mindre exotiska etnografiska föremål eller scener - och ingenting annat.
Konstverk är gjorda i och för de tidsliga omständigheter under vilka de är tillkomna! - de saknar som regel rellevans i andra - där kan de huvudsakligast och kanske endast verka som bornerande skurriliteter eller som konst rent av vara stendöda.
Det är ingen stor sak i detta bara man inte benämner det konst - i den meningen att man förväntar sig att det skall ha funktion som konst i dag, i ett här-och-nu -.
Visst hade Kandinsky rätt då han skrev att:"vart verk föds ur sin tid", men därtill måste också tilläggas: för sin tid = då verket har aktualitet! - eller som Gary Svensson uttrycker frågeställningen han operar med i sin avhandling: "..... skulle detta kunna betyda att olika framställningsformer som uppkommer i ett samhälle också starkt finns förankrade i detsamma"; och längre fram i studien skriver han om Kandinskys påstående: "Uttrycket kan läsas som en självklar trivialitet, ett uppenbart samband mellan vad som uttrycks och när detta uttrycks".
Man kan därför utan vidare, på mer än en god grund, ge en rimligare och mer adekvat benämning för - "vädrande av artefakter i främmande tid och rum" - (dvs vad som är vardagsstipulerat som konstutställningar) nämligen: kuriosakabinett med personligt/sociala teaterkostymer (från föreställningar vi inte känner, uppförda någon annanstans, i en annan tid); - men å andra sidan och för all del - som historia och förströelse kan även sådana ting ibland berätta något om intressanta och dramatiska öden. ....
Men som artefakter med pretentiösa ambitioner på att hafunktion som konst!... i realtid!... Aldrig!
I kapitlet Sammanfattning, under rubriken: "Det utvidgade fältet - än en gång!", citerar Gary Svensson inledningsvis Rosalind Krauss, "Sculpture in the expanded field": "/.../ it is obvious that the logic of the space of postmodernist practice is no longer organized around the definition of a given medium on the grounds of material, or, for that matter, the perception of material. It is organized insted thruogh the universe of terms that are felt to be in opposition within a cultural situation."
Längre fram skriver Gary Svensson: "Frågan om det postmoderna är kanske inte så intressant i detta sammanhang (- om begreppet postmodernism överhuvudtaget någonsin varit giltigt - / min anm.) men en näraliggande frågeställning är definitivt värd att kommentera; den sena efterkrigstidens fokusering på "det utvidgade fältet". ........
Ett genomgående tema i Krauss`plädering är just hur olika material och medier används inom den moderna konsten och att konstnärer relativt fritt kan röra sig mellan olika positioneringar. Rosalind Krauss har sedan 1970-talet studerat många av efterkrigstidens konstnärer i skenet av den kultur som framväxte, artefakternas förändring och mediernas förmåga att representera olika former av koncept. Krauss noterar att postmodernismens artefakter ej längre låter sig definieras som "verk" med konkreta former och material.
Men "utvidgandet" och dematerialiseringen" konstaterades och tydliggjordes tidigare: 1970 utgavs Gene Youngbloods "Expanded cinema" i vilken beskrivningar på olika projekt och konstnärsskap återfinns, blandat med tidstypiska beskrivningar, kommentarer och citat från John Cage, Marshall McLuhan, Lewis Carroll med flera inflytelserika konstnärer, tänkare och författare. Vad Gene Youngblood avser med "Expanded Cinema" kan förklaras med olika former av överträdelser av konventioner, och särskilt sinnesvidgande gränsöverskridningar. Bokens urval tycks således ha skett efter medvetanderevolutionens tankelinjer, men fungerar utmärkt som en introduktion till det sena sextiotalets kulturella scen.
Datortekniken spelar en viktig roll i Youngbloods beskrivningar, där episoder ur filmen 2001 blandas med McLuhan-förkunnelser."
Så långt Gary Svenssons text, som sedan fortsätter med en del personuppgifter som relaterar till tidigare i avhandlingen nämnda personer, Därefter fortsätter han:
"Sexton år senare (1986 /min anm.) medverkade Youngblood vid Ars Electronica och utvecklade där flera tankar om det som senare kom att förknippas med 1990-talets IT-begrepp. Bland annat beskrivs hur strukturomvandlingar skulle komma att få konsekvenser för hela mediasituationen.
Flera år innan www fanns, verkade det stå helt klart vad som inom kort skulle komma. Dessa idéer, vilka då i det närmaste var realiserbara, överensstämer i stort med idéerna från sextiotalet - det globala engagemanget blandat med decentraliseringen och det personliga ansvaret.
"The concept "orbital age" evokes the myth of a communications revolution, a myth as old as television. Accordin to this myth, new telecommunikation technologies can and will invert the structure and function of mass media (a) from centralized output to decentrlized input, (b) from hierarchy to heterarchy, (c) from mass audience to special audience, (d) from communication to conversation, (e) from commerce to community, (f) from nationstate to global village."
Om detta skriver Gary Svensson: "Orbital age, skall förstås som en "satelliternas tidsålder" där perspektivet förskjuts mot att tangera det globala. Samhällen skulle byggas på andra premisser, inte utifrån geografiska förutsättningar utan från medvetenhet och ideologi - "the communications revolution is synonymous with cultural revolution", heter det i texten.
Det går kanske inte att hävda att det blev det kulturella utbytet som främst kom att globaliseras via tekniken, den finansiella marknaden anses nog ha haft lättare att anpassa sig. Noteras bör dock att flera viktiga inslag från "medvetanderevolutionens sextiotal" bibehöll sin position: miljöfrågorna, kvinnorörelsen, nyandligheten etc.
Kommunikation kom att bli det ledord som genomsyrade många texter under hela den undersökta perioden. intresset för den mänskliga kommunikationen i alla dess former tycks ha tilltagit under 1900-talet och även om kommunikationsperspektivet mer och mer, kom att insorteras under "IT" fortsätter intresset. Personliga hemsidor, e-post och utvecklingen av diverse nättjänster kan väl räcka som exempel på detta.
Varför kom då så mycket av uttrycken att fokuseras på kommunikation?
Det går att peka på hela 1900-talets intresse för det mänskliga språket, men ett annat tänkbart svar finns i läsningen av teknikutvecklingen:
När Apollo 11 genomförde den, under överskådlig tid, ultimata resan 1969 hade detta föregåtts av en lång tids teknisk och kulturell rustning. Möjligvis blottade denna teknikens framgång det sociala bakslaget. Västerlandet hade enligt många misslyckats i byggandet av de sociala strukturerna, samtidigt som tekniken hade bevisat att den månghundraåriga ingenjörsdrömmen var möjlig att realisera. Men redan under 1950-talets Neodada-period och fram mot 1960-talets Underground fanns en tydlig kritisk hållning gentemot det rationella samhället med alla dess ingredienser."
Gary Svensson skriver vidare längre fram i avhandlingen: "Datorerna kom att medföra visioner om framtida möjligheter för mänskligheten, vilket naturligtvis också kom att intressera konstnärer. Framtagningen av datorer och automatiseringsprinciper för data, var en form av det som Youngblood skulle kalla för "Metadesign", skapandet av en universell struktur eller ett yttre ramverk:
" The only reasonable strategy of instigating a revolution in communication is metadesign - the creation of context rather than content. Telecommunication networks and computer programmes are examples of metadesign. Metadesign creates new social situations, provides acces to alternative experience and has taken on the original positions of avant-garde - such as redefining art, developing autonomous reality-communities."
Geografiska hinder skulle överbryggas till förmån för ideologiernas pånyttfödelse, humanism och mänskligt medvetande - kontexten skapar förutsättningarna, innan den kulturella produktionen kan ta plats. Kulturell produktion är här synonymt med mänsklig kommunikation............................
Den stora utmaningen ligger ... i att erbjuda en struktur där allt ... möjliggörs. Dessa tankar har vid flera tillfällen formulerats på olika sätt, bland annat av Wendy Richmond vid Harvard University, som i flera artiklar diskuterat hur kommunikation vilar på kontextuella premisser:
"Instead of designing a structure to organize and deliver information, I suggest an environment, a fluid landscape of space, pathways and activities that support communication. Recalling Youngblood`s words, we can create the context within which further cultural production may take place."
(Wendy Richmond "Creating the Context" Communication Art. 1999 /min parentes; boken finns upptagen i Noter.)
"Gene Youngblood jämställs i dag med mediafilosofer som Marshall McLuhan eller Timothy Leary, inflytelserika men tidstypiska.
Gene Youngblood har vänligt men bestämt avböjt att kommentera mina följdfrågor, delvis just beroende på att "Expanded Cinema" skrevs för 30 år sedan - i en annan kontext."
- Den sista meningen i ovanstående text (som jag egentligen hade tänkt sluta med, men riktigt så blev det som synes inte) är att lägga märke till i notapparaten. Den är inte bara kongenial med avhandlingens ämne utan visar även att den är uppdaterad i sitt akademiska tilltal - men också till läsare långt bortom den akademiska världen - inte minst i den medvetna och uppdaterade dator- och konstvärlden. Noten till den sista meningen lyder:
"Gene Youngblood, brev (e-post) Date:Thu, 19 Aug 1999 10:00:07 -0600 (MDT) och Date:Fri, 20 Aug 1999 11:15:58 -0600 (MDT).
Sådant har jag tidigare inte sett i en akademisk avhandling i humaniora, och jag har inte heller sett att man i sådana avhandlingar under Referenser tagit upp WWW som rubrik vilket Gary Svensson gjort (också detta kongenialt med avhandlingen i övrigt).
Där finns en del intressanta länkar, så - läs boken och ut på nätet!
Gary Svenssons doktorsavhandling "Digitala pionjärer" behandlar de personer som var med och introducerade datorkonsten i Sverige under sextio- och sjuttiotalet: vilka visioner och tekniska förutsättningar de hade samt hur de samarbetade med olika tekniker och uppdragsgivare.
Analyserna av konstnärerna och deras produktion har jag här lämnat åt sidan då jag låtit mig inspireras av Gary Svensson text.
Detta till dels därför att jag personligen känner/känt en del av de nämnda personerna/konstnärerna och deras verk.
Jag har ett betydligt större intresse för de principiella frågorna: konstens funktion, de ideologiska/filosofiska bevekelsegrunderna och tankarna bakom den konstnärliga verksamheten i tiden, och hur den konst/idéhistoriska närhistorian beskrivis i en kontext som visar på ett samtidsformande.
Vad som gäller härvidlag i dag, menar jag mig finna också i Gary Svenssons avhandling, inte minst för att han presenterar det viktiga citatet av Wendy Richmond: "Instead of designing a structure to organize and deliver information, I suggest an environment, a fluid landscape of space, pathways and activities that support communication. Recalling Youngblood's words, we can create the context within which furter cultural production may take place".
Det är glädjande att finna sådana åsikter på akademisk pränt, både hos Wendy Richmond och hos Gary Svensson. De är båda intressanta och samtidsformande - och tankematrisernas ursprung känns igen som emanerande från tiden för de turbulenta femtio- sextio- och sjuttiotalen. Jag vet, ty jag var där.
Avhandlingen ingår i: Linköping Studies i Arts and Science No. 213.
The Tema Institute - Department of Communication Studies
Linköping University, S-581 83 Linköping, Sweden.
Boken:
Gary Svensson:
"Digitala pionjärer"
Datorkonstens introduktion i Sverige
Carlssons Bokförlag
111 27 Stockholm.
PS/ I detta nu - då jag satte punkt för manuskriptet, körde en bil av äldre modell med ilsket slirande fläktremmar under mina fönster (i korsningen vid Trekanten och Botan i Lund); de tre bokstäverna i registreringsskylten var KRO, vad nu detta kan betyda.
© 2000 Bengt Rooke. Artikeln får citeras om källan anges.
|