Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. Mars 1998. No. 2.
PÅSKMÄSSA
Med anledning av den stundande påskhelgen och det därmed också stundande folknöjet för allmänheten i form av "konstrundor" till de runt om i det skånska landskapet boende konstobjektskaparna:
Jag känner det ytterligt angeläget, men också glädjande, att inför detta evenemang kunna stimulera till läsning av THE MYCROFT CONCLUSION, DET NEOTROPISKA FÖRETAGET i sin helhet och jag tycker mig kunna rekommendera det som ett slags tidigare icke skrivet katalogförord till hela denna begivenhet: "konstbetittandet på landet".
I detta syfte ger ROOKE TIME här plats åt ett avsnitt ur THE MYCROFT CONCLUSION, DET NEOTROPISKA FÖRETAGET med kapitelnamnet:
VOYEURISM
Det finns en dalgång sydost om Tomelilla i Skåne där det växer hagtorn.
Örupsån rinner här. Det är på dalens västsida hagtornen växer.
Om försommaren blommar den ståtligt med en nästan obeskrivlig vit färgprakt.
Bäst möter man den om man kommer från Sandhammaren via Hannas och Bollerup.
Dalgången är vid denna tid värd en mässa, särskilt om en kungsörn, min Chrysaetos, från den näraliggande Fyledalen kretsar över den vita växtligheten.
En lugn dag i gassande sol på Sandhammaren har gett en svidande solbränna. Under solbadandet har tankar trängt sig på:
om voyeurism.
Det skånska Österlen är under våren och sommaren en veritabel "konst- och kruk-konst"-kakofoni.
Arrangerandet av "konstrundor" och organiserade ateljébesök har på den skånska landsbygden blivit till ett märkligt kontradiktoriskt fenomen.
För busstransporterade och familjebilsåkande småstadsbor har dessa tillställningar blivit till utflyktsmål med ett egenvärde mellan de gulblommande rapsfälten, som vederbörande knappast observerar i sitt nit att träffa "konstnären" och inhandlandet av den "konstnärliga varan".
Sandhammartankar om sådant:
Kulturbyråkraternas festivaliseringsiver har smittat av sig på konstmålerivärlden:
"Konstrundor" och organiserade ateljébesök har blivit till laddade fält, inte för den s.k. konstens skull, utan för besökandets egen skull: besöket hos "konstnären" -i frihetsdressyr, levande under "nödvändighetens knappa stjärna" blir i följd härav också till ett skånsk-marknadslikt sälj-och-köp -tillstånd; försäljningen av det gods som i detta sammanhang kallas konst förvandlas till chrysokratiska souvenirer.
Dock, och därför, jippon och förhållanden som dessa bör inte alldeles marginaliseras.
Det har ju från publikens sida också blivit till en jakt på det "själsliga" och det "socialt särskiljande" mellan "dom"("konstnärerna") och "vi"("de vanliga" åskådarna).
För bourgeoisien har det (genom denna utomordentligt obegripliga, men säkert för någon begripliga, kortsynthet ) givits en ny möjlighet till en naivt och fullt accepterad insyn - och ett skarpsynt nagelfarande - i ett kravlöst betittande av den "konstnärliga hemma-hos-världen".
Det har blivit till borgerlighetens, mer eller mindre rituella avnjutande av det ständigt frågande påståendet: "vi" och "dom" - i det lika ständiga behovet av det särskiljande:
Här tydliggörs det inte sällan ( dock först efter besöken hos "artisterna" och efter det att de önskade "konstvarorna" inhandlats) och uppenbart i lönndom för "artisten", att spott och spe är bourgeoisiens sociala kastmärke.
Konstmålerivärlden - som denna del av den "konstnärligt/borgerliga" världen måste kallas - har trosvisst, men faktiskt lögnaktigt, invaggat sig själv i, att den är "öppen för en artistisk dialog" genom denna hantering (personligen tror jag inte att man har en aning om vad konstnärskap i egentlig, existentiell - inte existensiell - mening i verkligheten handlar om) men,- möjligt eller inte...:
Från det betittande borgerskapets sida är det inte fråga om något respektabelt bekräftande eller formulerande av någon ömsesidig social eller intellektuell symbios.
I verkligheten är det fråga om borgerskapets "kulturella" voyeurism.
Då jag rödnäst återvänder från Sandhammarsolen till Lund är jag faktiskt ganska trött - också på voyeurism!
|