---

Published for The Neotrope Enterprise.     Publisher: Bengt Rooke.     Februari 2000. No. 16.

---

 

DYLAN - HOVNARREN FRÅN HIBBING

Stearinlågan fladdrar till som tog en ängel sin väg genom rummet; mitt i vargtimmen, en av det nya seklets första långa nätter. I hörlurarna har jag, från en vårnatt för länge sen, en redan nästan fyrtio år gammal oerhördhet, kanske ett uruppförande.

Scenen är The Gaslight Café i Greenwich Village, New York. Under spotlighten en tjugoårig folksinger från Hibbing, Minnesota. Utspridda kring caféborden, timmen före stängningsdags, en krets av drickande, rökande, lyssnande - musiker, folkmusikentusiaster, tillfälligt inramlade nattvandrare - en av dem av en lycklig ödets slump med en bandspelare till reds.

Så kan vi alltså ännu i det tidiga tjugohundratalet höra en ung Bob Dylan sjunga sin "Blowin´ in the Wind", den kanske allra första gången i offentlighetens ljus.

Med rötter hos den anarkistiske poeten, den blide samhällsomstörtaren och barrikadestradören Allen Ginsberg; med språkets vingar hämtade från prosavulkanen och ordmusikern Jack Kerouac; och med en röst lånad från luffaren och landsvägspoeten Woody Guthrie står han plötsligt åter där på våra minnens scen.

Och vi kan än en gång låta oss dras med av de magnetiska textraderna, det underligt primitiva gitarrspelet, munspelets silver och pärlemor och de gränslösa framtidsmöjligheterna i det gryende sextiotalets stora sång.

När Dylan den kvällen stiger ut från The Gaslight, ut på McDougal Street, ut under stjärnorna, har han, med "Blowin´ in the Wind" i sin hand, biljetten till resan genom Amerika och sen ut över världen.

Vad som därefter händer är, som man säger, historia. Under det följande året blir "Blowin´ in the Wind", i Peter Paul and Mary´s melodiska tappning, en världshit.Och Dylan själv får sitt stora publika genombrott på Newportfestivalen sommaren - 63.

Men det var alltså där, just där, på The Gaslight Café i Greenwich Village, New York, det hela började en vårnatt 1962 - för trettioåtta år sen.

Nu har pojken med den raspiga rösten, den primitiva gitarrhanteringen och det råa munspelsliret fått det svenska musiketablissemangets finaste utmärkelse - Stickan Anderssons Polarpris. Utdelat av Kungliga Musikaliska Akademien att mottagas ur konungens hand.

Marknadsfört som "Musikens Nobelpris".

Bob Dylan - och inte minst hans hov av logistiska adjutanter - har enligt uppgift bearbetats inför ett accepterande av priset under det senaste året och han sägs själv vara "delighted".

Det låter inte troligt, ordet är knappast ett av de oftast frambläddrade i Bob Dylans ordbok - det är helt enkelt inget "dylanord". Lika lite som "charmed" skulle vara det.

Däremot stämmer det välanpassade ordvalet övertydligt väl med de kvasiförnäma intentioner som hittills styrt Polarprisets företrädare i valet av pristagare. Och därmed hållit Dylan borta från de honorerades bord.

Hans namn ska ha varit på tapeten varje gång priset utdelats, men refuserats på grund av förväntat "dåligt bordskick" från pristagarens sida.

Då åsyftas bordskick i bredare mening än förmågan att hantera kniv och gaffel vid själva ceremoniätandet - även om både poeten och hans figurer ibland kan verka vara klivna direkt ur "The Naked Lunch" - Burroughs bok om "what´s on the end of every fork".

Nej, här handlar det om det allt överskuggande - och alls icke informella! - villkor som gällt fram till det ögonblick när namnet Bob Dylan, av rena pinsamhetsskäl, inte längre gick att förbigå:
Pristagaren måste komma till prisutdelningen!

Att locka konstnärer till borgerlighetens bord genom att tvinga på dem utmärkelser är ju inte något nytt grepp. På så sätt får priset - och dess tillskyndare - en status som bygger på samma princip som gör att stjärnljus får en måne att "lysa". Men funkar så simpla tricks verkligen på mästermanipulatören Dylan själv?

Det gick bra med Steve Wonder och Ray Charles. Joni Mitchell kom, lite överraskande. Paul McCartney, alltid social, likaså. Och den store Bruce Springsteen kom, väluppfostrad och leende, med den amerikanska arbetarklassens fascination för europeiska kungligheter som en tydlig drivkraft.

(Säkert också som en hommage till publiken i det land som var ett det första att ta den okände unge mannen från New Jersey till sitt hjärta på sjuttiotalet - så låt oss inte vara cyniska i onödan).

Om Dylan kommer till Stockholm i maj är givetvis synnerligen oklart - allt bearbetande till trots. Han har med alla sina mottagna och refuserade utmärkelser från konstens mecenater och parasiter genom åren varit med förr.

"I have dined with kings/I´ve been offered wings/and I´ve never been too impressed", skriver han själv redan i vemodigt självsäkra "Is your love in vain", från 1978 års underskattade album "Street Legal".

Just det. "Not impressed". Och knappast blir han det av Carl XVI Gustaf heller. Om man säger så. Han känner troligen inte ens för att syna den kungliga given - precis som sin egen "Jack of Hearts" föredrar han sannolikt att vara det enda kort som saknas. Och därför det enda kort som gäller.

Den kung som Bob Dylan verkligen skulle tänkas vara intresserad - och lite intimiderad! - av att skaka hand med är förmodligen Elvis Presley. Det var ju enligt Dylans egen utsaga nära, när en hjärtåkomma lade honom på sjukhus för två år sedan.

"Jag trodde jag skulle få möta Elvis", var hans enda kommentar till att döden var och tog mått för träfrack den gången.

Det mötet fick dock inställas. Det hade väl ändå, mänskligt att döma, kommit något för tidigt i 58-åringens liv.

Med Polarpriset är det snarast tvärtom. Inte för Dylan personligen. Han skiter troligen i vilket, även om Sandemoses ord om att "allting i livet kommer för sent" kanske äger en klang av sanning även för honom.

Nej, priset till Dylan kommer för sent - mycket för sent dessutom - för att återupprätta den prisutdelande akademins trovärdighet. Bäst före datum har helt enkelt gått ut och hela cirkusen har passerat stadierna från diskret unkenhet via dåligt skämt till något flagrant oförskämt.

Att under alla år, av sociala skäl, ha förbigått den mest självklare av alla kandidater skänker varken integritet eller guldglans åt Polarpriset - sen må man kalla det "Musikens Nobelpris" hur många gånger som helst.

Bob Dylan borde ha fått priset första - eller möjligen andra - gången det utdelades. (Att Paul McCartney fick det som den förste kunde nödtorftigt accepteras om John Lennon samtidigt fått det - postumt. Men då kunde man lika väl ha hedrat Elvis Presley, eller varför inte Robert Johnson, Hank Williams eller Woody Guthrie).

Det är en ödets ironi att Bob Dylan nu fått en i mångas ögon statusfylld utmärkelse, från en institution vilkens mänskliga och sociala överbyggnad är av exakt den sort han kritiserat i sång efter sång under hela sitt konstnärliga liv.

Så begär för fan inte att han ska komma hit och hämta "utmärkelsen" också. Hovnarrar sökes lämpligen på annat håll, närmare hovet självt och mycket långt från den man vars musikaliska livsverk är en konstens få sanna hjärtpunkter i vår tid.