Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. Januari 2000. No. 15.
OM GAMMALT KITT OCH NYA BYGGEN
"Att inte veta" i ett sällskap tillsammans med folk som "vet", men som talar "som om de inte visste" (vad det nu än är de vet) leder uteslutande till stor trötthet.
Jag vill inte delta i servila sällskap med personer som "också-inte-heller-vet" och därtill anser att denna form för konversations-behagande uppträdande är det kitt som i vänlighetens namn binder oss mera sällskapligt samman.
Att umgås utifrån premissen att ett sådant kitt är nödvändigt för ett hyggligt umgänge är en degradering på umgängesskalan till en minsta gemensam nämnare som till slut blir så tröttande i sin tankedödande nivelering att den blir till en eskalerande och alltmer komprimerad explosionsrisk - sådant kitt kan lätt bli till sprängdeg -.
Visserligen är vanlig sprängdeg, i sig, som regel inte särskilt besvärlig att hantera, men det behövs - liksom då det gäller umgänges-kitt - bara en ytterst enkel tänd-sats för att det skall bli till en explosion - en urladdning - med kanske en "katastrof" som följd.
Det finns ingen anledning - utom för den som har filantropiska och/eller socialantropologiska faiblesser - att utsätta sig för sådant.
Å andra sidan, vi - du och jag som "vet" (vad det nu är vi vet) - vet också att vi i stället glädjer oss åt detta med att veta, vi ser glädjen i själva vetandet som sådant, vi följer vetgirighetens väg mot att nå insikt om vår verklighet - tillsammans - som humanister - inte som konventionalister.
Vi vet också att denna vetandets humanism har en beskaffenhet som leder mot det som brukar benämnas bildning vilken obetingat för till ett tillämpande av våra kunskaper vid vår samvaro, för att därigenom söka nå ännu något mera kunskap genom umgänget med varandra.
Och, för den delen, möjligen också nå en högre grad av insikt - kanske till och med en smula vishet skulle kunna koncipieras genom detta umgänge.
Vi - du och jag som "vet" (vad nu det än är vi vet) - vet att ett umgänge på dessa premisser skapar den intellektuella euforiska yra som den medmänskliga genomskinligheten skänker - som är upplysande, och genomlysande, och spännade - och som skänker verklig glädje åt oss båda.
Men - vid tillämpandet av den gamla "kitt-lagen": - handlar det här inte i verkligheten om ett solkigt, ogenomskinligt och bräckligt glas av dålig kvalitet som umgängeslivets glasmästare söker foga samman, givetvis så omärkligt som möjligt, med en redan murken fönsterbåge med detta sitt gamla kitt?
Ett sådant kitt och en sådan båge och den däremellan svävande dimmigheten upplever jag som en imminent ovederhäftighet för vilken jag saknar tolerans.
Umgänges-kitt av sådant slag binder inte samman, tätar inga sprickor, fäster inget nytt och klart glas - det blir snarare till ett tydliggörande av att det är ett likartat - nytillkommet men ändå gammalt - glåmigt glas som fäster i de djupa sprickorna som finns i ett så ankommet ramverk; - detta kitt gör istället att att det klaraste nya glas efter en tid lossnar från det murkna underlaget som intill obegriplighet är så erbarmligt preparerat för nytt material att det snarast verkar spjälkande till oförenlighet: - det gamla och det nya kan inte bindas samman med ett sådant kitt.
Och följden av allt detta, tja, man kan befara fortsatt solkigt glas, sönderfall av dåligt material i ramverket och framför allt - det sammanbindande kittet har varit gammalt alltför länge, har torkat ut och stelnat; kort sagt: det gamla kittet saknar sammanbindande fömåga.
Från dessa spillror är det svårt att tänka sig att man skulle kunna länka samman ett umgänge med tidens nya dimensioner, nya material och nya former.
Ett nytt millenium med helt nya krav, som ännu bara visat sig hos mera framsynt folk, och en helt ny sorts människor kräver ett nytt och högre bygge med en luftigare genomskinlighet och ljus och nya sammansättningsformer.
Det gamlas former är tröga, i många fall dunkla, mörka och opaka och den gamla "kitt-lagen" råder fortfarande där; att fortsätta med en sådan tingens ordning skapar ingen lycka för någon i sin förlängning - tvärtom, den kan med stor snabbhet bidra till en olycklig antagonism med fara för oresonlighet som följd.
Och sträcks förlängningen ut i tid, i ett försök till "samanfoglighet", följer intigheten som umgängesform - och det är inget umgänge att trängta efter!
För framtiden vänder jag mig alltså bestämt mot användandet av servilitetens och ovederhäftighetens dystopiska sällskaps-kitt.
Måtte mitt och alla likasinnades fördömmande skänka kraft åt andra som menar detsamma.
Och måtte detta fördömmande förvaltas i det kommande av en optimism lika kraftfull som de musiska signaler som trumpetstötarna vid Jerikos murar gjorde i sin tid - under den tid det tar att iordningställa grunden till det förestående nybygget.
Med sin högre rymd och klarare transparens kommer det nya bygget att länka ett helt annat tydlighetens sällskap samman - som hålls samman av andra medel och motiv - och med helt andra och funktionellare kopplingsformer än ovederhäftighetens och servilitetens ålderdomliga och förtorkade umgänges-kitt.
Det nya bygget kommer att genomlysas av den kommande tidens nya förhoppningar.
Det gamla: - "behagandet av "att inte veta" tillsammans med folk som "vet" - kommer, förhoppningsvis för all framtid, att försvinna och kommer genom tidens gång och andra aktörers inträde på scenen - praktiskt taget omärkligt och utan ceremonier - att gravsätta sig själv i de gamla sällskapens rekvisita-krypta!
|