Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. November 1999. No. 14.
SNÖN PÅ STRØGET LIGGER KVAR
Jag läser i tidningen om ett nytt pedofilmål. Jag skymtar i hastigheten
orden "6-månaders baby" och bläddrar vidare - nej, jag vill inte läsa, jag
vill inte tvingas föreställa mig...
Belgien, Holland, Haninge, Karlstad. Ännu ett namn fogas till grymhetens
geografi - Örebro. Men varje nytt namn är också bokstavligen ett PM, en pro memoria , för minnet, glöm inte! Jag minns.
I mars 1995 promenerade jag över ett vitt täcke på en av gatorna i Köpenhamns innerstad. Naturligtvis var det vitt - det var ju vinter. Men det var inte snö utan ett snöliknande täcke av vita papperslappar. De flesta av oss som vadade fram bland dem antog i förbigående att det rörde sig om reklamlappar för någon butiksförsäljning eller någon billig porrklubb, och få bemödade sig om att titta efter vad som egentligen stod på dem. Jag såg dock som hastigast att siffran "13 000 000" fladdrade till och tänkte att lapparna var reklam för något lotteri.
Jag erkänner...
...villigt att 13 miljoner kronor intresserar mig mer än porrklubbar och utförsäljningar och böjde mig ner för att ta upp en lapp.
Det var visserligen ett värdepapper, men det var ingen högvinst i klingande valuta som avsågs, utan 13 miljoner barn. Och det var ingen reklamkampanj utan en konsthappening iscensatt i samband med FN:s sociala toppmöte, som jag av min arbetsgivare skickats att bevaka.
Varje lapp var ett "värdebevis" och var och en representerade ett av alla de 13 miljoner barn som skulle komma att dö under 1995 av svält, våldsdåd, landminor, sjukdomar, pedofilmord, arbetsskador o s v. Som avslutning stod det: "Behandla inte sedeln som människoliv - släng den inte på marken".
Och ändå ...
... låg de där, tretton miljoner stycken, och det var mycket kallt.
Huruvida lapparna slängts på marken av konstnärerna själva och allmänheten därmed förväntades delta i konstverket genom att sluta en lapp, ett barn, till sin barm vet jag inte, men den som stannade upp en stund i snålblåsten, som jag, och betraktade det rullande, fladdrande havet av vita papperslappar blev mycket dyster till sinnes.
Jag vill i alla fall tro att utformningen av lapparna var avsiktlig. För genom den förvillande likheten med sådana reklamlappar som vi alla förbipasserande antog att det var - sådana som man fnysande av tillfredsställelse struntar i och fnysande av förtret kallar vettlös nedskräpning - blev de ett formidabelt test.
Men istället för att allmänheten i humanistiskt städraseri avskaffat det vita havet av galenskap och slöseri med späda människoliv, hade denna konsthappening blivit ett fruktansvärt mästerverk och ett förkrossande nederlag för oss vuxna. Prasslet från lapparna i vinden - lika svagt som viskande rop på hjälp från barn i nöd - tycktes säga: "Ni har inte bestått testet - vare sig som konstbetraktare eller som samhällsmedborgare".
1995 års tretton...
... miljoner barn är döda nu, troligen är också 1996, 1997 och 1998 års barn borta, sannolikt lika många. Papperslapparna från Strøget är bortstädade för länge sedan. Men någonstans finns de där barnen, åter värdelösa, omkringslungade, bortslarvade.
Ett av "värdebevisen" finns också kvar. Jag tog fram det idag och höll det länge i mina händer medan min Synnöve sov sin eftermiddagslur. Jag inbillar mig att jag har fem-sex år på mig. Då kommer hon att kunna läsa tidningar själv och förstå vad de säger på TV. Då kommer hon att fråga:
- Plocka upp en lapp. Är det allt du har gjort?
Dag Retsö, historiker och pappa
©1999 författaren.
Artikeln får citeras om källan anges.
|