---

Published for The Neotrope Enterprise.     Publisher: Bengt Rooke.    April 1999. No. 12.

---

 

DEN LUNDENSISKA MÄNNISKAN

Jag kom under åren av arbete med Viking Eggeling-sällskapet att förstå att de svenska och enkannerligen de lundensiska styresmännen och akademikerna (och givetvis de därav formade konstnärerna) var att betrakta som:

• mycket samvetsgranna (enligt det rådande samvetet) men med en olycklig förmåga att få varje ämne att verka tråkigt.
Det var synd (eller var det kanske just därför): de var förnuftiga.

• Men det betydde inte så mycket i det arbete de hade: de höll på med utveckling och forskning av något slag. De var oerhört arbetsamma och hänsynslösa, de verkade som om de utsatte världen för verkliga korsförhör och det var ju inte alltid riktigt snällt i Lund vid sådana tillfällen.
Men de verkade som om de skyndade till undsättning.

• Då överfölls jag av en plötslig och våldsam längtan bort. Om man ändå kunde komma tillbaka till den vrå i tillvaron, där endast intellektuella prestationer räknades, om man kunde få vara där och arbeta oförtrutet på någon benig bevisföring, utan att störas och irriteras av politiska och akademiska handläggare, kontrakt, s.k. beundrarpost för saken, lejonjägare i allmänhet och konkurenter; om man kunde göra sig fri från privata pseudoförbindelser, privat agg, privat avundsjuka, och sätta tänderna i någonting hårdtuggat och tidsödande; att uppnå samma mogna styrka som Lundagårds träd...
Då skulle man kunna glömma det förflutnas kaos, eller åtmonstone se det i riktigare proportioner. Sett på det sättet skulle det förflutna inte ha någon reell betydelse i det närvarande. Det faktum att man hade älskat och syndat och lidit och med knapp nöd undsluppit döden var av oändligt mycket mindre vikt än en enda fotnot i någon undanskymd tidskrift som fastslog ett tings fakticitet, ett manuskripts prioritet eller rekonstruerade ett förlorat diakritiskt tecken.

• Som det nu var, var det närkampen mot andras personligheter, alla i färd med att intensivt armbåga sig fram till en plats i solen, som kom ens privata osällhet att torna upp sig så väldeliga i den lundensiska världsordningen.

• Men jag tvivlade vid denna tid på att jag längre skulle vara i stånd att dra mig tillbaka på detta sätt. Jag hade såväl tankemässigt som praktiskt - och för länge sedan - tagit det steg som lade Sveriges och Lunds muromgärdade paradis bakom mig. Ingen kan två gånger nedstiga i samma flod, inte ens i Höje å. Jag skulle nog inte ha tålamod med denna instängda stilla frid - det inbillade jag mig åtminstone.

• Jag samlade istället mina erratiska tankar och lät mig föreställas för den lundensiska människan sådan den nu var. Jag såg nästan genast att människan i det offentliga livet - och lundaakedemikern i gemen som vetenskapare, var mycket olik andra exempel på sådana som jag träffat och ännu mera groteskt olik än vad jag själv någonsin skulle kunna bli som människa.

• Akademikerna var i sanning kampnaturer, för vilka Lund var en naturlig och självfallen arena, stridsmän som inte kände personliga band, vars enda tro och lydnad gällde Sanningen. Lundensaren var en av världen sublimt oberörd person som kunde omfatta den med godhetens livgivande värme; som visste så oändligt mycket mera om världen, och kunde åsätta den dess rätta värde - och skjuta den åt sidan om den besvärade.

• De stora djupt liggande grå ögonen bakom tjocka glasögon i det spända ansiktet var känsliga för intryck, men bakom denna känslighet fanns ett intellekt så hårt och orubbligt som granit.

• Som mentorer för en törstande skara i Sanningen oinvigda måste de politiska styresmännen och de tongivande akademikerna ha stött på många svårigheter, tänkte jag, de flesta av dessa såg ut som om ordet "kompromissa" aldrig funnits i deras ordföråd. Men all statskonst består ju av kompromisser.

• Människan i Lund såg inte ut att tolerera vare sig vankelmod i fråga om föresatser eller oklarhet i omdöme. Om någonting kom emellan denne och Sanningen, skulle lundensaren trampa ner det utan vare sig rancune eller medlidande, om det så vore... (dock inte till vilket pris som helst - inte till priset av det egna ryktet!)...

• Lundensaren var fruktansvärd i sitt strävande att nå ett föresatt mål, och detta desto mera som vederbörande alltid visade en bedräglig måttfullhet och anspråkslöshet i fråga om ämnen som han eller hon inte behärskade.

• Människan i Lund säger: - Vi är fullkomligt ense om att allt bör vara exakt i fråga om detaljer; om man inte tar hänsyn till alla människor och alla omständigheter som berörs av fallet, så kalkylerar man utan fakta.

• Lundaakademikern säger: Tingens proportioner och deras förhållande till varandra är fakta - likväl som tingen själva - och om de blir felaktiga, gör man sig skyldig till en allvarlig förfalskning av hela bilden.
• - Apropå detta - folk i allmänhet tycks vara mycket irriterade över min offentligt framförda recension av en bok eller kommentar till ett förhållande därför att ett obetydligt misstag råkat infinna sig i den.
Man fäster dock ingen vikt vid att verket är det mest lysande ljus för sin sak som hittills setts.
• - Det är ett stort fel att låta sitt ämne få oriktiga proportioner i förhållande till sin bakgrund. Felet bör naturligtvis rättas, och jag rättar det också genom ett privat brev till den personligt förorättade.
• - Detta är det riktiga tillvägagångssättet när det gäller obetydliga rättelser.

• - Men, säger den lundensiska akademikern vidare (och får stumt medhåll av politikern), jag är övertygad om att man hittar nyckeln till det verkliga förhållandet - och i och med detta har man fått fram ett faktum av verklig betydelse.